Ett osynligt band
Peripecias
LatiCes översättare: Cecilia Bergstrand
Vi har själva orsakat den ekologiska krisen och om vi vill göra återverkningarna så små som möjligt måste vi börja se livet på ett nytt sätt.
Invånarna i de moderna städerna har så lite kontakt med naturen att de känner sig fullständigt främmande inför det system av liv de är en del av.
Invånarna på de mest isolerade platserna i de minst utvecklade lämnderna är inte heller fullständigt medvetna om sambandet mellan dem själva och de gigantiska och moderna industristäderna.
Men vi lever alla i samma atmosfär, vi andas samma luft. Vi är alla förbundna med varandra med ett osynligt band. Vi har inte alla bidragit lika mycket till produktionen av de gaser som värmer upp atmosfären eller till skogsskövlingen, men vi kan alla anstränga oss för att stoppa processen som innebär att det system av liv som utvecklats på jorden ödeläggs.
Det är vårt tanklösa sätt att förslösa allt som finns omkring oss som håller på att förstöra den enda värld vi har och allt den har att erbjuda för vår överlevnad.
Vi fundera över vad vi måste göra för att vända den här processen som bara leder till självmord. Problemet är komplext om man vill se helheten, men ganska enkelt om man tar itu med det på personlig nivå. Det räcker med att vi lägger ihop allt vi gör varje dag och tänker på hur mycket resurser det kräver. T ex, hur många liter vatten gör vi av med varje dag. Jag måste räkna ihop alla gånger jag badar, tvättar ansiktet, borstar tänderna, tvättar håret, spolar i toaletten, sköljer av livsmedel, sköljer ur trasan, tvättar kläder. Nästan allt det här är nödvändigt för att upprätthålla min egen och mitt hems hygien.
Dessutom finns det de som behöver vatten till sina växter, till att bada hunden, tvätta bilen. Eller fylla poolen, hålla golfbanan grön.
Vi måste lägga ihop allt när vi värderar vår konsumtion av energi och råvaror: vatten, papper, elektricitet, bensin, tvål, parfymer, oljor, produkter i burkar, flaskor, förpackningar, platsprodukter. Varje människa ställs inför olika utmaningar och de beror på hennes konsumtionsnivå, men den oundvikliga utmaningen är densamma för alla. Om vi vill göra något måste vi skära ner. Det kanske låter enkelt men det är det inte. För vi lever i konsumtionens tidevarv. Från alla håll skriker reklamen till oss att det enda som är värt något i livet är att konsumera, konsumera och konsumera.
Det ekologoiska slagordet kräver det motsatta: skära ner, återvina, återanvända, avfärda. Skära ner vår konsumtion, återvinna och återanvända allt man kan, avfärda sådant som är onödigt eller skadligt.
Om kostanden för ett guldarmband är att man förstör ett berg och värdigheten hos ett ursprungsfolk, om kostnaden för en pälskappa är livet på en säl, om kostnaden för en plastkasse är 400 års förorening av havet kan vi helt enkelt inte försvara konsumtionen av dem.
Det handlar inte om att återgå till grottstadiet eller avstå från alla fördelarna som finns i vår tid. Vi måste bara använda våra tillgångar med stor försiktighet.
Publicerad första gången i Prensa Libre de Guatemala, den 26 oktober 2008.
Flera artiklar av: Peripecias