Offentlig deklaration
Än en gång är det den 12 oktober och vi påminns om att vi måste synliggöra den historia av utanförskap som karakteriserat ursprungsfolkens existens i Chile och i regionen och det den lämnat efter sig. Idag är det omöjligt bortse ifrån folkmordet som började 516 år sedan och som utgör en av de mest brutala händelserna i mänsklighetens historia.
I ökande grad har nationalstaterna i Latinamerika genomfört en politik som, i högre eller mindre grad, försökt reparera den skada som åsamkats ursprungsfolken i och med den koloniala och postkoloniala situationen. Men det finns fortfarande utanförskap och diskriminering, liksom en oroande tendens att alltmer kriminalisera ursprungsfolkens legitima krav och den mobilisering de genomfört i landet, det mest efterblivna när det gäller att följa reglerna för dessa folks rättigheter, trots att man ratificerat ILOs konvention nr 169.
Ursprungsfolken i Chile lever fortfarande i utanförskap, de ses som varelser med specifika karaktärsdrag, man erkänner inte att den politiska och kulturella utvecklingen inte sett ut som den gör om inte dessa folk bidragit med en grundläggande del till det som borde vara ett mångfacetterat samhälle som stimulerar dialogen mellan olika kulturer. På samma sätt borde vi uttrycka vårt missnöje med de processer av kriminalisering som särskilt riktats mot mapucheindianerna. Dessa har ignorerats av myndigheterna, trots alla anklagelser från sociala och indian-organisationer och sådana som arbetar för mänsklliga rättigheter, liksom rekommendationer från internationella organ.
Vi anser att följderna av kriminaliseingen för mapuche-barnen är särskilt allvarliga. De har, i denna demokrati, blivit tvungna att bevittna och själva blivit offer för våld, massiva genomssökningar av deras samhällen, förföljelse, gripanden och fängslanden och t o m förhör, utan tillstånd från domstol, i deras egna skolor. Allt iscensatt av polisens specialstyrkor.
Konsekvenser har blivit allvarliga psykologiska skador. Statens egna vårdinrättningar medger att händelserna kan allvarligt påverka deras utveckling. Detta är en oacceptabel kränkning av de rättigheter som den chilenska staten, enligt Barnkonventionen, borde befrämja och bevaka. Man ska också komma ihåg att man ännu inte uppfyllt de rekommendationer som 2007 formulerades av FNs Kommitté för barnens rättigheter, som är satt att bevaka att staterna följer konventionen.
De indianska barnen är dessutom marginaliserade socialt och förvägras ofta andra rättigheter, bl a räten till utbildning och god hälsovård, liksom skydd och deltagande i de processer där man tar beslut som rör deras liv.
Det är också viktigt att förstå att för en adekvat uppfostran av indianska barn behövs, pga. deras kultur, hela det samhälle de lever i, även äldre och andra representativa individer av betydelse i deras världsbild. Det mest grundläggande är respekt för den kulturella mångfalden samt skydd mot den diskriminering de utsätts för.
Staterna borde också ge plats åt en adekvat utveckling av dessa barn utifrån ett interkulturellt perspektiv, där man helhjärtat bejakar deras värderingar och fäderneärvda kunskaper. Då tar man verklig hänsyn till förhållandet mellan kulturer, deras trosuppfattningar och andlighet, deras tillgång till jord och naturresurser, såsom en del av deras världsbild och identitet.
Femhundra år efteråt och efter att FNs Deklaration om urspungsfolkens rättigheter antagits kan man ifrågasätta myndigheternas och statliga tjänstemäns politik av kriminalisering. Den gör att man fortfarande använder sig av maktmedel mot ursprungsfolkens kulturella, ekonomiska, sociala och politiska krav.
Nätverket för utomparlamentariska barn- och ungdomsorganisationer i Chile
Medborgarvakten
Antropologkollegiet
Etiska kommissionen mot tortyr – Femte Regionen
Flera artiklar av: Observatorio Ciudadano, Chile