Argentina: "Några av oss kommer att bli kvar längs vägen, vi vet att det gäller livet"
Agencia de Noticias Biodiversidadla agenciabiodla@gmail.com
En månad efter att självsammankallade grannskapsförsamlingar i Valles Calchaquíes börjat sina aktioner mot transporterna till de stora gruvbolagen samtalar Héctor Reales, från självsammankallade församling i Santa María, i provinsen Catamarca, med Nyhetsbyrån Biodiversidadla. Han reflekterade över de regionala effekterna av det transnationella företaget Minera Alumbreras verksamhet i Valle Calchaquíes. Han berättar för oss hur det är att leva sitt dagliga liv sida vid sida med gruvdriften och om behovet av att göra motstånd mot verksamheten i området.
"När man undersökte var lastbilarna skulle köra och hur det skulle kunna ske hände något förskräckligt. Ett fordon från den lokala polisen körde rakt in i den folksamling som stod framför lastbilarna och körde över en medlem av Santa Marías flertaliga verksamheter, Héctor Reales. Han kördes på av fordonet och hamnade på motorhuven. Han kördes i ambulans till Santa María (Catamarca). Självsammankallade i Valle Calchaquí, 080813.
- Hur levde ni under den tiden, när ni genomförde aktionerna?
Vi är ständigt i en överläggande församling i ursprungsterritorierna, vårt territorium. I några fall genomfördes aktioner på vägarna, medan man förflyttar en del tunga och stora laster med material till de stora gruvföretagen. Egentligen handlar det inte bara om territoriet, jag pratar om hela regionen Valle Calchaquíes, Salta, Tucumán, Catamarca, gränslandet, där vi samhällena på platsen samråder. Vi har helt klart för oss och är medvetna om att detta är vår uppgift, ingen kommer att kämpa för oss, trots det stöd vi fått. Vår kamp förs här, på grund av allt som händer oss, kränkningarna av våra grundläggande mänskliga rättigheter, miljön, vattnet, våra naturresurser. Kampen och vårt moraliska ansvar handlar om vår överlevnad, för andra är det bara affärsmöjligheter, som genomförs tillsammans med sina medbrottslingar och med hjälp av korruption, för dem handlar det bara om det materiella och ekonomiska. För oss är det en öppen kamp mot plundringen och den förorening av miljön som de stora gruvföretagen lämnar efter sig.
I lördags var det 31 dagar sedan kampen började. Det här är det fjärde Calchaquí-upproret. Vi gör motstånd mot transporter av material som behövs för att den omfattande verksamheten ska fortsätta utvecklas som om ingenting hade hänt. Den federala rättvisan, med säte i Tucumán, påbörjade för 65 dagar sedan en process mot styrelseordföranden i Alumbrera, Rooney, (Julián Rooney), och mot företaget. Tio år efter att anmälan gjordes. Efter så lång tid fastslås att föroreningar förekommer.
För oss är det något skadligt, fruktansvärt och, i praktiken, oåterkallelligt.
- Hur fungerar vardagen sida vid sida med gruvdriften? Du som är från Santa María-området, hur tydligt kan du se effekterna?
Några säger att "vi måste lära oss att leva tillsammans". De vet inte hur vår verklighet ser ut. Ibland övervägen det tunga, kanske också besattheten, men vi måste tänka på att den här kampen "gäller livet", När vi ställs inför den tomma rättvisan, de döva öronen hos myndigheterna, när vi märker att ingen lyssnar på oss, varesig inom nationen eller provinsen, så arbetar vi i våra samhällen för självbestämmande, för att försvara vår överlevnad, eftersom ingen annan gör det. Vi tänker inte gå till frontalangrepp nu. Vi håller på att knyta ihop det hela och när vi ser att det är tomt omkring oss bestämmer vi att "antingen gör vi det eller så kommer ingenting att hända". Bortom alla ställningstaganden och lagar, det här är större än så, det handlar om vår egen vilja som sårbara och kränkta folk. Ibland fylls vi av känslor, oro, när vi ser vardagen, att våren är på väg, att växtligheten gror, förkrympt, gulnande och döende pga. de sura regnen. Djuren, även de vilda djuren, som blivit alltmer sjuka på grund av samma sak.
