Latice - Latinamerika i Centrum

-

Argentina: Ett Rosario av föräldralöshet

Néstor Sappietro
Prensa indígena
LatiCes översättare: Lotta Duse

Informationen kommer från Rosario och visar på att antalet tjejer som bor på gatan har ökat med 60% det senaste året. Siffrorna handlar om flickor mellan tolv och 16 år som är lämnade till livet under bar himmel.

Ett Rosario av föräldralöshetDetta äger rum i staden som vissa kallar "det argentinska Barcelona", samma Rosario som inte är sent med att hävda sig som huvudstad över olika saker.

Sedan 1868, 1869 och 1973, då Rosario aspirerade för att bli vald till republikens huvudstad av den nationella kongressen, har man deklarerat sig som huvudstad upprepade gånger: på grund av folkligt tryck, officiella nödvändigheter eller på grund av privata intressen.

Förslagen är oräkneliga: Sädesslagens huvudstad, maffians, peronismens, fotbollens, den hemmagjorda glassens, shoppingens, byggandets, sojarepublikens, poesins, fullmånens.. man skulle kunna fortsätta i en evighet.

Tillslut har önskan om att bli huvudstaden av något blivit dess trauma som man släpat efter sig och som tillslut blivit tongivande för staden. Multiplicerandet av unga som vandrar omkring på Rosarios gator får en att tänka att det dock inte borde saknas ett förslag för att utse staden till ojämlikhetens huvudstad.

Å ena sidan har man ljuset, fullmånen och de stora shoppinghallarna, å andra sidan den mörka natten, brist på kläder och tiggeri. Denna krönika tog del av historian från en av flickorna som vandrar runt på Rosarios gator, utan att kunna gå och lägga sig med tak över huvudet. Celeste är 15 år gammal och gravid.

Celeste sover på ett av stadens centrala torg, på några kartonger som nattetid förvandlas till en prekär madrass. På morgonen vandrar hon omkring som vanligt: ber om pengar, försöker att sälja olika kort och hon möts av otacksamhet, likgiltighet, kyla, hunger och rädsla. "Dom kommer till dig, dom kommer när du är själv och de kan göra miljoner saker mot dig". När sorgen kommer över henne smeker hon sin mage i hopp om något bättre.

Marcela Lapenna, ordförande för dagcentret och föreningen Chicos, berättar att "antalet flickor som sover på gatan har ökat och det är nödvändigt att staten kommer med åtgärder och insatser"

Hon säger även att bristen på platser där barn och ungdomar i riskgrupper kan vara bidrar till att öka problemen. Situationen är om än mer komplicerad när det rör sig om flickor och kvinnor då det enda statliga centret som är öppet nattetid endast är till för killar.

Celeste väljer att blicka framåt, för om hon tittar bakåt ser hon enbart en flicka som blev utestängd från sitt hem, en våldsam situation, flytten till Hogar de Huérafano, de Föräldralösas Hem, där de "behandlar dig dåligt, där dom tvingar dig att läsa flera timmar i streck, och om du inte lär dig det dom vill blir du utan mat. Det fanns lärare som drog dig i både hår och öronen."

Ordföranden för dagcentret ifrågasätter även statens olika anläggningar som ska ta emot dessa flickor, som hon beskriver som "urusla" då de har "mycket dåliga hygieniska förutsättningar och platserna rymmer ej barnen och dom blir heller inte lyssnade på. Deras logik går ut på att bli av med barnen så snabbt som möjligt."

Celeste väljer att blicka framåt och försäkrar att hennes beroenden är något som tillhör det förflutna. "Vi rökte mycket marijuana, tog piller och även kokain, om vi fick tag i det. Vi tog det tillsammans med alkohol och man var borta hela dagen. Men inte nu längre. Jag vill inte att det ska hända något med min bebis."

Hon längtar efter att bli en god mor och hon gläder sig över att ordna en framtid för sitt barn. "Jag vill att hon eller han ska gå i skola, hela grundskolan. Jag gick inte i skolan, ingen följde mig dit. Och jag ska säga dig att jag aldrig hade någon som ville ha mig. Men hon eller han kommer att ha det, och kommer att gå i skolan."

Måtte den dag komma då Celestes, och alla flickor som henne, drömmar går i uppfyllelse. Men för att detta ska kunna ske måsta man ändra prioritet på saker och ting.

Men än så länge så är sädesslagens huvudstad oförmögen att mätta alla sina flickor. Och än så länge så kan byggandets huvudstad ej ge tak över huvudet till hundratals av sina barn.



Publicerad: september 2009

Flera artiklar av: Prensa indígena



  • LatiCe är en ideell förening med org. nr.802440-4512 |
  • © 2008 LatiCe