LatiCe Carolina Vázquez Araya
Vad statistiken inte visar: de bestående effekterna av extrem fattigdom.
Latinamerika är en rik kontinent. Vi vet detta när medierna visar oss de mäktigastes välstånd och det listigt legaliserade sätt på vilket de tillägnar sig livsviktiga resurser – som vatten, mark och mineraler – för att exploatera dem och bygga upp sina stora imperier. Allt detta stöds av det ekonomiska beroendet hos de mest behövande sektorerna. Regeringarna å sin sida är deras ovillkorliga allierade, eftersom de har tagit kontroll över centrumen för politisk kontroll tack vare kasuistiska lagar där det inte finns några gränser för kampanjfinansiering eller manipulation av rättvisan. De kriminella organisationerna, som gömmer sig i det fördolda, drar nytta av detta unika system.
I dessa korruptionshärbärgen är det barn och ungdomar som drabbas hårdast, eftersom deras existens inte prioriteras i de politiska agendorna. De används som ett känslomässigt verktyg i valkampanjer och förpassas till botten av regeringsprogrammen, eftersom de uppenbarligen inte har någon röst och inte har någon möjlighet att rösta som samhällsmedlemmar. Denna försummelse har långsiktiga konsekvenser, bland annat att tusentals barn som är dömda till undernäring, förlust av fysisk och psykisk förmåga och våld som härrör från deras eländiga miljöer, får ett kort liv. Förutom de som dör på grund av näringsbrist finns det många fler som till följd av detta blir billig arbetskraft utan möjlighet att avancera i livet.
Svaret på denna uppenbara fråga ligger i det politiska systemet och i hur staten förvaltas. Det politiska perspektivet har inte mognat tillräckligt för att konsolidera grundläggande offentlig politik och har allvarliga brister i sin humanitära vision eller vad man nu vill kalla den mest elementära ansvarskänslan när det gäller skyldigheterna gentemot den befolkning som är i störst behov av hjälp. I allmänhet reduceras den typiska politiska diskursen om undernäring hos barn till att visa upp siffror och visa tillfredsställelse om procentandelen är en eller två punkter lägre än föregående år.
Efter så många studier som utarbetats av internationella organisationer, sekretariat, kommissioner och experter som anlitats för att genomföra planerna, kan man anta att det vid det här laget skulle finnas välstrukturerade nolltoleransprogram mot kronisk undernäring på kontinental nivå, liksom effektiva och öppna resursfördelningar med åtgärder som är inriktade på att förbättra politiken för hållbar utveckling i de områden där den är mest utbredd.
Riktmärken för utveckling – i länder med lika stora rikedomar som fattigdomssektorer – bör underbyggas av giltiga och tekniskt sunda indikatorer för politiken för att utrota kronisk undernäring hos barn. Därför måste livsmedelsbiståndsprogrammen vara oberoende av regeringens propagandastrategier och arbeta i samarbete med det civila samhällets organisationer som fungerar som garanter för programmen. Om samhället engagerar sig och gör sig av med sina fördomar skulle det kunna förändra denna fruktansvärda verklighet för barnen.
Hunger är inte en förbannelse, utan en produkt av korruptionen hos makthavarna.
elquintopatio@gmail.com @carvasar