Latinamerika: Där staten är manlig
Prensa indígena
LatiCes översättare: Cecilia Bergstrand
Det spelar ingen roll om de är vita eller av afrikanskt ursprung, rika eller fattiga, unga eller gamla. Det har heller ingen betydelse om de arbetar eller om de har någon utbildning: I Latinamerika vilar ansvaret för hem, barn och de gamla på kvinnornas axlar, och staten tittar åt ett annat håll.
Strategierna är oftast privata. Om de inte ensamma klarar av utmaningen att få ihop arbete och familj, tar de hjälp av andra kvinnor: sin mor, svärmor, systrar, vuxna döttrar, grannar eller - om hon har råd - av en hushållerska och någon som tar hand om äldre. De stiger upp först av alla i huset och går och lägger sig sist.
Även om de arbetar många timmar utanför hemmet, tar de hand om barnen, hemmasysslorna och de äldre och funktionsnedsatta, utan ersättning , med bristande hjälp från männen och nästan utan statligt stöd. Men vissa undantag - i allmänhet i samband med födande och amningstid - låtsas staten inte om denna börda. "Man utgår ifrån att omsorgen främst är en privatsak", hävdas i rapporten "Arbete och familj: mot nya former av stöd med socialt ansvar" som lades fram i Chile nu i månaden.
Undersökningen genomfördes av Avdelningen för Latinamerika och Karibien inom OIT och FNs utvecklingsorgan. Syftet var att sätta en av dagens största utmaningar på dagordningen och stimulera jämställdhet och bekämpa fattigdom. Enligt rapporten gick kvinnornas deltagande på arbetsmarknaden i regionen upp under åren 1990 till 2008, från 23 till 53 % och om man ser på kvinnor mellan 20 och 40 år uppgår antalet som idag arbetar utanför hemmet till 70 %.
"Men inga förändringar av betydelse har skett av de dominerande kulturella föreställningarna som betraktar social reproduktion som kvinnans ansvar och inte som ett socialt behov", beklagar studien. Den här missuppfattningen får kvinnorna betala ett högt pris för, tillägger den.
"Medborgarna är inte familjens ansvar - som den ju lägger över på kvinnorna - utan ett ansvar för staten och samhället", är Natalia Gherardis kommentar till IPS. Hon kommer från en argentinsk NGO: Det latinamerikanska teamet för rättvisa och kön och deltog i undersökningen. "det är statens lagliga skyldighet att skaffa fram medel för att möjliggöra dessa åligganden", hävdar hon. Men den ingriper bara mycket marginellt genom att införa isolerade normer som den inte heller alltid kan kontrollera, sa Gherardi.
Detta förbiseende väcker tanken att staten inte är ett neutrum utan har en könstillhörighet. "Staten är manlig, liksom rättsväsendet och liksom alla maktstrukturer som baseras på det patriarkala sätt vi organiserar våra samhällen", betonade hon. Kvinnorna lägger mellan 1,5 och 4 gånger mer tid än männen på hushållsgöromål. "Denna börda är grunden för de nackdelar och diskriminering som de upplever på arbetsmarknaden", påpekar rapporten.
Men studien utgår inte från männen. "Den offentliga servicen på det här området har inte ökat i någon egentlig omfattning. Staten och samhället tar för givet att det finns en person i varje hem som tar sig an omsorgen om familjen". Bara i några länder kräver man att företagen ska ha daghem när övervägande delen av arbetarna är kvinnor. Pappaledighet är ännu inte spridd i regionen, och mycket få stater ger ledighet för vård av sjukt barn eller för vård av äldre släktingar som både män och kvinnor kan ta del av.
"Eftersom den offentliga politiken och servicen till stöd för att få vardagslivet att fungera är så svag eller helt enkelt inte finns är strategierna främst privata, inom familjen, kvinnorna", beskriver rapporten. Förslaget från experterna är att försoningen borde vara "en av de viktigaste delarna" i socialpolitiken.
Samordnarna för studien, María Elena Valenzuela och Juliana Martínez, anser att staten borde utveckla sin "allmäna politik" för att få ihop de olika delarna, för att ansvaret för familjen inte ska vila på kvinnornas axlar för det leder till att de hindras i sin utveckling och sitt välstånd. "Staten har en ytterst viktig roll i utvecklingen av service som inte är beroende av familjernas köpkraft eller situationen på arbetsmarknaden".
