...eftersom det är nödvändigt med ett sociopolitiskt perspektiv som inkluderar kvinnor, varje dag och i all deras mångfald...
Ett skepp kommer lastat. Med vadå?
LatiCes översättare: Susanna Berthelsen
Argentinska Patagonien, San Carlos de Bariloche. Ett område i utkanten av staden, en gammal soptipp som för varje år blir mer synlig på grund av de växande sopbergen, stanken, bränderna och röken.
En del av den här historien går tillbaka till år 2001 då den ekonomiska krisen innebar en ökning av de grupper som rör sig på och bor vid soptippen. Hela familjer, män, kvinnor, tonåringar och barn. Ett sökande och en chans att hitta: "mat", kläder, metaller, ved och allt annat som kan ses som användbart av den som inget har, för den som har förlorat möjligheten till inkomster från ett arbete.
Och ett skutt. Eller en långsam uthållig gång, sida vid sida med andra i samma situation. Bildandet av Asociación de Recicladores Bariloche - ARB (Föreningen för återvinning i Bariloche) år 2003.
Jag bestämde mig för att undersöka minnet av den upplevelsen, att gå igenom bilder, ord och handlingar från denna grupp personer som fortsätter att kämpa för ett värdigt arbete, de ger mycket av sina kroppar, mycket, men de ger dessutom mycket av sin glädje, sitt stöd till varandra och av en möjlighet till dialog.
Fotona visar arbetet med att återvinna kartong, glas, metall och plast. Men deras berättelser handlar i första hand om att återfinna samarbete, organisation, vilja, värdighet och framtid.
"Pappersinsamlerska", "plastinsamlerska", "tidningsinsamlerska", så presenterar sig några av medlemmarna i organisationen, med en definierad roll och med den feminina formen av ordet. Det är dessa kvinnor som dessutom sköter administrationen av försäljningen och ekonomin, det är de som i skolor och bostadsområden förklarar hur man ska sköta sopsorteringen hemma, det är de som söker stöd från kommun och nationella myndigheter, och det är de som har deltagit i hundratals möten och träffar som behandlar sopproblematiken.
De är kvinnor som har skapat sitt eget arbete - i kooperativ form- och sin egen ekonomiska inkomst. Men samtidigt har de också lagt ner mycket energi på att lära sig och sedan föra vidare kunskapen om att ta hand om sig själv och andra och om miljön. De har också ägnat sig åt att i samhällsdebatten föra fram och debattera ett politiskt förslag för att förändra sophanteringen i staden.
Jag föresatte mig att rikta uppmärksamheten mot dem, kanske driven av det där gamla vanliga osynliggörandet av kvinnors arbete i hemmet och i samhället. Kvinnor som återigen inte får något erkännande i det kollektiva medvetandet. Och i det här fallet utifrån en erfarenhet som påverkar oss alla på nära håll.
Kvinnorna i ARB - Intervjun
Onsdagen den 23 februari, 2011. Ännu en brand under föregående natt. Eldslågor och några explosioner i den tidiga morgonen. En gråaktig dimma som under dagen korsar väg 40 och sprider sig, som alltid, över bostadsområdena Pilar I och II som ligger framför soptippen.
En av återvinnerskorna kommer till organisationens lilla kontor - som ligger vid ingången till området - och hon närmar sig bordet där några av de andra har inlett samtalet några minuter tidigare. Hon sätter sig tyst. Hon är klar med sitt skift, "välrökt" som Zulema förklarar det för mig.
Zulema Morales, som har lett gruppen under dessa åtta år, förklarar hur gruppen är uppbyggd: 40 kvinnor och 20 män. Tillsammans med henne delar också Gladys Pichiñanco, medlem i ledningsgruppen, med sig av några delar av historian...
Arbetet, organisationen, kvinnornas roll, gruppen, omsorgen om miljön. Barnen, arbetskamraterna, grannarna, myndighetsrepresentanterna.
De berättar:
"...majoriteten av oss är familjeöverhuvuden och då måste man arbeta, majoriteten är kvinnor och ensamstående kvinnor och då måste man se till att hushållet överlever."
"...när vi började var det mycket resor, vi brukade vara borta en vecka åt gången, när jag började resa så var min yngsta flicka två, från en dag till en annan slutade hon amma och jag åkte iväg."
"...för resten av gruppen handlar det kanske om 6 timmars arbete, men för dem som är i ledningen är det många fler. Det handlar om hängivenhet när man ger av sin tid och sin vilja, om man vill att det vi håller på med ska kunna fortsätta...om vi inte såg ett värde i det skulle vi bara komma hit och jobba och sen gå hem igen, men det är önskan om att det här ska växa som tar mer tid."
"...att vara här, att leda gruppen tar mycket av din tid, du måste vara villig att ge av den tiden och att ta det ansvaret, och att dessutom ha tålamod med allt...och det vi framförallt har haft under hela den här tiden är tålamod, tålamod och mer tålamod. Och då är det också på grund av det, det är inte att vi inte har haft män i ledningen, det har vi men så när saker inte har gått som de skulle så släpper man det, tålamodet är slut, jag går och jobbar och tänker inte stressa upp mig själv över nåt, inte över regeringen eller nån annan."
"...att uppleva andra platser, resa i lastbilar när man måste släpa med sig allt material, att leda en grupp, generellt är det väldigt få män som har velat organisera en grupp och sånt, de lägger sig nästan inte i det, men det här är en grupp med mycket respekt för både kvinnor och män, det vill säga båda parter ses som värdefulla."
