Våra dottrar skall hem igen
Utdrag ur föreningens egen presentation av "Våra döttrar ska hem igen"
Det är tyst i Sverige om det som händer i Ciudad Juarez. På LatiCe vill vi ägna särskild uppmärksamhet åt "Våra döttrar ska hem igen". Det är en förening som rapporterar om att många unga kvinnor, omkring 300 sägs det, de senaste tio åren blivit kidnappade, våldtagna och/eller mördade. Ryktet säger att det har något med organ-handel, organiserad kriminalitet eller nätverk som sysslar med kvinno-handel att göra.
Vi vill redan från början ta på oss ansvaret att informera det svenska samhället om allt föreningen berättar för oss.
”Våra döttrar ska hem igen” är en förening bestående av anhöriga och vänner till kvinnor som blivit kidnappade och/eller mördade i Ciudad Juarez, Chihuahua, Mexico, de senaste tio åren.
Föreningen började sin verksamhet i februari 2001 med en rad offentliga protester som blev följden av den maktlöshet och indignation som lades till den smärta det innebär att förlora en nära anhörig på detta sätt. Fallet som påbörjade det hela var Lilia Alejandra Garcia Andrade, som försvann och mördades.
Grundarna av föreningen är Marisela Ortiz (Lilia Alejandras lärare) och Norma Andrade (Lilia Alejandras mor). En rad öppna protester har gett genomslag i samhället om än inte hos myndigheter eller regeringen. Våra röster har dragit till sig andra anhöriga som tagit kontakt med oss och sökt stöd eftersom myndigheterna inte gör några efterforskningar om deras döttrar. Samtliga kidnappades av okända i Chihuahua samtidigt som Lilia Alejandra blev kidnappad och mördad (i mars 2001).
Tillbakablick: Kvinnomorden i Juarez har gjort oss anhöriga oerhört utsatta eftersom vi är fattiga vilket innebär stora svårigheter i vardagen. Tillsammans med detta har tragedin att förlora våra döttrar förändrat våra liv. Vår mentala/känslomässiga hälsa är allvarligt skadad. Önskan att brotten ska klaras upp och kraven på rättvisa har inneburit en stor mängd arbete som varit en tung känslomässig börda. Under processens gång har vi förlorat våra ekonomiska resurser, ägodelar liksom vår hälsa. Familjelivet har fått allvarliga känslomässiga och fysiska skador. Allt på grund av en situation vi egentligen inte förstår
Processen har pågått i 10 år och vi ännu inte sett några effektiva åtgärder som motsvarar våra krav, inte heller har vi fått stöd från någon institution. Vi anser att denna stad och dess institutioner, liksom hela landets, har en stor social skuld till våra familjer som bestulits, förtalats och förnekats sina mest grundläggande rättigheter.Som respekten för privatlivet och familjelivet. Vi har blivit ifrågasatta. Allt för att brännmärka oss som skyldiga för det som hänt oss.
Följderna har fått sådana proportioner att det kräver specifika åtgärder och uppmärksamhet. De solidariska nätverken måste låta sig påverkas än mer eftersom de varit ett stort stöd för oss. Men vår organisation skulle också vilja ha stöd i Juarez så att något liknande aldrig sker igen och unga kvinnor aldrig mer ska försvinna.
Vill du kontakta "Våra döttrar ska hem igen": nuestrashijas@gmail.com
I frågan om varför?
Mitt namn är Marisela Ortiz. Jag har offrat en stor del av mitt liv och min uppmärksamhet på undervisning. Som 17-årig blev jag lärarinna och nu arbetar jag inom särskolan. Jag har fått glädje av att ge stöd till barn med olika funktionshinder. Jag arbetade hårt för att dessa barn skulle uppnå likvärdighet och lyckades att 2 artiklar i Chihuahuas statslagstiftning ändrades med fördel till funktionshindrade personer.
Idag arbetar jag som syo-konsulent för ungdomar med problem som ligger ivägen för att kunna utveckla sig både pedagogiskt som socialt. På samma sätt har jag sjuttonårserfarenhet som utbildare av lärare i Ciudad Juarez Lärarhögskolan. I den här texten vill jag dela med mig den smärtsamma erfarenheten som förändrade mina aktioner likaväl lede mig att ifrågasätta såväl min som samhällets roll.
