Mellan utveckling och bevarande
Noticias Aliadas
LatiCes översättare: Cecilia Bergstrand
Costa Ricas vackra natur drar till sig tusentals turister. Men landets ansträngningar att skydda denna skönhet och samtidigt kunna fånga upp dollarna från ekoturismen har gjort att dess fattigaste medborgare befinner sig i riskzonen.
De costaricaner som bor längs Stilla Havskusten tvingas lämna sina hem för att skydda naturreservaten eller för att lämna plats för hotell och andra byggprojekt. Lagstiftningen i Costa Rica gör att regeringen kan avhysa alla som bor inom 200 meter från kusten. Lagen används för att avhysa fattiga bosättningar som finns längs vägarna till turistanläggningarna eller inom populära naturreservat.
I vildmarksreservatet i Ostional - som sträcker sig 18 km längs den norra kusten och dit turister kommer i stora mängder för att se hur tusentals sköldpaddor lägger sina ägg på stranden - hotas tre bosättningar av avhysning p g a en dom i Högsta Domstolen som enligt egen utsago är till för att skydda reservatet och sköldpaddorna som kommer dit för att lägga sina ägg. Men de som bott där sedan länge, son Olga Correa, vägrar lämna sina hem.
Correa som är 42 år har levt hela sitt liv i närheten av Playa Pelada, en ursprunglig strand i Ostional. Hennes döde morfar var fiskare och jordbrukare och bosatte sig på platsen för 63 år sedan, långt innan den blev nationalpark 1983. Men familjen Correa och många andra familjer har inga lagfarter på jorden som de bebott i årtionden.
"De vill köra iväg oss som hundar", sa Correa, som är kokerska och tills för en kort tid sedan hade en fiskrestaurang nära sitt hem. "Men jag är uppväxt här, här föddes mina barn och här dog mina föräldrar":
Correa, en liten, rund kvinna, försöker torka sina tårar innan hon med låg röst säger: "Här ska de begrava mig, här, på stranden".
Paniken och ilskan har spridit sig till andra bosättningar i vildmarksreservatet och längs kusten i Costa Rica där befolkningen - som bott här sedan länge men aldrig köpt sin jord - hotas av avhysning.
Befolkningen har organiserat sig i Nationalfronten för kustbosättningar som hotas av utplåning, den samlar omkring 60 bosättningar. Gruppen uppskattar att ungefär 50.000 familjer över hela landet riskerar att förlora sina hem. Under ledning av människorättsadvokaten Wilmar Matarrita, har Fronten utarbetat ett förslag till ny lagstiftning som skulle leda till att alla familjer skulle få bo kvar på sin jord.
"Alla har rätt till någonstans att bo", säger Matarrita. "De är fattiga människor, enkla människor, de är inte ockupanter (som invaderat området)".
Lagen skyddar ett område upp till 200 meter längs kusten, det kallas havs-landområdet. Den antogs 1977 för att skydda landets stränder och fastställer att 50 meter av området som ligger närmast havet är heligt och allmän egendom, medan resterande 150 meter kan tas i anspråk med särskilt tillstånd.
I större delen av landet har de lokala myndigheterna ansvaret för att lagen efterlevs. En av de mest aggressiva har Alberto Cole varit. Han är borgmästare i kommunen Oso, ett yppigt område på södra Stilla Havskusten. I maj beordrade Cole rivningen av ett hus som tillhörde Estela Aguilar Corella, 60 år, och där hon bott större delen av sitt liv. Pressens bevakning av hennes fall fångade landets intresse. Hon fann sitt hus totalförstört och alla hennes tillhörigheter hade försvunnit. "Alla husgeråd, möbler, sängen, alla kläder, allt försvann inte ens takplåten eller träet från väggarna fanns kvar", sa Aguilar till tidningen El País.
Affärerna först
Samtidigt har Cole aktivt drivit på utvecklingen av turismen längs kusten. Han har kritiserats hårt för att han gett klartecken till stora turistprojekt i det skyddade område till företag som Las Ventanas de Oso, ett kännt byggnadsföretag som bygger lyxiga andelslägenheter och anläggningar för ekoturism. Cole svarade aldrig på ett e-mail som ville ha hans kommentar, men han förklarade nyligen för veckotidningen Semanario Universidad att "kommunen håller på att ordna saker och ting och tyvärr finns det dem som inte gillar det men det är min plikt att se till att lagen efterlevs".
Även på andra ställen längs kusten har man rivit hus, nämligen på ställen för brädsegling och vildmarksreservat. Den 21 juni höll befolkningen i Punta Morales på norra Stilla Havskusten ett möte för att bevista en sorgesam mässa på den plats där deras lilla kapell legat, som förstörts av myndigheterna. Nio familjer förlorade också sina hem.
Matarrita och Fronten hoppas kunna sätta stopp för avhysningarna och förändra tillvägagångssättet längs kusten i och med ett lagförslag som skulle ge alla de som bott där mer än 5 år rätt att bo kvar på sin jord, kunna lämna den i arv till sina barn men inte kunna sälja den. Det skulle leda till att kustbosättningarna skulle kunna ta sina egna beslut och ta ansvar för miljöskyddet. Det skulle även begränsa de enorma turistprojekten.
Några politiker i Costa Rica har börjat lyssna på rörelsen. Den 21 maj reste människor från hela kusten, även Correa, i flera timmar med båtar, bussar och lastbilar för att lägga fram sin sak i San José. Ett tiotal ledamöter lovade att stödja lagförslaget. Men samma ledamöter påpekade att för ögonblicket finns det inte mycket de kan göra för att stoppa avhysningarna eftersom de lokala myndigheterna bara tillämpar den lag som finns.
Även om Correa och hennes familj och hundratals andra människor som bor i vildmarksreservatet i Ostional har förhoppningar om lagförslaget är framtiden mycket osäker. Högsta Domstolens beslut från februari ålägger alla boende i området att lämna området om senast sex månader. Och trots att domstolen gjorde undantag för personer som bott där innan 1983 är det inte många som har några dokument som kan bevisa det.
Ett politiskt dilemma
Miljö- och energiministeriet är ansvarigt för avhysningarna i reservatet men är också ovilliga att fortsätta p g a det växande motståndet. Ministeriet har planer på ett eget lagförslag som skulle göra att personer som bott i området mer än 10 år har rätt att bo kvar.
"Vi vill bevara reservatet", säger Laura Brenes, tjänsteman på Miljö- och energiministeriet. "Men vi vill att så få som möjligt ska behöva lämna området eftersom det skulle få sociala följder".
Correa sitter i dörren till sitt hus av blå och vita tegelstenar och ser sig omkring. Bakom henne finns hennes söners små hus. Genom trädens lövverk kan hon se de fallfärdiga husen av trä med jordgolv där hennes grannar bor. Och framför sig har hon vågornas ljud.
"Det är som om vi vore främlingar i vårt eget land", säger hon.
Flera artiklar av: Zusha Elinson, Noticias Aliadas