Biomångfald på urban skala: En gata i Montevideo där det är "gott att leva"
Rapal
LatiCes översättare: Johanna Svensson
Uruguay. Den 9 juni är inte vilket datum som helst. Det är den dag då Uruguay, år 1924, för första gången blev olympiska mästare i fotboll på Colombes de París-stadion.
Gatan 9 de junio, som är uppkallad efter just detta datum, börjar vid Plaza de los Olímpicos i Malvín och är i sig en mycket speciell gata. Där hölls för ett antal år sedan ett slags fredligt och stillsamt uppror mot Montevideos planteringsnämnd, som enligt gammal vana bara hade planterat en enda sorts träd längs gatan, i det här fallet det ryska olivträdet.
Eftersom det var en enformig syn beslöt sig en grupp med Salvador Mérola i spetsen att dekorera gatan med ett stort utbud av olika arter, och på så vis utmanades de etablerade normerna. Gruppen införskaffade plantorna och byggde ut rabatterna för att den stora variationen av träd, buskar, klätterväxter och övriga växter skulle få plats.
Enligt arkitekten Rosa Troncoso var "alla i gruppen delaktiga", men hon understryker att det var Salvador Mérola och Germán Fassler som var mest aktiva i projektet. Hon säger att "knappt några plantor köptes" och kan bara dra sig till minnes att de köpte kastanjeträdet och tempelträden. Växterna som planterades spirade och växte och idag kan man beskåda resultatet i all sin prakt: Det är stadens vackraste och mest varierande plantering, med mer än 30 olika sorters träd och buskar i knappt ett kvarter. Du som vill lära dig att känna igen dessa olika arter kan läsa om dem i bilagan.
Men förutom att vara vacker har den varierande planteringen också en stor praktisk fördel jämfört med en homogen plantering med en enda art: Motståndskraft mot växtsjukdomar.
Arkitekten Troncoso berättar att alla gatans ryska olivträd (som planterats av kommunen) är angripna av husbock, vilket gör deras framtid oviss. På grund av den stora variationen på gatan är motståndskraften bland de andra plantorna dock stark när en växtart angrips (i det aktuella fallet: det ryska olivträdet).
Man kan jämföra med något som hände för några år sedan på en annan gata, Calle Guaná. Under flera år hade denna gata varit täckt av enorma almar, vars trädkronor bildade ett slags tunnel som svalkade skönt på varma sommardagar. Emellertid drabbades nästan alla träd av insekts- och svampangrepp, vilket fick till följd att de dog. Den svala gatan blev snabbt het som en ugn, och det kommer den också att förbli tills de nyplanterade träden, som ska ersätta almarna, har växt sig tillräckligt stora. De nya träden är av en unik art: det japanska russinträdet (Hovenia dulcis).
Ytterligare en fördel med olika arter är blandningen av lövfällande och städsegröna växter. När löven faller från de lövfällande träden kan solens strålar tränga igenom och verka värmande på vintern, samtidigt som gatan fortfarande dekoreras av städsegröna växter under den gråa årstiden.
Dessutom kan just denna gata, som kantas av en del växter med ätbara frukter (guava, surinamkörsbär, kastanj, avokado), också representera ett tema av dekorativa växter med en möjlig inriktning på "ätbart landskap", där invånarna kan förse sig med olika livsmedel (fikon, guaviju, mispelfrukt, tallskott, pinjenötter, smultronguava, valnötter, etc.)
Det tysta och stillsamma upproret på gatan 9 de Junio som hölls för några årtionden sedan är ett exempel på ett gemensamt initiativ av invånarna. Med fantasi och en kraftansträngning förvandlade de sin gata till "en trädgård där det är gott att leva", som det står på den skylt som idag sitter på gatans första husvägg till hyllning för Don Salvador Mérola.
