LatiCe Carolina Vásquez Araya
Översättare: Hugo Klappenbach
Barn och ungdomar drabbas av förändringar utan möjlighet att välja eller tycka till. De utgör ett samhällsgrupp utan påverkansmöjligheter. Samtidigt är de majoritet i Latinamerikas nästan alla länder. Vi är unga samhällen som fortfarande växer. Detta till trots, har de som ansvarar för främjandet av en utveckling som har sin grund i rättvisan, jämställdheten och det bästa nyttjande av alla resurser en syn som är raka motsatsen och strider mot allt sunt förnuft. Den amerikanska filosofen John Dewey fångade upp denna tanke när han sa: ”Utbildningen är inte en förberedelse för livet; utbildningen är livet i sig.”
Våra folks historia har lärt oss att vi är överlevare från fientliga system som saknar förmågan att se den stora potentialen generationsskiftet innehar. Vi ser på barn- och ungdomen som en belastning i stället för en underbar möjlighet att generera storskaliga förändringar, som i sin tur befäster värderingar som stärker den sociala strukturen. Automatiskt tar vi de vuxnas auktoritet över de som är i beroende ställning inom familjen eller samhället som något självklart berättigad, utan att ifrågasätta denna auktoritet, som visserligen har många gånger rättslig grund men vars tillämpning inte sällan är olaglig.
När vi ser effekterna av den ytterst ovanliga situationen som vi befinner oss i sen ett och ett halvt år tillbaka kan vi konstatera att barn och ungdomar lever i en riskfylld sådan varje gång de har förlorat sina sociala anknytningar och samtidigt är tvungna att stanna hemma ihop med vuxna som är dåligt rustade för att erbjuda dem en säker, stimulerande och våldsfri familjemiljö.
Faktumet att som vuxna vi har lagenligt vårdnadsansvar för unga individer berättigar oss inte att godtyckligt och egenmäktigt framtvinga vår vilja eller överföra våra frustrationer på dem. Tvärtom, ansvaret ger oss möjligheten att stärka de gemensamma banden vi har, den ömsesidiga respekten och samarbetet.
Detta till trots, har det känslomässiga våldet som den påtvingade ändring av vanor och rörelsebegränsningarna som restriktionerna på arbete och studier medförde haft som konsekvens att de yngre generationerna drabbades mest. De är totalt maktlösa inför situationen. Den i stort sett rådande straffriheten när det gäller våld i hemmet är ytterligare en tung faktor som bidrar till den psykologiska störningen, utöver förlusten av de sociala anknytningarna samt lek- och fritidsaktiviteter och stressen som känslan av brist på kontroll över den globala farsoten orsakar.
Tills det att man återgår till ett visst normalitetstillstånd måste vi ägna uppmärksamhet till den här stora, nya medborgargruppen vars liv och framtid är i stort sett i händerna på de som ansvarar för dess fysiska och emotionella välbefinnande samt för att ge dem en högkvalitativ utbildning.
Frågan kan förvisso inte förringas. Barn- och ungdomen har varit ständigt utstötta i vara samhällen.
Påverkan av ett sådant övergrepp, som fått sin naturliga näring från den felaktiga uppfattningen om de vuxnas auktoritet, har långtgående konsekvenser inte bara gällande utvecklingsmöjligheter utan även när det handlar om maktmissbruk och marginalisering.
Det hjälper inte att åberopa klyschan om att de ”utgör fosterlandets framtid” om vi inte är i stånd till att leva upp till det löftet.
Ungdomen har i sig den nödvändiga potentialen men vi måste bana vägen för dem.
elquintopatio@gmail.com @carvasar