Rätt till giftermål för samkönade par
RIMA
LatiCes översättare: Mikael Gillefalck
För första gången i vårt lands historia debatteras den juridiska jämlikheten för homosexuella och bisexuella i kongressen.
En debatt som cirkulerat i hela vårt samhälle utan att, tills idag, nå fram till den plats där de lagar stiftas som kan börja ta itu med den diskriminering och orättvisa som historiskt sett har legitimiserats av staten.
Vissa kommer försöka banalisera det som idag debatteras i kongressen. De kommer försöka begränsa det till en fest, presenter och adressböcker. De kommer säga att det finns andra frågor som är viktigare, bland annat kommer de nämna fattigdom trots att de inte någonsin egentligen intresserat sig för den.
Detta är en debatt som utan tvekan handlar om medborgerliga rättigheter. Och som sådana, om personers vardag.
En debatt som handlar om Pedro, 56 år, som förlorade sin livspartner till följd av cancer efter 30 års förhållande och 5 års intensivvård. Smärtan efter att ha förlorat det viktigaste i sitt liv, inte bara kan han inte dela den med någon, dessutom måste han bekymra sig om var han ska bo, och av vad han ska leva. Detta på grund av att samma familj som under 30 år avvisade dem också ärvde huset där paret bodde och alla saker de där delade. Det är sant att socialförsäkringssystemet (ANSES - Administración Nacional de la Social) medger en pension, men Pedros partner var en läkare som tillhörde en pensionskassa i Buenos Aires som motsätter sig socialförsäkringssystemet. Pedro, som många andra homosexuella och bisexuella får varken änkepension eller får ärva de ägodelar efter den som var hans partner under 30 år och som han vårdandes ägnade många år av sitt liv. Det finns många historier som Pedros.
Det här är en debatt som handlar om Ayelén, en flicka på 12 år, som i hela sitt liv levt tillsammans med sina två mammor vilka tar hand om och älskar henne av hela sina hjärtan. Ayelén kallar dem båda för mamma och älskar dem båda djupt. men hennes biologiska mamma har inget arbete och hennes andra mamma får inte dela med sig av sin sjukförsäkring. Ayelén har ingen egen sjukförsäkring, hon kommer inte få någon pension eller ärva ägodelar om det skulle hända något med någon av hennes mammor. Hon har heller inte samma rättighet till försörjning som andra barn har. Det finns många historier som Ayeléns.
Vidare är det en debatt som handlar om Juans liv. Juan förälskade sig i Enrique, en italienare som studerade i Argentina och som vill bo kvar hos Juan, men kan inte det om han inte gifter sig med Juan. Men det i sin tur är inte tillåtet, varken i Italien eller i Argentina. De är dömda att leva åtskilda, trots sina känslor, bara för att de är av samma kön. Det finns många historier som Juan och Enriques.
Men det här inte bara en debatt om medborgerliga rättigheter. Det handlar inte bara om dessa viktiga rättigheter som angår tusentals personers vardag. Det handlar också om mänskliga rättigheter. Rättigheten till juridisk jämlikhet, att behandlas lika och att ges samma möjligheter som alla. Rättigheter som aldrig har erkänts vår grupp i Argentina.
Vi talar om mänskliga rättigheter eftersom detta också är en debatt som handlar om att skolkamrater och lärare till Diego hånar honom för att han är "tjejig" och för att han är förälskad i Miguel, hans skolkamrat sen tre år, en av dem som skrattar åt honom och som får honom att fundera, blott 15 år gammal, över att ta sitt liv. Det finns många historier som Diegos.
Vi talar om Roberto och Paolo samt om Juana och Marcela som har tvingats bli förolämpade bara för att de gått hand i hand på gatan. Det finns också många historier som Roberto, Paolo, Juana och Marcelas.