Jag var hennes konsulent och lärare. Under de tre år som gymnasiet varade var hon mer än en elev för mig. Hon, Lilia Alejandra Garcia, var en av för mig mycket älskad person. Hon ville att jag skulle starta ett projekt som långsiktigt skulle innebära möjligheten för henne att utveckla sig vidare. Hon var en sådan kvinna som har många förhoppningar även behåller i sig en hög kapacitet, en mängd potential. Hon jobbade för att utveckla sina färdigheter, speciellt vad gäller skrivning. Ale ville vara författare eller journalist.
Jag kommer ihåg när hon ville att jag skulle starta en skoltidning. Hon skulle ansvara för projektet, vara reporter liksom att vara allt i allo. Då hon hela tiden tjatade att skoltidningen skulle startas gav vi henne en kamera för att hålla henne sysselsatt. Hon började ta bilder. Lila Alejandra tog de bästa bilder. Sedan bad vi henne att skriva texter till bilderna. Hon gjorde det och även det väldigt bra därför att hon inte endast skrev en text till varje bild utan innehållet var problematiserande. Personligen var jag säkert att hon hade en framtid i den arena.
När hon försvann jag kunde tänka mig hennes öde. Jag måste erkänna att jag inte hade det minsta hopp att hon skulle hittas vid liv. Vetskapen fyllde mig med smärtan. Självklart visste jag det som hände i Ciudad Juarez: Självklart visste jag att hon hade blivit kidnappad för att sedan bli mördad. Jag kände mig sårad. Det var därför jag startade ett flertal offentliga stämningskampanjer. Jag skrev, och mina skrivelser blev publicerade i lokala tidningar tillhörande Chichuahua staten. Innan Lilia Alejandra försvinnande ansåg jag att skriva för att anmäla var tillräckliga insatser. Då var jag inte medveten att vi skulle konfronteras med en monstruös jätte mot vilken ingen hade kunde göra något hittills. Så krokade jag med verkligheten.
I början var jag inte inne ens på idé att bilda en organisation, det kom efteråt. Inte ens i samband med att jag inledde kraftfulla aktioner hade jag intention att starta någon formell organisation såsom den nuvarande Nuestras Hijas de Regreso a Casa (Våra döttrar på retur hem)
Organisationens aktioner syftar till att de mänskliga rättigheterna skyddas. Organisationen har även arbetat internationell för att en slut på de mer hemska kvinnomördarna i historien åstadkoms. Organisationens prestige grundas i allt detta.
I början kunde vi inte se på ett tydligt sätt vilka vissa av våra mål var, detta pga av smärtan. Jag sökte Norma Andrade, mor till Lilia Alejandra, när andra familjer med försvunna kvinnor sökte mig för att få den hjälp de inte fick av myndigheterna. Så startades den här rörelsen. Först då förstådd jag vilka de nya målen var. Vi hade något annorlunda att göra. Målet kunde inte endast vara att beskylla. Vi som bildar organisationen är familjer och nära bekanta till offer.
Från stunden – motsätter sig vem som vill - deltar vi på starka aktioner. Aktionerna som inte endast har våra regeringars likgiltighet som mål för våra protester utan även för att verkliga lösningar hittas. Vi konfronteras med stora problem, ännu större än de skäl som mördarna kan ha eller de skäl som myndigheterna kan ha för att dölja dem. Vägen hit har varit svår. Många skrämmelser, förföljelser, hot och förtal från dessa som inte vill att den här mardrömmen kommer till ett slut. Men vårt arbete har lämnat oss med vetskapen att kvinnorna som mördades i Ciudad Juarez är inte längre "de mördade från Juarez". Nyheten om deras mord är allmän känd, även pratar man om dessa kvinnors drömmar och förhoppningar. Det är inte längre en nyhet bland andra i polisiära reportagen, det är ett socialt problem, ett problem som är både allvarlig som obeaktad. Därför är den orsak till ännu större problem. Det är vi med våra anmälningar som har bidragit till att det här problemet blir beaktad i den internationella sfären, framför allt av grupper som försvarar de mänskliga rättigheter i hela världen.
