Könsvåldet drabbar ursprungsfolk
Ingen rättvisa
De är flickor, unga kvinnor, fattiga och indianer. De utsätts för sexuella övergrepp, diskriminering och daglig misshandel. Domare och poliser vägrar ge dem rättvisa. Institutet för kön, rättigheter och utveckling och Qom-befolkningen i Rosario organiserade den 22 och 23 oktober ett interprovinsiellt möte för att synliggöra fall av könsvåld ursprungsfolken i landet drabbas av och den systematiska orättvisa som utövas av olika statliga instanser.
Kvinnliga ledare och representanter för olika ursprungsfolk deltog, den 22 och 23 oktober i Rosario, på det första interprovinsiella mötet med indiankvinnor från olika folk om hur rättvisan fungerar i fall av könsvåld. Mötet organiserades av INSGENAR och Qomlasherolga-organisationen, vars representant var Ofelia Morales. "Idén att få till stånd detta möte uppstod i och med arbetet med, upptäckten av och anmälningarna av kränkningar mot indiankvinnors rättigheter och faktum att de vägrades rättvisa då de vände sig till rättsväsendet, den dåliga behandling de utsattes för av polisen och hela rättsapparaten. Vi ansåg att det var nödvändigt att skapa ett utrymme för att synliggöra dessa ständiga förödmjukelser, försöka arbeta för att få ett slut på straffriheten och nu har det kommit kvinnor från åtta ursprungsfolk, från sex provinser, till mötet. De är alla här för att rapportera om och visa på svårigheterna de har att få rättvisan att fungera", sa Susana Chiaroti, medlem i INSGENAR i ett samtal med enREDando.
Syftet är också att skapa ett försvarsnätverk med kvinnor som har de juridiska verktyg som krävs för att kunna försvara dessa kvinnors rättigheter kvinnor i alla fall av könsvåld. Därför utgör det här mötet en spjutspets, en inledning på en framtida utbildning som INSGENAR och Qom-befolkningen i Rosario planerar.
Utom kvinnor från olika ursprungsfolk inbjöds representanter fårn statliga organ, som reflekterade över sin roll, och ingripanden från olika statliga institutioners sida, i tre olika fall av könsvåld. "Detta visar tydligt på de problem som fortfarande finns i vårt land vad gäller hur rättvisan fungerar.Möten som det här gör också att kvinnor får tillfälle att träffas, uttrycka sina åsikter direkt till statliga organ och sociala organisationer, allt i för att kunna förändra situationen. Vi får inte fastna i en diagnos och i de vittnesmål om de brott fattiga kvinnor och indiankvinnor utsätts för. Vi måste se vilka lösningar som finns vad gäller både institutionella och politiska normer" uttryckte Dr Ana González, nationell direktör för Ekonomiska, sociala, kulturella rättigheter och kollektiv inverkan vid Nationens sekretariat för mänskliga rättigheter.
"Jag antar att det i vårt land finns auktoritära, rasistiska och sexistiska institutioner som ärvt sin inställning av militära, auktoritära och patriarkala regeringar och att vi måste förändras. Tre mycket starka kvinnor från tre olika folk (mocoví, ava-guaraní och qom) har berättat om sina erfarenheter om hur det gick när de krävde rättvisa och hur de förnekades det. Inför mötets Tribunal presenterade de sina fall och sedan svarade statliga tjänstemän från Inadi, Nationens sekretariat för mänskliga rättigheter och Folkförsvaret på vilka resurser som borde ställas till deras förfogande för att de ska kunna fortsätta sin kamp och hur man ska arbeta för att de inte ska upprepas", förklarade Chiarotti.
Mötet fungerade i form av work-shops under två dagar och man fick undervisning i juridik och olika legala aspekter. Man arbetade med konvention 169 från ILO, konventionen från CEDAW och Bélem Do Para, i syfte att "visa dem vart de ska vända sig när deras rättigheter kränks. Det är instrument som vi ställer till deras förfogande för att de ska ta dem till sig."
Fallen
De tre vittnesmål från kämpande indiankvinnor från ursprungsfolk visade tydligt på de systematiska kränkningar de mänskliga rättigheterna och ett värdigt liv som drabbar ursprungsfolken i Argentina. Det behövdes bara tre fall för att visa att rättvisan inte fungerar för människor som är fattiga, indianer och dessutom kvinnor. De kom med anklagelser om misshandel, sexuella övergrepp och drabbades av orättvis och diskriminerande behandling i olika statliga instanser, några av dem tog emot dem och skrev ansökningar till deras fördel. Andra insitutioner – som polisen och de juridiska arbetslag som lyder under rättsväsendet – gjorde tvärtom, kränkte dem än mer och och fördjupade orättvisorna genom friande eller diskriminerande domar.
