Mingas: protest och eftertanke
Susan Abad från Bogotá
Ursprungsfolk protesterar mot allt fler kränkningar av deras rättigheter
Mingas, eller marscherna, som i oktober och november genomfördes av tusentals indianer i Colombia och som förde dem ca 504 km från den sydvästra delen av landet till Bogotá visade än en gång på "den omoderna bristen på respekt för etniska gruppers rättigheter och folkmordet som ännu inte är över utan tvärtom blivit råare under regeringen Álvaro Uribe."
Det säger senator Jesús Piñacué, kongressledamot från Cauca-provinsen och tillhörande pez-folket.
"Sedan Uribes makttillträde har 1.253 indianer mördats och vi har 18 grupper som är på gränsen till utplåning, bland dem juhup-, yari-, yamaleros- och nukaksfolken", hävdar Piñacué, med hänvisning till siffror från Colombias nationella indianorganisation (ONIC). Ursprungsfolkens marscher har återigen satt fingret på problemet med territorium som de colombianska folkgrupperna har och som "behandlats ondskefullt av Uribe", säger Piñacué.
Territorium: en inte erkänd rättighet
Den 18 oktober försäkrade Uribe under ett kommunalt rådslag i regeringen – möten som presidenten har med myndigheter och lokalsamhällen – i Quetame, Cundinamarca, att ursprungsfolken som utgör 2,2 % av en total befolkning på 44 miljoner colombianer, besitter 27 % av Colombias territorium.
"Regeringen påstår att ursprungsfolken besitter 31,6 miljoner hektar och det är rent formellt sant. Han säger också att detta är en eftergift från statens sida till dessa folk, men verkligheten ser annorlunda ut, det handlar om något som, i strikt mening, staten inte kunnat ta ifrån dem genom kolonisering och expropieing" säger Juan Houghton, forskare på Centret för indianskt samarbete
Han tillägger att "90 % av dessa områden är skyddade, d v s delar av Amazonas regnskogar, djungeln vid Stilla Havskusten, savannen i Orinoquia och halvöknar i Guajira, där kan man inte, som Institutet för vetenskaplig forskning i Amazonas (SINCHI) säger, bedriva intesivt jordbruk, utan de kräver produktionssätt som är ytterst väl utarbetade, t ex att man lämnar jorden i träda p g a jordmånen och surhetgraden i jorden".
Dessutom, fortsätter forskaren att förklara, "ursprungsfolkens territorier som finns på jordbruksmarker är mycket mindre och har en högt invånarantal per hektar", och det framstår tydligt "i fallet med Córdoba, där zenúfolkets – som enligt folkräkningen 2005 består av 146.916 personer och besitter 14.314 hektar - reservat ligger bredvid farmer som tillhör en enda person, som tex president Uribes egen som består av 2.000 hektar".
Senator Piñacué säger å sin sida att "problemet med territorium har att göra med å ena sidan vem som äger jorden men också med huruvida man erkänner rätten att styra över en samling territorier och rätten som ursprungsfolken har att använda, odla och bestämma hur naturresurserna ska utnyttjas".
Han tillägger att "staten inte erkänner situationen och påstår att ursprungsfolken är minoriteter som står ivägen för gruvdrift, oljeutvinning och annat".
Artikel 329 i Colombias konstitution fastslår att ursprungsfolkens territorier är territoriella enheter, med administrativ, politisk, kulturell och juridisk autonomi, men de behöver ett regelverk för inordnas inom landets territorium. Detta innebär en fördelning av kompetens vad gäller lagstiftning, resurser och skatter.
Lagstiftningens kränkningar
"Då kommer vi alltså till det vi kallas kränkningslagarna", förklarar Houghton.
"Ursprungfolkens territorier får inte drabbas i sin ekonomiska, kulturella eller territoriella integritet. De är ofråntagbara, okonfiskerbara, alltså har staten hittat på en samling regler för att kringgå konstitutionens bestämmelser. Det är sant att ursprungsfolkens territorier inte kan köpas eller säljas, men den biologiska mångfalden tillhör den colombianska staten, vilket gör att de kan avtala om det den anser vara sina resurser", tillägger han.
Eftersom den biologiska mångfalden och själva jordskorpan tillhör staten kränks ofta ursprungsfolkens territorier. T ex förslaget om ny skogslag som snart läggs fram för kongressen, säger att marken är något annat än planteringarna, att de är tillgångar som man kan sälja även om de inte skördats än. Även vattenlagen som säger att vattnen kan kontrolleras av privata enheter.
"Vi är rädda för att ursprungsfolken territorium kommer att reduceras till enbart yta, eftersom jordskorpan är statens, skogslagen (som stadfäster att allt som finns ovanför marken kan säljas och överlåtas som säkerhet för lån hos finansinstitut) gör att man kan privatisera, vattnet och de skyddade områdena kan överlåtas till privata företag", säger Houghton.
Ursprungsfolken drabbas också av det inbördeskrig som rasat de senaste 40 åren, "men i högre utsträckning" än andra colombianer, hävdar Feliciano Valencia, samordnare för mänskliga rättigheter i Ursprungsfolkens förbund i norra Cauca (ACIN).
"Nio av de 11 områden som staten definierat som prioriterade för försvaret och där man placerat Koordinationscentra för integrerad aktion (CECAIS) finns på ursprungsfolkens territorier. I CECAIS gäller militär rätt över civil. Staten ingriper militärt för att genomföra civila funktioner och all civil rätt, inklusive de indianska myndigheterna, omfattas av den militära närvaron", säger Valencia.
En kontinental dimension
Men mingas ville inte bara kräva respekt för ursprungsfolkens hävdvunna rättigheter och stoppa folkmordet som de utsätts för internt, "utan också skapa en djuplodande debatt om motsättningen mellan den västerländska modellen för utvinning och utnyttjande av naturen, och en annan livsmodell som inte förstör naturen. Inte bara för att ursprungsfolkens liv ska bli bättre utan för hela regionen", hävdar Houghton.
"Dessa stora manifestationer från ursprungsfolkens sida som ibland bara uppfattas som protestmarscher är mer än så, de är gemenskap, att samtala, diskutera, levande demokrati.
När ursprungsfolken står inför stora utvinningsprojekt, oljeindustrin, sätt att styra, göra om staterna till mångkulturella sådana, handlar det om identiteter som övergår den lokala nivån och man tänker i på ett kontinentalt plan", tillägger han.
Valencia är överens med Houghtopn när han säger att när de colombianska ursprungsfolken opponerar sig mot USAs frihandelsavtal med deras land förkastar de även "att man öppnar vägar i regionen som gör att transnationella företag installerar sig i våra områden och trycker tillbaka våra samhällen för att kunna utveckla megaprojekt".
Flera artiklar av: Susan Abad, Comunicaciones Aliadas