Fragment som utgör små penseldrag av det som är vardagen för dessa kvinnor och av de frön de har sått med sin ansträngning, ihärdighet och medvetenhet om allt det möjliga och omöjliga som det skulle önska för framtiden både för sig själva och det samhälle som de är en del av.
En framtid som de bortom de värkande ryggarna fortsätter att forma med kunniga händer:
"...det organisationen gör idag och som framförallt görs av kvinnor är det som görs i Bariloche när det gäller soptemat och allt som har att göra med miljön, för här i kommunen finns det ingen som uppmanar befolkningen att göra något för miljön, att ta hand om miljön. Allt det gör vi och majoritet av oss som är ute i skolorna och bostadsområdena är kvinnor, det som organisationen representerad av kvinnor gör idag är ett väldigt viktigt arbete för det lokala samhället."
"...sen börjar du att tänka på balansen, att du överger din familj mycket för jobbets skull och att det finns en del som staten borde göra eller åtminstone uppskatta dig mer. Man håller ett föredrag på en skola och kollegorna täcker upp på jobbet, resorna med kollektivtrafiken får man ofta ta ur egen ficka och när man börjar väga det så känns det orättvist, att man oroar sig för miljön och soporna medan de som borde oroa sig för de sakerna inte gör det."
De ställer sina kroppar och sina ord framför en orättvis verklighet, kropp och ord i sökandet efter förändring, till stöd, solidaritet och erkännande.
"...det kan hända att det är jag som är tuffast mot myndighetspersonerna, men man lär sig att hantera det, i början kunde det vara så att de sparkade på en, inte brydde sig om vad man hade att säga. När vi började så stängde de ofta dörren för oss, ofta rakt i ansiktet och vi var tvungna att bearbeta också dem som var på andra sidan... man började märka förändringar, organisationen fick lite större möjligheter till deltagande och därifrån kunde vi flytta fram positionerna mer och mer."
"...den som gör det svårt för oss, får en föreläsning på en gång - båda två skrattar i kör, ha ha - En del saker som händer här egentligen. När vi berättar sanningen tystnar det, ARB talar aldrig om något annat än verkligheten, det som händer, det som vi inte tycker är bra, det som vi tycker är dåligt talar vi om, helt enkelt."
"...skillnaden är att de inte sätter igång att arbeta med det de borde arbeta med, de fortsätter att bara sparka iväg bollen, i den meningen är uppgiften fortfarande för stor för dem, det gäller alla från borgmästaren och nedåt för de har inga definierade planer...det är ett problem som inte bara berör Pilar-området, om jag tänker på grannarna mitt emot när det brinner här...det finns inga lösningar och det är det vi säger, vi lägger fram det för dem, vad lösningen är, en sorteringsanläggning."
"...i varje dörr som öppnas för oss går vi in för att presentera det arbete som vi gör, vi presenterar problemet med sophanteringen och försöker få andra att kämpa på samma sätt som vi gör, för vi kämpar för en sorteringsanläggning som kan vara till nytta för hela Bariloche inte bara för vår organisation...det kan hända att folk tänker att sophanteringen är ett problem för kommunen, men det är det inte, det är allas problem för vi producerar alla sopor."
"...vi har fått in en fot till och med på nationell nivå, fått den ansvariga ministern att besöka oss -Ministern för social utveckling kom på besök 2010- det kan hända att man ser det här som omöjligt men möjligheter har uppstått och vi har utnyttjat dem."
Framgångarna och ett nödvändigt ännu ej genomfört projekt:
"...främst av allt handlar det om framstegen, att kunna arbeta bättre, erkännande från vår omgivning och att det är många som värdesätter det vi gör. Vad som vi inte har lyckats med och som tyvärr inte är vårt beslut handlar om var anläggningen ska ligga och att den faktiskt börjar byggas, och att folk kan slippa arbeta under de förhållanden som de gör nu, det är det som är mest tungrott för oss... det politiska beslutet som inte finns."
"...jag tror att alla familjerna har upplevt förändringar, för de fick en möjlighet att återvända till arbetsmarknaden, att tjäna pengar för att försörja sin familj, köpa det man behöver, betala sina räkningar, alla som arbetar här idag har kunnat förbättra situationen för sin familj och för sig själva, det är det man tar med sig härifrån...en första arbetserfarenhet för de unga...man kan märka förändringarna hos hela gruppen."
Vi återvänder till den inledande frågan
Med vadå?
Många av kvinnorna i ARB har spelat en huvudroll i arbetet med att organisera sig, ställa krav, utbilda sig, lämna förslag och konkretisera dem. Till sin arbetsdag - som utgjordes av hårda förutsättningar redan från början - har de lagt till en oavbruten och besvärlig uppgift utifrån vilken de har lyckats stärka sig själva, förbättra sina arbets- och levnadsförhållanden och att skapa ett socialt och politiskt utrymme för sig själv varifrån de kan hjälpa till att förändra vårt förhållande till sopor och till miljön. När det gäller soptippen under bar himmel har dessa kvinnor inlett en avsevärd förändring i den miljömedvetna hanteringen av området, de har återvunnit ton av "avfall" och kunnat undvika en ökad nedskräpning.
Arbetet i hemmet, ett produktivt arbete och ett arbete för samhället. En gemensam historia i många kvinnors vardag. En i många fall ojämlik och svår situation. Historien om dessa kvinnor i ARB vävs samman med andra kamper, utförda av andra kvinnor och män, för en värdighet både för individen och kollektivet. Ett oförtröttligt tålamod hos kvinnor som orkar tänka sig och bygga ett bättre samhälle.
* sociolog och miljöaktivist bosatt i staden Bariloche
Flera artiklar av: Marisa Bilder