"Doktorns luffare"
LatiCe
För de läsare som inte känner till norra Uruguay, Artigas, kan vi säga att departementet ligger inklämt invid gränsen i norr, mellan Brasilien och Argentina. Runt omkring flyter floderna Arapey och Uruguay. På 60-talet började de legendariska sockerrörsmarscherna från dessa nordliga territorier. Vi minns fortfarande parollerna från den tiden: "För jord och med Sendic." Trots positiva förändringar i arbetet förhållandena på sockerrörsodlingarna, som är den främsta produkten i departementet, fattas det ännu mycket av framsteg, finns mycket kvar att hitta på, göra om. Jordreformen har inte genomförts även om man delat ut jord bland sockerrörsarbetarna liksom utsäde och andra resurser som behövs för att plantera sockerrör. Men UTAA (Artigas sockerrörsarbetares organisation) och andra lantbruksorganisationer i området fortsätter kampen för ett värdigt liv. Som en gammal kamrat till Sendic sa till oss: "Det behövs fler Sendic." I det inre av departementet, kvävd bland stora jordegendomar, lever och kämpar, som på så många andra platser i inlandet, samhället Baltazar Brun.
Här finns en ung befolkning, många tonåringar och barn och i många fall är det kvinnorna i huset som tar hand om barnen under hela deras skoltid.
Baltazar Brun som under järnvägens guldålder var den näst sista stationen före Bella Unión som ligger vid republikens ände. För att ta sig dit måste man färdas på dammiga vägar med djupa hjulspår som är i behov av omedelbar reparation. När man ska transportera sjuka med ambulans från byn kan man inte ens koppla dem till livsuppehållande apparatur. Men långsamt känner vi oss mer hemtama på en av alla dessa glömda platser djupt inne i Uruguay. Så avlägsen att inte ens rikstäckande tidningar når fram och den nationella radion och tvn har inte en chans mot de kraftfulla kanalerna från Brasilien och Argentina.
De 2 500 personer i skolåldern som bor i byn går i två skolor och ett gymnasium. För att kunna överleva har folk, främst männen emigrerat till Nya Zeeland som fårklippare eller till Punta del Este under festivaltiden. Andra arbetar för en lön som motsvarar 100 dollar i månaden, från soluppgång till solnedgång, på de omgivande jordegendomarna.
Alltså blir det mödrarna som gör det främsta arbetet med att lösa de dagliga underhållet och undervisningen av barn och barnbarn.
Temperaturen i februari går lätt över 40 grader. Solen som bränner får oss att söka skydd under ett träd. Marcos som är lärare på skola nr 55 går igenom material och visar oss foton av något som ser ut som en oas mitt i öknen. Sedan introducerar han oss med ett övertygande tal i den sociala verklighet som slagit hårt mot befolkningen i mer än 40 år: hunger, undernäring, undermålig hälsa. Marcos förklarar målande för oss att barnen som lider av hunger och undernäring inte har lika bra inlärningsförmåga. Marcos och de andra i lärarkollektivet påbörjade "den tysta revolutionen", egenproduktion av livsmedel. Det verkar enkelt men den hänger ihop med en annan process som mynnar ut i livsmedelssuveränitet. Vi står inför ett fenomen som visar på skolornas grundläggande roll särskilt om den finns i samhällen som är pionjärer vad gäller både undervisning och egenproduktion. Vi återkommer till samma ämne i framtida artiklar.
Marcos och de andra lärarna bygger, med hjälp av Fundación Logros ett växthus som används i undervisningen i naturkunskap och som samtidigt är en källa till livsmedel. Arbetet med ungarna, som så gärna vill lära sig saker, och det sociala arbetet bland deras föräldrar är ständigt återkommande.
Men den främsta anledningen till vårt besök var Utsädesnätverket, (som vi talade om i en tidigare artikel). Vi hade nämligen hört att organisationen hade nått denna avlägsna by.
Men det finns flera huvudroller i den här historien som vi måste lärde känna och som vi fick möjlighet att dela erfarenheten med. Gina, psykologen och hennes livskamrat doktorn Fernando, som visar oss ett annat växthus med örter. Det har byggts av en grupp personer som oftast är osynliga för oss. Gina hjälpte dem genom Planes Sociales del Mides eftersom de inte ens hade dokument som kunde identifiera dem.
De helt levde utanför samhället och landet. De som elaka tungor i byn kallar "doktorns luffare" de som med sitt arbete rest ännu ett magiskt rum i Artigas och som blev hjälpta av Mides-programmet (ministeriet för social utveckling) som Gina arbetar med. Grannkvinnorna tar med oss hem och visar hur de arbetar på sina mikroskopiska jordlotter hur de lyckas "kopiera" utsädet och på så sätt nära sina familjer.
Familjerna med i medeltal sju barn lär oss med ett leende på läpparna hur man utför konststycket och visar med stolthet att de kunnat lämna tillbaka samma mängd utsäde till projektet. "Jag har inte ätit upp en enda jordnöt" säger en av dem och tar oss med till en annan kvinna som har ansvar för en drös med barn och de berättar för oss att de tillsammans skördar "pata de vaca" och "marcela" (lat. Bauhinia candicans och Achyrocline satureoides, båda medicinalväxter Ö.a.) som de ska paketera och sälja. Några månader senare fick vi veta av Fernando, doktorn, att kvinnorna efter den första betalningen kunnat köpa några saker de längtat efter och en kunde tom dra in el eller "strömmen" som de säger där. Gina berättade för oss om en av gruppens första erfarenheter av Apodus workshops (Föreningen för organiska odlare i Uruguay) Någon hade frågat sig "Vad är vi"? Tillsammans kom de fram till att de är organiska producenter och genom nätverkets sociala ram tog de sig an Montevideo. Efter flera workshops och seminarier stod de imponerade inför Rio de la Plata, "floden som är bred som ett hav". De upptäckte de att tillsammans, steg för steg, kan skapa en bättre framtid för sina barn och barnbarn.
Men som vanligt gör de "feodala" förhållandena som råder runt byn att den nästan kvävs. Stora jordegendomar, några med boskap, andra med risodlingar men de flesta står tomma och jordreformen har fortfarande inte genomförts.
Det lantliga landskapet, klimatets kärvhet utmärker det dagliga livet i byn. Varje liten seger är ett jättesteg för dessa latinamerikaner som är okända även för oss andra latinamerikaner.
Man måste framhålla att i den här historien finns det yrkesfolk som ställer all sin kunskap i folket tjänst, som valt folket och byn "Brun" som de säger. De har alla möjligheter att emigrera till Australien. Jag talar om mina unga landsmän Gina och Fernando. Det jag vill framhålla i den här artikeln är den imponerande kraft som dessa organiserade kvinnor har. De har öppnat ögonen mot verkligheten, på sitt eget sätt valt kollektiva lösningar på personliga problem. Byn tar avsked av gruppen resenärer som är på väg mot mötet med de kvinnor och män som bildar det nätverk som är "osynligt" för världens ögon, men så levande och som tack och lov sprider sig på längden och på tvären i den lidande och eftersatta norra delen av vårt land. Och eftersom broar leder åt två håll kan du kära läsare ta kontakt med huvudrollsinnehavarna. För att lära dig mer om dem och samarbeta konkret, om du nu vill. I nästa artikel kommer resolutioner från evenemang i Bella Unión som rör livsmedelssuveränitet.
I januari 2009 kommer vi att skildra andra delar av Artigas.
För en bättre värld än den vi har är mer än möjlig, jag önskar er ett gott 2009.
Flera artiklar av: LatiCe, Daniel Marrero