Bilaga: Igenkänning av växtarterna
Det första trädet vi ser på 9 de junio-gatans östra trottoar, intill Plaza de los Olímpicos, är en lind. Eftersom detta är början på vår promenad är det viktigt att vi lägger detta träd väl på minnet, och lägger märke till dess stora, blankt gröna och hjärtformade blad. Bladets form är inte symetrisk, då en sida är större än den andra gentemot bladstjälken.
Bredvid linden står ett plommonträd och därefter kan man se den första inhemska arten, ett uruguayanskt guavaträd som man kan känna igen på bladens silvriga baksida. Guavaträdet följs av en stenek och en dracena som desperat söker efter ljus.
Därefter står ännu en lind, ett tempelträd och två sumpcypresser som fäller sina barr på vintern. Några lönnar (Acer saccharinum), vars blad är silvriga på baksidan, följs av en oleander. Sen, ännu en sumpcypress, en dracena och så ett ambraträd som är känt för den vackra röda färg som bladen får på hösten. Ambraträdet följs av ett lagerträd (vars blad används som krydda) och därefter står ett inhemskt träd som är känt under tre olika namn: Francisco Álvarez, Azota caballo och Caaobetí. Det är ett av vår floras största träd vars stam kan mäta mer än en meter i diameter, och det finns knappt planterat någonstans i Montevideo. Eftersom det är ett mycket dekorativt träd med vackra blad och blommor kanske kommunförvaltningen inspireras att plantera fler sådana träd runtomkring i staden.
Efter ännu en lind ser vi gatans enda kastanjeträd vars nötter är ätbara, och därefter står ett tempelträd och ett inhemskt körsbärsträd (pitanga) med utsökta frukter.
Bredvid körsbärsträdet står ett plommonträd, en sumpcypress och sen ännu en inhemsk art: Bauhinian, som i Sydamerika är mer känt under namnet Pezueña de vaca. I detta fall har trädet vuxit sig väldigt högt för att kunna nå ljuset, varför dess stora och praktfulla blommor enbart är synliga för de som bor i våningshus.
Innan vi når slutet av vår "gatuträdgård" vid den sista korsningen vid Calle Velsen passerar vi följande arter i angiven ordning: dracena, ryskt olivträd, glansbuske (Pittosporum tobira), ryskt olivträd, sumpcypress och ryskt olivträd. Värt att nämnas är att det första ryska olivträdet är helt och hållet täckt av klätterväxten trumpetranka och av en vacker epifyt. På andra sidan gatan, på den motsatta trottoaren mittemot numer 1461, står ett silkesträd (Ceiba speciosa) som, om man går i riktning mot Plaza de los Olímpicos, följs av en oleander, ett olivträd, en ask, en lind och en jakaranda. Denna sistnämnda art, med sina vackra violetta blommor, är inte en inhemsk art i Uruguay.
Efter ännu ett ryskt olivträd står två enorma träd mycket tätt ihop. Deras stammar är täckta av murgröna, vilket gör att de ser ut att vara ett enda träd. Det första är ett kejsarträd och det andra är ett silkesträd. Nästa ryska olivträd följs av två inhemska arter, ett olivträd (Cordia boissieri) och ett bomullsträd som införlivats med ett litet träd som jag tyvärr inte kunde identifiera, men jag har god anledning att misstänka att det är ännu en inhemsk art (kanske ett pepparträd som har anpassats till en skuggig miljö).
Promenaden fortsätter med en jakaranda, en hibiskus, två ryska olivträd, en dracena och ett enormt lapachoträd som följs av två sumpcypresser och en pyramidpoppel. Därefter dyker ännu ett litet inhemskt träd upp, en pudervippa, som drar uppmärksamheten till sig eftersom dess nedre grenar blivit sammanflätade till ett skaft. Efter ännu en lind kommer en ek, en enorm fenixpalm, ett plommonträd, en hibiskus, en pyramidcypress (Cupressus sempervirens), ett silkesträd och en oleander. Promenaden avslutas med ett ryskt olivträd, ett lagerträd, ett avokadoträd (ännu ett träd med ätbara frukter) och slutligen två ryska olivträd.
Flera artiklar av: Rapal