Fallen med könsvåld mot indiankvinnor och orättvisorna i de svar den rättsliga och exekutiva makten gett dem tillhör vardagen. Här finns djupt rasistiska och tydliga patriarkala drag, framför allt i de samhällen som ligger i de norra delarna av landet. Dessa tre fall, offentligt rapporterade är exempel på detta.
Fall nr 1 Första vittnesmålet.
En toba-flicka som knappt var 15 år kränktes 2003 sexuellt i Espinillo, i Chaco-provinsen, av tre kreolska unga män. Trots läkarundersökningar som konstaterade våldtäkt, de skador hon åsamkats och såren flickan hade, blev de tre vita männen frikända av domstolen. "Har de indianflickor som utsätts för sexualbrott tillgång till rättvisan?" började Ofelia Morales med att fråga för att sedan berätta vad som hänt.
"Händelser som denna är vanliga i området men vanligtvis löses de genom att man ger en ko till samhället och sedan lägger man ett tystnadens täcke över det hela. Denna gång stod flickan, hennes mor och andra ungdomar i samhället på sig, de sa att de kände sig kollektivt kränkta. Några av dem cyklade 80 km flör att be om hjälp hos Nationens sekretariat för mänskliga rättigheter. Flickan representerades av en yrkesförsvarare medan svarandesidan hade specialiserade advokater. Den 31 augusti 2004 avkunnade domare Ricardo Gutierrez, officiant i andra kammaren vid domstolen i Roque Saenz Peña, domen. De anklagade frikändes helt. Rättvisan tog ingen hänsyn till uttalanden från offret som sades vara "blyg och tillbakadragen"; läkarutlåtandet som konstaterade skador och att offret kommit in upprörd och fläckad av blod; rapporten från rättsläkaren som gjordes 72 timmar senare och som överenstämmer med läkarutlåtandet; vittnesmålen från tre personer som såg händelsen. Dessa vittnesmål beaktades inte p g a rasism. För att avvisa bevisen använde domaren argument som baseras på sexistiska fördomar och dessutom avfärdar han offret p g a henns etniska tillhörighet. Åklagaren förväxlar brottet våldtäkt med det våld som kan förekomma i en frivillig handling och därför ses våldet som en oviktig uppgit.
Fallet kom till INSGENARs och CLADEMs kännedom. De tog kontakt med familjen och lade fram en skrivelse till FNs kommitté för mänskliga rättigheter, som tagit upp fallet och det behandlas där nu."
Fall nr 2 Andra vittnesmålet
Dora Salteño är ordförande i mocoví-samhället i Colonia Dolores och det är hon som inför tribunalen, som består av statliga tjänstemän, lägger fram fallet med en flicka från samma samhälle. Efter att ha blivit våldtagen togs hon från sin familj enligt en domstolsorder. Senare blev hon inlagd på flera olika barnhem i provinsen Santa Fe och i Buenos Aires.
"2006 hade vi ett fall med en våldtäkt på en nio-årig flicka, det var det första i vårt samhälle. Hennes mamma tog henne till hälsocentralen, mycket uppskrämd. Jourhavande sjuksköterska tog henne till sjukhuset där hon var inskriven i tre dagar. Hennes familj fick inte besöka henne, eftersom polisen inte gav dem tillstånd. Flcikan skrev ut och efter två dagar flyttade domstolen henne till flickhuset i Santa Fe. Från samhällets sida höll man kontakten med hemmet för att få reda på hur hon mådde. Den 9 november uttryckte jag, med en skrivelse till domaren, en önskan att bli flickans vårdnadshavare tills fallet var löst. Den 12 november skickade jag en skrivelse till Samordnaren för sekreteraren för barn-, tonårs- och familjefrågor,med underskrifter av instituioner på plats och av kommunen. Jag ansökte om ett ingripande från samordnarens sida för jag skulle beviljas provisorisk vårdnad om flickan, medan flickans juridiska situation klargjordes. Den 17 november beviljar domstolen en provisorisk vårdnad under 25 dagar, under tiden ska man avgöra vad som ska ske med familjen på lång sikt. Enligt den kvinnliga domarens beslut kan flcikan inte återvända till sin biologiska familj eller till sammhället. Under december och januari påbörjades en process för att flickan skuille närma sig en familj i Rosario.
Den 22 januari får jag en skrivelse från domstolen där man nämner att flickan omedelbart måste flyttas för att träffa dem som ska adoptera henne, så den 2 februari tog jag med mig flickan dit och samma morgon togs hon till Buenos Aires av en familj. Eftersom flickan inte anpassade sig lämnades hon tillbaka och stod sedan till barndomaren i Santa Fe förfogande. Fram till den 8 februari visste vi inte var flickan befann si. Hon har dessutom en lillasyster som är fyra år och som domaren också beordrade skulle omhändertas, eftersom samhället, enligt henne, inte kunde garantera flickans säkerhet. Den 22 februari ansökte vi hos domaren om att få veta var hon fanns men vi fick inte något positivt svar. Vi ansökte om att Sekretariatet för mänskliga rättigheter och Folkförsvararen skulle ingripa. Officiellt befann sig flickan på ett hem i San Genaro. Den 13 mars beslutade domaren, till slut, att familjen skulle få tillbaka vårdnaden".