Ännu finns det ingen konkret. Vi vet dock att de stegen vi tog kommer att leda oss till en lösning. Lösningen kommer vi att uppnå inte genom de mexikanska myndigheternas initiativ utan kanske genom den internationella rättvisan. Det är därför vi har bestämd oss för att komma med vår anmälan till varje världens hörn där de söker oss.
Vår organisation arbetar ibland utan en enda resurs. Vi har sökt stöd både i Mexicos huvudstad, staten, internationellt, överallt där vi bemöts med solidaritet. Utan ett öre i fickan har vi rest runt, alltid lika motiverade att hitta en lösning av vår problematik. Hittills har vi jobbat för att uppnå rättvisa på den juridiska nivån. Vi vet dock att mycket mer bör göras. Problemet är mångsidigt. Det går inte att betrakta det som ensidigt. Vi måste kämpa för att de berörda familjerna skall ha rätt till ett framtidsliv präglad av dignitet likaväl kvalitet.
Vi har sökt resurserna till de mördades kvinnornas mödrar. De är i behov av psykologisk behandling för att kunna återfinnas, för att stiga upp och leva på nytt. Nu är de döda i livet, i en oavbruten sorg som inte låter dem leva i fred. Några av dem vill inte leva längre. De blir lätt deprimerade. Vi har sökt resurserna till de mördades kvinnornas mödrar. De är i behov av psykologisk behandling för att kunna återfinnas, för att stiga upp och leva på nytt. Nu är de döda i livet, i en oavbruten sorg som inte låter dem leva i fred. Några av dem vill inte leva längre. De blir lätt deprimerade.
Varje gång vi ger ett steg framåt ökar deras förhoppningar. Om steget leder ingenstans hamnar dessa kvinnor åter i en djup depression. Därför är det vår prioritet att ge stöd till dem så att de mer starka fortsätter att kämpa med dignitet för att uppnå rättvisa till deras döttrar.
Med stöd av andra organisationer har vi presenterat en anmälan till de Interamerikanska Komittéen för Mänskliga Rättigheter. Vi hoppas att vårt ärende dit leder någonstans. På liknande sätt är vår gemensamma önskan att våra anmälningar kommer fram ändå till den sista av världens hörn.
Vårt mål är att förövare blir häktade och straffade. Våra myndigheter och regeringar är ansvariga därför att de struntade i att göra det som skulle ha gjorts i och med att en kvinna försvann. Hade de agerat annorlunda kunde kanske de andra kvinnornas mord ha undvikits.
Vi vet att några av de häktade kan vara oskyldiga. Och vi vet att de kanske är oskyldiga därför att enligt vad de själva, likaväl som deras familjer, har sagt användes tortyr under deras förhör. På så sätt har de hittat deras skyldiga medans de verkliga mördarna fortsätter på fri fot.
Vårt mål är att åstadkomma rättvisa. Även har vi andra delmål. Vi är övertygade att vi hittills har agerat bra. Vi har gett upphov till förändringar, varken totala eller av dessa som leder till ett slut, kanske inte heller av de förändringarna som behövdes just då. Men med våra aktioner har vi belastad både regeringen, myndigheterna och alla andra som berör rättvisa. De är oroliga för att deras inkompetens och avsaknad av politiska vilja blir synliga i andra sfären. Det är därför de lägger på hinder, trakasserar, undertrycker och slog oss.
Trots alla hinder vi träffade på vägen känner vi oss starka. Vår styrka föddes av hjälplöshet, harm och smärta för att ha förlora dessa kvinnor. Myndigheternas passivitet gör oss ännu starkare. Det är därför vi ännu kraftigare söker efter rättvisa.
Gång på gång blir vi mer skarpa i våra aktioner. Vi avancerar med beslutsamma steg för att snabbt uppnå till målen: rättvisa för kvinnorna som försvann i förtid och säkerhet för de andra kvinnor som lever vidare. De mördar våra döttrar! Och ingen verkar verkligen bry sig. Endast det civila samhället hör oss och försöker hjälpa till. Både myndigheterna såsom regeringen sätter fokus på andra både alldagliga som mer vanliga händelser.
Förutom rättvisa önskar vi en garanti för att våra döttrar kan gå ut och komma tillbaka vid liv. Vi vill våra döttrar på retur hem. Även behöver vi att förövarna blir straffade, att vår smärta erkänns.