Vi ser en ökning av sjukdomar i andningsvägarna, en rapport vi fick från sjukhuset här i området, främst från Santa María, och de vet inte varför. Vilket sammanträffande att för 7,8 år sedan var inte läget detsamma. Vattnet i brunnarna, vi använder som dricksvatten och till våra odlingar, sjunker, vattenmängden i floden Santa María är också påverkad. Det går inte att förneka att vår miljö blir allt sjukare eller att den är hotad. I Tucumán fastslog man att vattnet i ån Salí-Dulce, där den går ut i Cruz del Norte, är förorenat, en mineralledning som gått genom 230 km när den väl kommer till Tucumán. Så förorenades hela vattenflödet som går ut i Hondoflodens varm vattenkälla. Alla tungmetaller har orsakat omfattande fiskdöd, stora skador på djurlivet och idag stinker vattnet olidligt. Den äckliga stanken togs upp på ett möte mellan Folkets ombudsman för Tucumán, Santiago del Estero och Córdoba, eftersom vattnet i Hondo-flodens varm vattenkälla går ut i Mar Chiquita (Córdoba) och påverkar floran och faunan.
- Är folket i Catamarca medvetet om det här?
Visst, och inte bara i Catamarca, i hela regionen Valles Calchaquíes, Cafayate, Animaná, Santa María, Tafí del Valle, Colalao och även i provinshuvudstäderna ser man allvarligt på läget. I vårt Catamarca, ställde delegater i första kammaren frågor till provinsens gruvminister vid två tillfällen, vid det tredje tillfället svarade han inte. Då väcktes en misstanke att man inte gör de kontroller som ska göras och att man inte utövar det ansvar som åligger en myndighet, sätter dövörat till våra krav, de talar hela tiden om "en socioekonomisk påverkan". Vad gäller det materiella, är "det positiva" att arbetstillfällen skapats, att de skänkt datorer till skolorna, t o m i politiska kampanjer deltar gruvföretagen.
Det har kostat på för oss, som gör motstånd, kämpar, försöker skapa medvetenhet, men till slut håller något på att hända. Utifrån deras små sammanhang, deras ödmjukhet, börjar människor visa sig. En av de faktorer som gör oss sårbara som samhälle är att vi är enkla, värdiga människor, ödmjuka och ibland godtrogna. Vi tror så mycket på våra myndigheter att det som händer oss nu kan hända. Med den förra kommunala regeringen blev vi förtryckta av myndigheterna, några tjänstemän och deras familjer hotades med att de skulle bli av med arbetet om de talade illa om de stora gruvföretagen. Den förra intendenten fick mycket hjälp från gruvföretagen.
- Det betyder alltså att gruvföretagen i området har en mycket stark koppling till den politiska makten.
Absolut. De stora multinationella företagen köper många viljor, de har mycket pengar, de nästlar sig enkelt in i undervisningen och hälsovården, i oss alla. Det är upprörande och ledsamt att se verkligheten på djupet. På många håll och i stora delar av vårt land råder okunnighet om detta. Allt det här gör att vi för varje dag bli mer rent moraliskt ansvarstagande, att vi arbetar för något samfällt och gemensamt som svar på de dagliga problemen. Jag anser att det här inte är ditt eller mitt problem eftersom luften är allas, det rena vattnet också, naturens resurser. Vårt samhälle hotas och för andra är det en affärsmöjlighet, ett scenarie man kan utnyttja, hur jag får det bättre, hur jag kan få mer pengar. För oss handlar det om högre värden och om att vi finns till tack vare Gud. Familjerna växer i sitt engegemang. Vi måste arbeta för våra intressen eller så blir vi utrotade. Verkligheten är sorglig. Några av oss kommer att bli kvar längs vägen, i denna kamp, denna värdiga kamp, denna kamp för livet, vi vet att det gäller livet och jag vill inte argumentera för något som kan vara ogrundat.
Vi är oroande av det som händer oss och helt och hållet medvetna om att detta stora gruvföretag, i sin verksamhet, gör livet omöjligt för oss.
Flera artiklar av: Biodiversidad en América Latina y El Caribe