Vid en intervju med enREDando, sa Dora Salteño att "domaren fråntog flickan alla rättigheter. De tog henne från samhället och sa att det inte kunde garantera flickans vård. Hon fördes till flickhemmet, sedan till ett hem i Buenos Aires som var helt främmande för vår kultur, där hon vistades i tre dagar. Sedan stod hon till domstolens förfogande, vi fick inte veta var hon befann sig och senare visade det sig att hon fanns på ett hem i San Genaro. Vi tillbringade 5 månader med det här fallet, tills vi lyckades få domaren att titta på det igen och till sist fick flickan komma hem igen. Hon har en lillasyster som också togs från sin familj".
De fem månaderna av kamp för att återförena familjen var fulla av smärta på grund av Barnrättens egenmäktighet. "Vi kämpade och sörjde många dagar i samhället, vi har en stark gemenskap. Rättvisan borde se att vi är annorlunda p g a vår kultur. Jag anser att sådana här möten är viktiga för vi kan lära av andra vittnesmål", avslutade hon.
Fall nr 3. Tredje vittnesmålet.
Leonarda Chavarreta är hövding i Ava Guaraní i Pocitos, Salta-provinsen. Hennes krav inför rätten handlade om 5 hektar jord som tillhört hennes familj i generationer. Domarna behandlade henne illa och man bröt mot de lagar som försvarar ursprungsfolkens rättigheter.
"Domaren sa till mig attindianer är indianer och de kommer aldrig att lyfta upp sina huvuden. Vi diskuterade och jag hävdade ursprungsfolkens lagar. Han gick omedelbart till radion och kanalerna. Det finns ingen respekt för ursprungsfolkens rättigheter. Vi är organisaerade men vi är inte respekterade. Mitt falll resulterade i en dom på ett år och sex månader, jag har försökt hävda de mänskliga rättigheterna på nationell och på provinsnivå och till Inadi och inte fått några svar. Jag har som följd av domen blivit deprimerad. Nästan bunden till sängen och de var tvungna att operera mig. De sa att jag hade en sten i urinblåsan men det är inte sant. Detta var vår kamp och våra krav. Alla hövdingar har liknande fall. Vi står alla inför rätta. Ingen hövding är fri idag. När det kommer en kallelse måste vi vittna. Blod har flutit, i wichí-samhället 6 km från Tartagal dog flera bröder."
I dialog med enREDando sa Leonarda: "Gud ske lov så har min jord blivit expropierad, men nu väntar jag på att den ska få en enda officiell ägare. Vi behöver alla jorden, även mina bröder kreolerna. Jag är den enda i Salta-provinsen som lyckats få sin jord expropierad. Nu väntar jag på att domaren ska kalla mig. I mitt samhälle arbetar jag som tvåspråkig lärare och kämpar för de försvarslösa barnen. Det är min kamp. Vi ser förföljelse runt omkring oss. De flesta av hövdingarna har rättegångar på gång, ibland blir vi kallade att avge vittnesmål. Det är en kamp för oss ursprungfolk för vår rätt till jorden. Staten respekterar inte ursprungsfolkens kulturella rättigheter, men vi respekterar den rättsliga rågången, vi går alltid när vi kallas, men staten följer inte nationens lagstiftning. Det är vår rätt till liv, vi lever, vi kämpar, vi sätter våra liv på spel, för det kan hända att de dödar oss. Vi är rötterna och de vill dra upp oss, men vi vill ha social integration. Våra ansikten säger oss att vi är indianer", hävdar Leonarda Chavarreta med eftertryck.
De tre vittnesmålen visar problemets storlek och speglar det man också kan visa med kalla siffror. Men den här gången behövdes inga siffror, utan ord och historier om livet från dem som upplever diskrimineringen i sina egna kroppar. Den diskriminering som sorgligt nog finns i samhället och inom statens olika instanser. Ett rättvist krav om jord och kriminaliseringen av detta krav; Barnrättens egenmäktighet med en mocoví-flickas liv och den diskriminerande domen från en domare som inte tvekade att frige tre män som våldtagit en qom-flicka. Alla latenta röster bland så många andra, anonyma och viskande i olika delar av landet. De ber om, och kommer att fortsätta be om, rättvisa.
Statens svar
Denna intervju med Dr Ana González från Nationens sekretariat för mänskliga rättigheter analyserar statens ingripande i de tre fallen somnu rapporterats offentligt. Vi är idel öra. www.enredando.org.ar/noticias_desarrollo.shtml?x=43761
Flera artiklar av: EnReDando