Att förbättra den sociala säkerheten genom service till medborgarna eller bidrag för att betala den skulle kunna vara en utväg, sa de. Kvinnorna lever inte varje dag. Venezolanskan Morela Alcalá känner inte till studien. Precis som miljontals kvinnor i regionen stiger hon upp i gryningen för att laga frukost, ordna med maten som barnen ska ha med sig till skolan, middagen och medicinerna till hennes mor som är hjärtsjuk.
I Latinamerika är ålderdomshemmen, med sina höga kostnader och bristande service, bara till för medel- och överklassen. Alcalá är manikyrist, hon är separerad och arbetar från tisdag till lördag i en frisersalong i Caracas. Det tar tre timmar för henne att ta sig till och från arbetet. Men hon använder resan för att "ta en liten siesta". "Jag är helt slut", sa hon till IPS. Hon kliver upp mitt i natten och kommer tillbaka när hennes två barn redan ätit den middag hon lämnade färdig åt dem.
Hon har också ansvar för sin sjuka mor. Hon går själv med henne till läkaren varje måndag, hennes "lediga" dag. För henne är det den "jobbigaste" dagen, eftersom hon lagar mat för hela veckan, går till marknaden och stryker tvätten. Hon är orolig för sin mamma när hon lämnar henne för att gå till arbetet. Som tur är kommer två grannkvinnor och hälsar på henne varje dag. Undersökningen visar att verkligheten inte motsvarar modellen med stabila parförhållanden - försörjande man och hemmafru.
En tredjedel av alla hem har ett kvinnligt överhuvud och majoriteten av dem är anställda i den informella sektorn, med låga löner, långa arbetsdagar, utan sjukförsäkring eller förebyggande vård. När Alcalá är hemma från arbetet för att hennes mor är sjuk eller lagts in på sjukhus, är hennes arbetsgivar förstående men hon förlorar den andel hon ska ha för varje kund hon tar hand om och dricksen, som utgör en betydelsefull del av hennes inkomst.
I Latinamerika utgör de gamla 9 % av befolkningen och kommer att bli en allt större utmaning för familjerna. Om fem år kommer de att utgöra 13 % och år 2050 mer än 23 %. När det finns tillräckliga inkomster löser man situationen genom att anställa någon som tar hand om dem. På det här området finner undersökningen en möjlighet. "Ta vara på den potential som finns för att skapa anständiga anställningar för kvinnor inom omsorgsområdet", råder den.
Många kvinnor, som utgör hälften av alla invandrarna i området, har redan märkt det. I Argentina finns utländska kvinnor som håller på att lära sig hur man tar hand om sjuka, funktionsnedsatta och äldre i medel- och överklassens familjer. De kommer från Bolivia, Paraguay, Peru och utgör en mycket eftertraktad personal. Otilia (hon vill helst inte säga sitt efternamn) kom till Buenos Aires från Paraguay med sin man och tre barn och, en kort tid senare, blev hon tvungen att anmäla mannen för misshandel.
Hon och barnen tog då sin tillflykt till ett statligt hem, där hon fick omsorgsutbildning. För närvarande tar hon hand om en sjuk man, men det är svårt att få ihop vardagen när det inte finns andra kvinnor i närheten. "Min f d man får inte komma i närheten av huset eftersom domaren förbjudit det. Så jag väcker barnen på morgonen, klär på dem och lämnnar dem vid skolan", berättade hon frö IPS. Sedan går hon till jobbet och arbetar nio timmar. "Om jag måste gå ifrån mitt på dagen för att tala med en lärare eller med domaren får jag lov till det och jag jobbar in det sedan.", sa hon.
Hennes dotter, som år femton år, tar "tack och lov" hand om inköp, matlagning och sina syskon, förklarar hon. I Brasilien upprepas historien igen. "Det är en stor uppoffring", erkänner Rosilene Ribeiro för IPS. Hon är afrobrasilianska och 36 år med man och barn. "Man måste dela sig i två delar", beklagar hon. Hon får mycket hjälp av sin svärmor, som tar hand om barnen i utbyte mot mat. Hennes man, som är murare, "hjälper till när han inte har något arbete".
När hon får arbete är det per timme och i andras hem, tar hon dubbla arbetsdagar. När hon kommer hem, lagar hon middag och lunch till nästa dag.
*Med hjälp av Fabiana Frayssinet (Brasilien), Natalia Ruiz Díaz (Paraguay) Helda Martínez (Colombia) y Estrella Gutiérrez (Venezuela).
Flera artiklar av: Prensa indígena