Dessutom talar vi om Diana som tvingas prostituera sig på grund av att hennes handlingar bär ett namn som inte är hennes. Vi talar om många andra som, likt Diana, förföljs, trakasseras och plågas av polisen varje dag, såvida de inte våldtas eller mördas. Vi talar också om dem eftersom upphovet till deras diskriminering och avsaknaden av ett erkännande av deras identitet är detsamma som hindrar enkönade äktenskap.
Och medan staten legitimerar ojämlikheten gör denna ojämlikhet oss till medborgare av andra graden och vi når aldrig jämlikhet. När de afrikanska ättlingarna kämpade mot att tvingas sitta längst bak i bussen, tror ni att de bara kämpade för att få sitta var som helst? Nej, de kämpade för sin värdighet, för sina juridiska rättigheter som än idag ger dem möjlighet att fortsätta arbeta för jämlikhet. Hur mycket längre skulle vi kvinnor ha varit tvungna att kämpa för jämställdhet om staten fortfarande hade klassats oss som oförmögna, vilket de också gjorde till inte allför länge sedan?
Våra barn, eller kanske våra barnbarn, kommer titta förundrat på oss när vi berättar för dem att till inte för länge sedan hade män fler rättigheter än kvinnor, att vi inte fick rösta eftersom rätten att rösta "naturligtvis" endast tillhörde mannen, och att par (heterosexuella) blev tvingade att fortsätta vara gifta trots att de slutat älska varandra och varken kunde eller ville fortsätta bo ihop.
Rätten till bröllop handlar inte om fest, vita klänningar, kostymer och presenter. Det handlar om alla ska vara lika inför lagen, att ta del av de grundläggande mänskliga rättigheterna samt att vara friare och lyckligare. Det handlar om rätten till liv, hälsa, arbete, kärlek och till lycka.
Vi står här idag för att kräva en rättighet som inte kommer ifrågasätta någon eller ta något från någon annan utan istället kommer den bringa lycka åt tusentals människor. Mer lycka åt våra vänner, våra grannar, åt våra bröder, systrar, kusiner, åt våra döttrar och åt våra föräldrar. Vi kräver en rättighet som gör oss bättre eftersom den gör oss friare.
Bland dem som försöker bagatellisera denna debatt gömmer sig politiska intressen och ideologier som en gång förföljde kvinnor och män för att de tänkte olika och för att de ville gifta sig över ras- och religionsgränser. De förföljde, trakasserade och diskriminerade dem som vill skiljas, en rätt de förhindrade under åratal, de försökte förbjuda distributionen av preventivmedel som skulle hindra ofrivilliga graviditeter och sexuellt överförbara sjukdomar.
Men de kan inte lyckas, förr eller senare får rättvisan företräde och samhället avancerar trots en kyrka som, även om den representerar den största religionen, inte representerar åsikterna hos den stora merparten av våra medborgare. Och inte bara gällande frågan om enkönade äktenskap.
Med samma övertygelse som man avrättade en man som hävdade att jorden var rund säger man idag att vi är sjuka trots att Världshälsoorganisationen tog bort homosexualitet från sin lista med sjukdomar 17 maj 1990. Man hävdar att det inte är naturligt, samma argument riktades mot giftermål över ras- och religionsgränser, kvinnlig rösträtt, utomäktenskapliga förbindelser, preventivmedel och skilsmässor.
Idag är det över 50 år sedan kyrkan separerades från staten i Argentina. Vi tycker det är i sin rätt att kyrkans ledare hyser en åsikt angående det katolska äktenskapet men det civila är en juridisk fråga som samhället inte har någon anledning att rådfråga någon om, vilket den inte gör, då det inte nödvändigtvis stödjer de religiösa axiom som den katolska kyrkan satt upp.
Vi vet att vi har stöd från merparten av det argentinska samhället. Enligt en opinionsundersökning gjord av en erkänd opinionsbyrå anser mer än 70 % av argentinarna att det är dags att tillåta enkönade äktenskap. Över 60 % tycker dessutom att skulle innebära ett stort kulturellt framsteg för vårt land.