Kampen jag startade på grund av min älskade Lilia Alejandra har blivit den mest internationell erkända kraften för kampen för Ciudad Juares kvinnor och dess mänskliga rättigheter.
Med kärlek för henne (Lila Alejandra) och för alla andra kvinnor, för familjer av de hundratals kvinnor som är offer, som är försvunn.
Våra döttrar skall hem igen: vittnesbörd
Vi är en grupp kvinnor till vilka de har dragit ut en del av våra liv när de knippade och mördade våra döttrar. De gjorde det i Ciudad Juarez, när de var på väg hem, till jobbet eller skolan. Det är sorg och önskan att uppnå rättvisa det som motiverar oss att sätta igång aktioner för att våra regeringar tar på sig ansvaret.
Alla familjer som deltar i rörelsen har förvandla vår sorg i styrka. Efter att ha varit tvungna att konfrontera oss, inte endast med de brutala morden av våra döttrar, utan även till det odudighet, oförmåga, oförsonlighet, döljande, korruption likaväl som likgiltigheten av våra myndigheter.
Det är svårt för oss att utrycka i ord den starka sorgen orsakade vetskap om att våra unga döttrar har varit mördade i sådana omständigheter. Vi lever i en djup lidande som har ingen slut. Vi kan inte undvika att gråta varje gång vi tänker på dem eller när vi ser på deras personliga tillhörigheter eller deras bilder.
När vi försöker att föreställa oss de sista minuterna vid livet av våra döttrar, mördade genom tortyr, ökar vår ångest, vår plågande. Vi fortsätter att leva utan att göra det…
Vi håller hoppet vid liv att någon dag rättvisa till våra döttrar tidiga försvinnande och död blir möjligt att uppnå. Det är våra så som vi kan återfå våra liv tillbaka.
Solidaritet för dessa, som inte är våra kamrater, men som delar med oss samma sorg: att de även dragit till dem en del av deras liv.
Nuestras Hijas de Regreso a Casa Ciudad Juarez, MEXICO
Varför till mig
Aldrig tänkte jag att det här skulle hända mig
Jag vill att någon förklarar till mig vad jag gör här
Att någon säger till mig vad gjorde jag för fel
Varför ingen hjälpte mig när jag var på det där stället och skrek till?
Var det ingen som hörde mina skrik?
Jag är kvinna!
Någon skall göra något!
Snälla, stanna, jag lever.
Mamma, förlåt mig
Jag har alltid velat vara en snäll dotter
Jag vill att alla skall förlåta mig om jag någon gång gjorde dem illa
Jag vill att himlen skall förlåta mig om jag glömde att titta på den.
Jag vill leva!
Och jag vet ej vilken min synd var
Gud, lämna mej ej
Jag är inte den mest troende
Inte desto mindre har jag haft dig närvarande
Var är ni alla?
Jag vill ha en annan chans
Jag har ännu mycket att göra
Det enda jag nu vill vara är fri igen
Jag är bunden i ett förakt som jag inte förstår
De själ mina drömmar
Vet inte vad som smärtar mest…
Kroppen, själen och insikten att de kommer att brutalt mörda mig
bara för att jag är kvinna
Jag skall förbättra mig
Jag lovar, Herre
Hindra dem att röra mig igen
De kommer att förstöra mig totalt
Varför hjälper det inte att be?
Nu kan jag inte längre skrika
Jag blev lärd att jag kunde bli stark
Att jag skulle kunna komma så långt som jag ville
Men nu kan jag inte!
Det här är hemskt
Djävulsk, och det är lite
Aldrig kunde jag föreställa mig den här sortens djur
Varför de hatar mig så?
Varför de hatar min kropp så?
Snälla, inte mer
Snälla, låt mig få vara i lugn
Vad är det ni vill av mig?
Det måste vara en mardröm
Och, om jag tänker på det bästa av mitt liv?
Kanske smärtan minskar
Tänk, tänk…
Inte! Jag måste kämpa vidare...
Vilken tid skall jag vakna
Kommer någon att hämta mig?
Alltså jag orkar inte längre….
Flera artiklar av: Nuestras Hijas de Regreso a Casa (Våra döttrar ska hem igen)