Tecken från tystnaden till inkluderingen: historier om döva venezolaner i Peru - del 3
Strävan efter inkluderingen
Bliomar Requena tycker att inkluderingsfrågan måste behandlas utifrån en annan synvinkel. I stället för att försöka att de venezolanska döva ska passa in i det peruanska samhället bör man sträva efter att alla döva personer integreras med de hörandes folkgrupp. "Det peruanska samhället måste förstå att dövhet inte är något som ska behandlas och lösas medicinskt utan - i likhet med det som redan gäller i andra länder - en olikhet inom vårt samhälle som bör accepteras och lära sig att sammanleva med, genom att närma sig frågan från en social eller antropologisk synvinkel".
Även ONG:n Mag-Thebay driver en kampanj som hävdar att döva kan bli en del av undervisningssektorn och de serviceinriktade verksamheterna. "Vi har märkt att det inte finns några anställda teckenspråkstolkar på terminalerna för allmänna kommunikationer och på andra institutioner, som kan hjälpa andra döva. Vårt förslag är att man startar en omfattande anställningsprocess inom tjänstesektorn oavsett det handlar om offentlig eller privat verksamhet. Detta är bästa sättet att integrera dem" avslöjar Daniel Tarazona med entusiasm angående projektet.
"Vi försöker bygga upp en rättspraxis eller påverkan som kan ha inflytande i beslutsfattandet. Conadis Intyg var fösta gången vi hade inflyttande i ett beslut. Detta var viktigt för att sen kunna få tillgång till SIS (Allsidig Sjukförsäkring) och den peruanska Statens andra sociala program", säger Oscar Perez, Venezolanska Unionen i Perus ordförande. När han fick kännedom om bristen på teckenspråkstolkar på Invandrarverket uttryckte han optimism. "Vi kan försöka påverka även angående den här frågan inte minst för att vi vet om borgmästaren Roxana de Aguila Tuestas humanitära inställning".
Förslagen visar att vägen till inkluderande inte bör kantas av nationalitets gränsdragningar. Detta verka vara bästa sättet att sudda bort urskiljandet mellan migranter och infödda och samtidigt lindra den växande xenofobin i Peru. De tre vittnesmålen visat att trots alla hinder och svårigheter är det möjligt för den döva invandraren att få ett värdigt arbete, integrera sig i samhället och bidra med sin ansträngning till mottagarlandets väl.
Dessa tre döva venezolaner har för nuvarande inga planer på att återvända till hemlandet p g a situationen där. Mary Carmen lyckades med att få anställning som produktionsassistent i en pastafabrik, Jhon arbetar på en pizzabutik i Miraflores och är medlem i en idrottsförening och Javier är lärare i föreningen Låt oss prata om tecken och har en YouTube kanal som sänder utbildningsinsatser för döva. Med tålamod och ansträngning uppnådde de stabiliteten som de var ute efter.
"Har inga planer på att återvända till Venezuela. Jag ser att jag kan skapa mig ett liv här i Peru. Men jag utesluter inte möjligheten att återvända. Jag vill helt enkelt vara där jag kan få bättre livs kvalitet.
Än så länge jag känner att jag har en chans stannar jag här, inte minst för att jag har nu goda vänner som vill mig väl. Jag tycker att jag har lyckats ganska bra med att integrera mig", säger Jhon innan han tar farväl genom att förflytta sin hand bort från sin haka, ett tecken som står för tacksamhet.
* Arnol Piedra är medlem i Servindi-teamet och en journalist specialiserad på kulturfrågor.
Denna artikel publicerades inom ramen för Döva Människors Internationella Veckan och projektet Puentes de Comunicación (Kommunikations Broar), som rapporterar om den venezolanska migrationen i regionen och drivs av Efecto Cocuyo (oberoende journalistikmedia från Venezuela, övers. anmärkning) och DW Akademie (statliga, tyska utlandskanal Deutsche Welles journalistskola, övers. anmärkning) och stöds av Tysklands Federala Utrikesministeriet.
| Tweet |
Flera artiklar om: Funktionsnedsättning