Colonia Dolores
Översättning: Cecilia Bergstrand
Jag ska möta mina förfäder och avsluta mitt släktträd och få veta var jag kommer ifrån, vem jag är, så jag sedan kan berätta för min barn och min barnbarn, för att de ska känna stolthet i var jag kommer ifrån och vem jag är.
Den 7 maj 2009 reste jag till Colonia Dolores, i provinsen Santa Fe, tillsammans med flera inidankvinnor, för att delta i Det förberedande mötet inför det första Kontinentala toppmötet för indiankvinnor.
Eftersom transporten blev försenad fick vi tid att lära känna och presentera oss för varandra och berätta historier om livet.
Särskilt värderar jag mötet med Enriqueta och Daniela, två mocoví-kvinnor, den ena från staden Carreras och den andra från staden Firmat.
Clara Chilcano, en av organisatörerna bakom mötet, ledare för OCASTAFE, talade om för mig att en av de fjorton olika specialplatserna i skolan där vi skulle sova var min, men. jag tackade henne men sa nej. Jag ville hålla ihop med mina två vänninor. Dit de skulle, dit skulle jag. Ungefär som de tre musketörinnorna.
Det visade sig att Danielas mor bodde i Colonia Dolores; det räckte med att Daniela ringde sin mamma, María Panacori, för att Enriqueta och jag skulle få sovplatser. Jag erkänner att det var ett av de vackraste hem jag någonsinn sett.
Enriqueta delade med sig till mig av några ord som hon skrivit i sin resedagbok. Jag frågade henne om jag fick kopiera orden för att kunna dela dem med Latices läsare. Hon svarade: - Ja.
"Den 7 maj 2009
Idag kanske jag kan knyta ihop de lösa trådändar jag fortfarande bär med mig. Jag ska möta mina förfäder och avsluta mitt släktträd och få veta var jag kommer ifrån, vem jag är, så jag sedan kan berätta för min barn och min barnbarn, för att de ska känna stolthet i var jag kommer ifrån och vem jag är."
Enriqueta Iñet (Mocoví)
Carreras
Santa Fe
Att återvända till sina rötter, återvända till den plats man kommer ifrån, veta vem jag är och vart jag är på väg. Denna vision delades av många av deltagarna.
Juana Villarrosa, en mapuche-hövding, ansvarade för en workshop om indiansk identitet och världsbild. Under workshopen beklagade sig en äldre mocoví-kvinna högljutt över att hennes mor inte berättat för henne om sin kultur. En sorgsen röst, en klagan från en som inte hade någon identitet.
Jag sa till henne att vi befann oss på rätt plats, vid rätt tidpunkt, för att hon skulle kunna börja vandra sina förfäders väg, den okända, för än är det inte för sent.
Det handlar ju om en attitydförändring, en förändring förebilder, att släppa taget om ankaret för att kunna nå nya hamnar. Frihet. Vilja. Beslutsamhet.
Jag lade särskilt märke till respekten som visades de äldre, s k "vandrande biblioteken", som banar väg för framtida generationer, så de inte ska gå vilse.
Vet ni, jag kände mig lycklig när jag förstod att många kvinnor, som fanns på mötet, till sist skulle få veta var de kom ifrån, vilka de är och vart de är på väg.
Det jag upplevde under dessa tre dagar kommer jag alltid att bära med mig i mitt hjärta. Det finns upplevelser man inte kan uttrycka med ord.
Jag erkänner att jag grät, med armarna om en mocoví-kvinnas hals. Hon var så ledsen över att vår grupp skulle lämna hennes by.
Tack Clara Chilcano, tack folket i Colonia Dolores. Ni har inte en aning om allt ni gav mig.
Flera artiklar av: María Victoria Eraso