Indianska barn = diskriminerade barn
(Rosario, Argentina)
Det var för mer än 40 år sedan som tusentals indianer lämnade sin ursprungsplats för att bosätta sig i de marginella områdena av Rosario, Argentina. De trodde på löftet om utveckling.
Sedan dess är det många Rosariobor som önskar att dessa bosättningar försvann och att deras invånare åker tillbaka till där de kom ifrån. Ibland verkar det som om att indianernas närvaro orsakar en kollektiv nervsjukdom hos resten av befolkningen.
Sanningen är den att det finns mer än 24000 indianer i Rosario och att 5000 av dem är barn. Barn som är trötta på att titta på vara ryggar och önskar att vi börjar se dem i ögonen istället. De behöver vårt bistånd.
Jag tror att vi måste öppna våra hjärtan och vända oss till dem.
Mitt förslag är att det gamla och konservativa paradigm som finns ersätts med en ny och "förvandlad paradigm". Vårt samhälle bör fungera som grupp. Det finns en diskriminerande syn mot barn (även ungdomar, vuxna och gamla) som är fattiga och klär sig illa. Det blir ännu sämre om det dessutom handlar om indianer. Vårt samhälle har en koloniserad mentalitet. Det finns ett starkt kulturellt förtryck likaväl som en intern kolonialism som påverkar alla områden. Även ledarna ger uttryck åt den mentaliteten i alla sociala, ekonomiska och politiska aktiviteter (precis som de blev uppfostrade till).
Man ser indianerna som en andra klassens medborgare, eller kanske till och med som en fjärde klassens. För en del existerar de inte alls. De är osynliga.
Indianska barn tar på sig familjens smärta att vara utanför. Det var i sökandet efter bättre levnadsvillkor som de hamnade i en marginell situation, i ångest, fattigdom, saknande av möjligheter likaväl som i andras förakt. Bakom sig lämnade indianerna marken de ägde samt en del av deras seder och traditioner. De är diskriminerade av Rosariobor likaväl som av andra argentinare som i deras vandring ser en fientligt invasion.
Staten har en historisk skuld gentemot indianerna. Trots detta försöker ingen att betala tillbaka denna skuld, inte heller erkänns de orättvisor som indianerna utsatts för eller det faktum att de nekats sina rättigheter i fem hundra år. Hur mycket tid kan behövas för att skulden blir återbetald?
Jag föreslår att vi konstruerar ett autentiskt medborgarskap. På så sätt blir demokratin förändrad enligt interkulturella ståndpunkter och riktlinjer. När man vill bygga upp relationer präglade av dialog och rättvisa mellan olika sociala aktörer måste nyckelordet vara Respekt likaväl som lika sociala möjligheter. Om vi uppnår detta i Rosario kan vår erfarenhet bli ett exempel för andra argentinska städer
För många av oss påbörjades vårt land i samband med att de europeiska invandrarna kom hit. Alltid med blicken utåt, aldrig inåt, Europa...USA...
Indianerna:
- De blev isärflyttade, långt ifrån andra, tvungna att bo under ghettoliknande förhållande.
- De hade inte samma tillgång till skolor och arbeten.
- De blev behandlade annorlunda av polis och rättsväsendet.
- De fick inte samma läkarvård och blev diskriminerade av sjukvården.
De 5000 indianska barn som är bosatta i Rosario växer med ett svart moln som svartnar deras hjärta. De är bittra för att samhället pressar dem att uppleva sig själva som oviktiga, att de skall känna skam i kroppen för att de är mörkhyade. På så sätt är de offer för ett depraverad system
Besvikna och omotiverade lider dessa barn. De lider av våld, missbruk och sjukdomar. De saknar sjukvård. De genomlider stress, drogmissbruk, diskriminering, manipulation, familjär problem likaväl som de saknar skolning. De blir förföljda, känner psykologisk ångest, fruktan och fördomar. Det betyder att de är i en situation av extrem social sårbarhet.
Samhällets syn på indianerna är en brist. För övriga samhället är att vara indian liktydigt med att vara fattig, underutvecklad, ineffektiv, vild, dum, smutsig, slö, reaktionär, primitiv, långsam samt ett hinder för modernitet.
Marcela López och Aldo Sánchez uttrycker det på följande sätt: "För att vinden skall sprida min ras, och jorden skall reproducera min kultur, skall du inte visa mig din förakt utan ge mig din ömhet så att vi tillsammans bygger upp en bättre värld."
1940 hävdade Ricardo Rojas att "en intensiv begär att vara en vit nation uteslöt indianerna tom från statistiken"
Indianerna blir diskriminerade för att de är fatiga och annorlunda. De flesta känner inte att indianerna har en stor rikedom och potential. Vi har ett tomrum vad gäller information om indianerna som är bosätta i vår stad likaväl som i vårt land.
Vi måste veta vilka och hur många de är, vad de gör, hur de lever idag i vår samhälle och hur de kommer att leva i framtiden.
Den informationen kommer att leda till kunskap och diskrimineringen och den likgiltigheten som avspeglas i de officiella statistiken kommer därmed även att få ett avslut.
Om man erkänner den indianska närvaron kommer den totala utveckling att bli möjligt. Likaså blir bekämpning av fattigdom, förstärkning av demokrati, försvar av mänskliga rättigheter och kulturell kreativitet möjlig.
Sammanfattningsvis kan sägas att det som gäller är att bygga broar av förståelse mellan den indianska gemenskapen och den västerländska. Indianerna är idag de fattigaste av de fattiga men de har ledare som uttrycker deras röster och detta väldigt bra. Jag känner nämligen ett flertal av dem.
Att närma sig "civilisationen" betydde för alla dessa indianer arbetslöshet, alkohol- och drogmissbruk...
"Man börjar förstå att ojämlikhet bör bekämpas inte endast för att göra de fattiga en tjänst utan även för att landets och områdets ekonomi blir mer konkurrenskraftig." Kliksberg, Bernardo,"Rosario Express", Maj 07, Sidan.75.
Det är nu som vi genom erkännande och grundlig genomgång av det mänskliga livet och familjen kan hela ett "socialt sår" så att varje indiansk barn kan veta sitt ursprung och bli berikad av det faktum att alla är vi argentinare. Det finns endast ett fosterland. Vi måste upptäcka indianska barnen som mänskliga, skapade till Guds avbild.
Flera artiklar av: María Victoria Eraso