Dessa förslag har mycket större stöd än andra som idag redan blivit lagar. Och mycket större stöd än vad lagen om enkönade äktenskap hade i Spanien, 60 % då lagen klubbades igenom. Nu, några få år senare visar undersökningar på ett drygt åttioprocentigt stöd. Hur kommer sig denna skillnad? Jo, avsaknaden av ett erkännande skapar en grogrund för fördomar vilka i sin tur främjar diskriminering. När väl vårt förslag blivit lag avväpnas fördomarna och diskrimineringen försvinner, åtminstone till största delen.
Vi räknar med stöd från flera av ledamöterna i den aktuella kammaren. Vi har gjort undersökningar under tidigare val i Argentina. Politiker från de mest skilda områden har lovat att arbeta för vår juridiska jämlikhet. Endast vid ett fåtal tillfällen har de uttryckt en avvikande åsikt. Samt några fler, som delade vår åsikt, men som fortfarande inte hade utarbetat de exakta villkoren. Här är villkoren. Aldrig, i någon fråga, finns en hundraprocentig enighet.
Är de 70 procenten inte tillräckliga? Hur mycket skulle krävas för att vi lesbiska, bögar och transor ska kunna ta del av den juridiska jämlikhet som i teorin vår konstitution garanterat alla argentinska invånare sedan 1813.
Villkoren är redan utarbetade. Tillräckligt stöd finns redan. Och det finns - enligt många - en politisk övertygelse. Räcker det?
Nej, tydligen är det inte tillräckligt. Något mer saknas för att kongressen ska bevilja den juridiska jämlikheten för homosexuella, bisexuella och transpersoner. Vad som saknas är det mod som fanns hos Eva Perón och hennes "peronistas" när den kvinnliga rösträtten antogs, modet som de radikala med Raúl Alfonsín i spetsen visade när lagen om skilsmässa antogs, modet hos socialisterna och Zapatero när lagarna angående enkönade äktenskap samt könsbyte antogs. Det saknas modet hos en sorts typ av politiker som vill ta beslutet att skapa rättvisa och historia. Mod tillräckligt för att göra Argentina till det första landet i Latinamerika som garanterar den juridiska jämlikheten för homosexuella, bisexuella och transpersoner.
För Argentina kommer att anta denna lag. Vid något tillfälle kommer det att ske. Vi har att välja mellan att tillhöra de första eller de sista länderna i världen som gör det. Zapatero sa: "Efter kommer flera länder att följa, påskyndade, Señorías, av två ostoppbara krafter: frihet och jämlikhet."
Men för att kunna bli de första måste vi vara modiga och konsekventa med det vi sagt oss försvara i varje politisk kampanj där de som vill representera vårt samhälle deltar, ett samhäller som till 70 % vill se en juridisk jämlikhet för homosexuella, bisexuella och transpersoner.
När man antog lagen om enkönade äktenskap i Spanien sa Zapatero till spanjorerna: "Idag ger det spanska samhället ett besked till de personer som under åratal har blivit förnedrade, vilkas rättigheter har ignorerats, vilkas värdighet har förolämpats, vilkas identitet har nekats dem och vilkas frihet har kvävts. Idag ger det spanska samhället dem åter den respekt de förtjänar, erkänner deras rättigheter, återbördar deras värdighet, bekräftar deras identitet och stärker deras frihet".
"Jag är medveten", sa Zapatero, "om att vissa personer och myndigheter inte på något sätt stödjer denna ändring av lagen. Jag vill säga dem att, likt tidigare reformer, denna lag inte kommer medföra något dåligt, att dess enda konsekvens blir ett besparande av meningslöst mänskligt lidande. Och ett samhälle som minskar på lidandet hos sina medlemmar är ett bättre samhälle."
Argentinska federationen för HBT litar på den konsensus som idag råder för att erkänna våra rättigheter. Vi ser också den övertygelse som finns hos en stor del av denna kammares medlemmar. Vi hoppas bara att denna del har mod nog att vara konsekventa och försvara rättvisan och mänskliga rättigheter för alla.
Flera artiklar av: Red Informativa de Mujeres de la Argentina