Tecken från tystnaden till inkluderingen: historier om döva venezolaner i Peru - del 2
Att lära sig ett nytt språk
Mary Carmen López förklarar på teckenspråk att hon ignorerar främlingsfientlighet och att hon alltid försöker titta på det positiva. (Bild: Zoom Capture)
Till skillnad från de hörande invandrarna, de som är döva står inför ytterligare en svårighet när de vill integrera sig till det mottagande landet, nämligen att de måste lära sig ett nytt språk: det lokala teckenspråket. Man ska ta under övervägande att varje land har sitt eget teckenspråk d v s att mellan det peruanska (LSP på spanska, övers. anmärkning) och det venezolanska (LSV på spanska, övers. anmärkning) teckenspråken finns det många skillnader när det gäller ordförråd och grammatisk struktur.
Nyanlända, döva venezolaner upplever svårigheter när de ska kommunicera med de peruanska tolkarna eftersom de sistnämnda inte behärskar det venezolanska teckenspråket. Detta har blivit en barriär för att ha tillgång till sjukvården eller andra offentliga institutioner, i synnerhet till det peruanska Migrationsverket. Fastän det övervägande antalet immigranter som besöker myndigheten är venezolaner finns inte där någon tolk som kan LSV, vilket har lett till att många av dem anstränger sig för att lära sig LSP så fort som möjligt.
Inlärningstiden kan bli mellan tre månader och två och ett halvt år beroende på hur mycket tid man ägnar sig åt och hur mycket man övar på det man lärt sig. Precis som med vilket muntligt språk som helst, "språkbadet" (intensiv exponering till det nya språket, övers. anmärkning) och de täta kontakterna med andra i samma språksituation påskyndar processen.
"När jag kom hit förstod jag ingenting. Jag tänkte att det skulle bli svårt men med litet hängivelse och med 'språkbadet' tog mig ungefär tre månader att lära mig det peruanska teckenspråket, fastän jag har mycket kvar att lära mig" säger Mary Carmen.
Jhon Rodriguez berättar på teckenspråk sin erfarenhet i Peru, som att upptäcka att Nuevo Sol hanteras med mycket litet antal jämfört med Bolivars. (Bild: Zoom Capture)
Jhon hade det också lätt att lära sig det nya teckenspråket och idag behärskar ca 80% av LSP men han påpekar att det finns i Peru två grupperingar döva med kommunikationsskillnader. "Det är en intressant detalj. Den ena gruppen utövar ett mycket vackert teckenspråk och den andra har ett inte så stum teckenspråk som påverkats av spanskan och de hörandes värld. Jag tror jag har anpassat mig ganska bra till båda grupperna".
Dessutom de venezolanska dövas situation får oss att tänka på att Det Peruanska Teckenspråkets status behöver stärkas ytterligare. Det blev först år 2017 som Staten erkände det som ett språk vilket sammanföll med den venezolanska invandringen. "LSP har inte än status som lingvistiskt arv eller som ett av Perus språk. I Venezuela är situationen annorlunda eftersom teckenspråket fick erkännande sen år 1999" säger Javier Ramirez, som är Magister i Utbildning och amatörlingvist.
Olika verkligheter
Flertalet av de venezolanska döva i Peru bemöts av omständigheter i vilka inkluderandet av döva personer eller personer med auditivt funktionshinder ligger efter. Venezuela är ett av de få länder i Latinamerika som erbjuder tolkar akademisk teckenspråksutbildning på universitetsnivå. De statliga universiteten tillhandahåller dessutom lektionsnärvarande teckenspråkstolkar vilket gör att utbildningen är mera inkluderande än i Peru.
"I Venezuela råder det ömsesidigt stöd i samhället. Vi känner inte att vi har sämre möjligheter i o m att vi har tillgång till universitetsstudier, till undervisning i vårt eget språk och för att det finns organisationer som tillvaratar de dövas intressen.
Här i Peru har de döva ingen framtid. De vill bara bli klara med grundskolan för att sen skaffa vilket jobb som helst eftersom de inte får studera vidare på universitets nivå. Det är förvisso en stor skillnad" säger Mary Carmen som gick en utbildning i Företagsekonomi i hemlandet.
Jhon tycker att det venezolanska samhället har mera kunskap om de dövas folkgrupp vilket genererar en viktig effekt. "De dövas föreningar är mycket aktiva och detta skapar ett mera positivt synliggörande. Detta i sin tur gör att den döve får vara en mera aktiv samhällsmedlem varje gång samhället fogar över mera information om oss. Det finns stort behov av teckenspråkstolkar i Peru. Brist på dessa medför att de döva inte kan utföra vardagliga sysslor som t ex göra ett läkarbesök, gå på en anställningsintervju eller studera på universitetet".
Denna annorlunda verklighet drabbade alla venezolanska döva lika mycket, oavsett om de hade akademisk utbildning eller inte. I likhet med sina hörande landsmän hade de svårt att få en anställning eller var tvungna att utföra informella sysslor och att acceptera hjälp från vänner och släkten. I mitt land hade jag aldrig behov av att be om pengar på gatan eller av att be någon om hjälp. Det kändes väldigt jobbigt att behöva göra det. Något jag aldrig kunde föreställa mig innan.
Jag tackar Gud för att jag lyckades med att anpassa mig och för att det går bättre för mig nu" säger Mary Carmen.
När det gäller den frågan blir den imaginära linjen mellan venezolaner och peruaner en smula suddig. Just därför att de är döva och inte har någon hörbar brytning sliper de främlingsfientligheterna påhopp utom när de måste visa upp sina ID-handlingar. Trots detta blir de en del av en folkgrupp som utgörs av döva eller andra personer med någon typ av funktionsnedsättning, som har problem med att få ett arbete eller andra utvecklingsmöjligheter. Det handlar inte längre om att vara venezolaner utan om att vara en döv person med auditivnedsättning.
Dock, i likhet med den hörande befolkningen, kan xenofobin dyka upp bland vissa grupper av peruanska döva. Javier fick uppleva det som något som var starkare än bland de hörande, medan Jhon och Mary Carmen fick uppleva solidaritet och stöd från vissa medlemmar av den lokala gruppen av döva och tack vore det kunde de lära sig det peruanska teckenspråket. Men dessvärre fick de i stället bevittna utstötningen som deras vänner, släkt och landsmän fick stå ut med.
Min familj drabbades hårt av diskrimineringen och xenofobin. Min tystnad gjorde att jag inte tog det så hårt. Jag är en person med stark karaktär och försöker inte bry mig om det. Jag försöker helt enkelt hitta möjligheter och fokusera på det positiva. Det handlar om att acceptera en annan kultur och anpassa sig till den. Genom att visa respekt uppnår man en viss balans och man undviker att drabbas av den här sortens problem.
* Arnol Piedra är medlem i Servindi-teamet och en journalist specialiserad på kulturfrågor.
| Tweet |
Flera artiklar om: Funktionsnedsättning