Bolivianer fortsätter med tusenårig tradition för att konservera potatisen
LatiCes översättare Nanna Svahn
Bolivia (Argenpress). Vintern håller på att släppa sitt grepp om södra halvklotet, och med dess slut så avslutas även tiden för beredningen av "chuño", en slags frystorkad potatis som är en del av kulturen och kosthållningen i de andinska byarna sedan flera årtusenden tillbaka.
Sara Choque är 63 år gammal och bor i provinsen Omasuyo, i ett gudsförgätet samhälle norr om La Paz. Hon säger att hennes liv, så långt hon kan minnas, är bundet till de där förstörda potatisarna i mörka stenbitar som under de hårda åren varit det livsmedel som räddat tusentals fattiga från svält.
Hon berättar att allt börjar då den första frosten äger rum, vilket Aymarafolket kan utläsa på himlen då Plejaderna uppenbarar sig, kallade "Lliphi lliphis" av dem, vilket på spanska motsvarar glimmer, gnistrande, strålglans.
En lärd person eller en "yatiri" (en slags medicinman, öv. anm) är den som har till uppgift att annonsera nattens frost, vilket även vindriktningarna kan förvarna om; eller några spindlar, när de spinner sina nät mot öster då natten faller; eller när några papegojor kallade liqi liqis flyger iväg i flock över Titicacasjön eller följer efter uven, gamen eller tornfalken.
När dessa tecken visar sig sammankallar yatirin de andinska gudarna, framförallt "los Uta illas" och "los Apus" (stora herrar), och sjunger gamla visor för dem och erbjuder dem drycker gjorda på "chicha" (majsbrännvin, öv. anm) och kokablad för att de ska gynna dem under nattens stora ceremoni.
"Papa mamata, apill mamata… jutjakita.. (Åh värdefulla lilla potatis, uppskattade lilla oca (rotknöl som odlas i Anderna, öv. anm) kom till mig)", ber de i början av sina sånger, som inte har skrivits ned någonstans och som alla känner till från de första bosättarnas tid.
Sara Choque försäkrar att när tecknen visat sig så skyndar man sig för att vid skymningen, på lamadjurens ryggar, transportera de potatisar som plockats för att göra chuño till slätten, för att rotknölen ska stelna då marktemperaturen sjunker under nollstrecket och vattnet i dess innanmäte ska frysa.
Där kommer de att vara under fyra till fem veckor, uppställda bredvid varandra på de slättliknande ytorna vid flodernas eller sjöarnas strandkanter, för att bönderna ska kunna fukta dem med vatten så att kylan kan göra sitt jobb under gryningen.
Två eller tre dagar senare kommer det mest efterlängtade momentet: potatisarna är frysta tack vare morgonfrosten och torkade tack vare dagens solsken, och de måste nu trampas sönder för att få ut de sista resterna av vatten.
"Den dagen deltar hela samhället, arbetet utförs barfota och man dansar på potatisarna tills de har krossats sönder", förklarar Choque.
Efter det kommer momentet då de samlas ihop och därefter väljs sedan ut en och en beroende på deras frysningsgrad, och sedan trampas sönder igen, efter ytterligare två nätter av intensiv kyla.
Efter detta börjar förstörelsefasen, då de torkade knölarna gnids med händerna för att ta bort de sista skalresterna som inte föll av under trampandet.
Men det slutar inte där: efter detta kommer vanningsceremonin då bönderna, efter att ha skålat i chicha och gjort offer till Pachamama, kastar upp potatisarna i luften med en duk under, innan den slutliga säckfyllningen, där enbart männen får delta enligt traditionen.
Efter detta långa jäktande samlas säckarna ihop och transporteras till husen, där kvinnorna väntar med mat och dryck för att inleda festligheterna som pågår ända in på natten.
De måste fira eftersom de har lyckats med sin föresats: hindra potatisen från att ruttna, garantera ett baslivsmedel för perioder av torka och kyliga nätter, och erbjuda mat till samhället när allt annat saknas.
När man ser dem efter det att processen är avslutad är det nästan omöjligt att föreställa sig att dessa stenhårda frystorkade potatisar i sig bär på så många nätter av ansträngning och vishet, som om de i sig föreställde en summering av, eller var en symbol för, den andinska byn och dess kamp för överlevnad.
Sägen säger att processen hittades på av tiwanokoterna, inkaindianernas förfäder, för mer än 500 000 år sedan, men deras lärdomar fortlever än idag i Aymarafolkets medvetande som en manifestation av riter, som en hyllning av livet i kampen mot kylan, fattigdomen och hungern.
Flera artiklar av: Prensa indígena