Första kvinnan att leda sametinget - och utmaningarna som väntar henne
LatiCe
I årets val till sametinget vann Sara Larsson från partiet Min geaidnu omröstningen om ordförandeposten, vilket gör henne till den första kvinnliga ordföranden i sametingets historia. Hennes mål är samiskt självstyre - ett ambitiöst mål som tyvärr kan liknas vid Davids kamp mot Goliat.
Bakgrunden till att Sara Larssons målsättning ter sig så svåruppnådd är de senaste 40 årens juridiska processer om rätten till land och vatten. Kampen i domstol tillhör den samiska vardagen och det normala är att samerna förlorar. Sametinget innebär från den svenska statens sida endast ett visst erkännande av samerna som ett eget folk, och deras ställning är inte inskriven i Sveriges grundlag. Sametingets verksamhet styrs av riksdag och regering genom lagar, förordningar och anslagsbeslut, vilket gör att det på en och samma gång är ett folkvalt organ och en statlig myndighet. Man behöver inte vara ett geni för att förstå att samernas verkliga inflytande därför är mycket begränsat.
Intern splittring mellan samer ett problem
Redan 1886 när Sveriges riksdag definierade samiska rättigheter existerade föreställningen om att endast den nomadiserande samen var en "riktig" same. Civilisation och renskötsel gick inte att förena, och därför skulle nomaderna särskiljas från övrig befolkning för att bevara den genuina renskötselkulturen. De samer som blev bofasta räknades inte som "riktiga" samer och uteslöts från rättigheterna i renbeteslagen. Detta har lett till att icke-renskötande samer än idag exkluderas. Ett av Sara Larssons mål som ny ordförande i sametinget är att verka för alla samers lika värde, och hon menar att "det är viktigt att vi bryter polariseringen mellan renskötande och icke renskötande samer. Kan vi inte det, kommer vi aldrig vidare".
"Kuvade samer"
Christina Allard, doktorand i samerätt, har undersökt hur det svenska rättssystemet behandlar samerna. I sin doktorsavhandling från Luleå tekniska universitet har hon jämfört det svenska rättsystemet med hur Nya Zeeland och Kanada hanterar liknande rättsfrågor gentemot sina ursprungsfolk. Sverige var utan tvekan det sämsta landet. Hon menar att Sverige inte ens erkänner sitt koloniala förflutna, och att de gamla svenska rättsbegreppen urminnes hävd och sedvanrätt inte passar in på samisk markanvändning. Christina Allard anser att sametingets roll måste stärkas och att man måste ändra de politiska och juridiska systemen för att samerna ska bli jämbördiga övriga ursprungsfolk i världen. Enligt henne verkar samerna "mer kuvade" och att de "sällan tar strid och litar mer på myndigheter och rättsystem" än vad indianerna i Kanada och maorierna på Nya Zeeland gör.
Jämställdhet och demokrati
Sametinget har mycket att ta mark att ta igen, i ordstävets rätta bemärkelse. Steget mot jämställdhet är en början till ökad demokratisering. Sara Larsson är övertygad om att det kommer att krävas mer av henne för att hon är kvinna och att hon måste hävda sig på grund av det. Kanske blir det denna extra kämparanda som till sist besegrar Goliat och vinner samerna sitt självstyre. Kampen om jakt- och fiskerätten blir troligen nästa stora rättsprocess där samerna stämmer staten.
Flera artiklar av: LatiCe, Daria Lodygowska