Ecuador: Om de indianska åklagarmyndigheterna
Om den indianska rättsskipningen och dess förhållande till den allmänna. Ecuador är, enligt konstitutionen, en mångkulturell och multietnisk stat och just nu pågår en mycket betydelsefull process som har att göra med tillämpningen av ursprungsbefolkningarnas rättigheter.
Inom juridiken, och särskilt efter 1998 när man fastställde att juridisk pluralism ska råda, inleddes en ny etapp för förhållandet mellan ursprungsbefolkningarna och staten. Det har blivit ganska svårt eftersom både de olika samhälls-aktörerna och de som gynnas av bestämmelserna ännu inte tagit fram de verktyg och mekanismer som behövs för att kunna tillämpa konstitutionen och olika internationella normer.
Det har nu gått mer än ett årtionde sedan urbefolkningarnas rättigheterna erkändes, och i juridisk praxis har vi inte sett några förändringar alls. Anledningen är att domare och advokater fortfarande är okunniga om de juridiska framsteg som gjorts.
I detta sammanhang, och i syfte att möjliggöra och synliggöra den indianska rättsskipningen, både inom indianterritorierna och inom den gängse jurisdiktionen, har vi den senaste tiden tagit några steg framåt.
Vad är indiansk rättsskipning?
I Ecuador tror man felaktigt att den indianska rättsskipningen består av lynchningar, barbari eller tillämpning av omänskliga straff som strider mot de universella mänskliga rättigheterna.
Men, verkligheten ser annorlunda ut. För ursprungsbefolkningarna är den indianska rättsskipningen ett sätt att reda ut och lösa konflikter genom sina egna myndigheter. I en del fall använder man sig av åtgärder som syftar till försoning och i andra till att statuera exempel men målet är alltid att återställa den kollektiva harmonin.
Ursprungsbefolkningarna ser rättsskipningen som ett levande, dynamiskt och muntligt sätt att utöva rättvisa. Genom egna myndigheter och en normer, som baseras på seder och bruk, regleras de mest skiftande aspekter av den kollektiva samlevnaden och leder till en effektiv social kontroll i deras territorier och bland dess medlemmar.
Kortfattad analys av konstitutionen och de internationella instrumenten
1998 års konstitution:
Kapitel 191, § 4: "Ursprungsbefolkningarnas myndigheter ska utöva rättsskipande funktioner genom att tillämpa egna normer och rättsförfaranden för att lösa interna konflikter i enlighet med deras juridiska seder och bruk, om dessa inte strider mot konstitutionen eller lagstiftningen. Lagstiftningen ska förena dessa funktioner med det nationella rättssystemet."
Som vi kan se, fastställer denna artikel i konstitutionen att de indianska myndigheterna ska klara upp och avgöra konflikter som uppkommer inom de indianska territorierna, i enlighet med de egna normerna, tillvägagångssätten och de bestämmelser för påföljder som finns i det egna samhället eller befolkningsgruppen.
Konstitutionen erkänner alltså heterogeniteten kulturerna emellan och att det finns en rättslig pluralism i landet. Detta betyder att det i en och samma region kan finnas två eller flera juridiska system.
Det indianska juridiska systemet är inte statiskt, det förändras med tiden och dess giltighet beror på en ständig tillämpning av seder och normer för socialt beteende inom de olika folkgrupperna i landet. Men de båda systemen har ett gemensamt syfte: harmoni i samhällena och mellan dess medelmmar.
Ratificering av OITs konvention nr 169 Kongressen och regeringen i Ecuador ratificerade OITs konvention nr 169 i april 1998. Detta innebar ytterligare en framgång för ursprungsbefolkningarna. I konventionen visas yttersta respekt för den indianska rättsskipningen och där fastställs:
Artikel 8, avsnitt 1: "När den nationella lagstiftningen tillämpas på de intresserade befolkningsgrupperna (ursprungsbefolkningarna) bör tillbörlig hänsyn tas till deras rättsliga seder och bruk."
Artikel 9, avsnitt 1: "När detta är i enlighet med det nationella rättssystemet och de erkända internationella mänskliga rättigheterna, ska de metoder som de intresserade folkgrupperna traditionellt tillämpar för att beivra brott som begås av deras egna medlemmar respekteras."
Artikel 9, avsnitt 2: "De myndigheter och domstolar som råder över straffrättsliga avgöranden ska ta hänsyn till de seder som råder hos nämnda folk."
Artikel 10, avsnitt 2: "Man bör prioritera olika strafftyper vad gäller frihetsberövande."
FNs deklaration om ursprungsbefolkningarnas rättigheter (antagen 13 september 2007)
Artikel 34: "Urbefolkningarna har rätt att befrämja, utveckla och bevara sina institutionella strukturer och sina egna seder, andlighet, traditioner, procedurer, praxis och, där sådana finns, juridiska system, i enlighet med de internationella normerna för mänskliga rättigheter."
Här kan man påpeka att ursprungsbefolkningarnas juridiska system historiskt sett alltid existerat och inte uppkommit i och med lagar eller genom konstitutionen. Men, sedan augusti 1998, när konstitutionen, OITs konvention nr 169 och FNs deklaration om urbefolkningarnas rättigheter, erkänns de system som tillämpats genom hela historien och därför garanteras och stärks också deras giltighet.
Olika rättsförfaranden vid tillämpning av den indianska rättsskipningen. De indianska myndigheter som tillämpar indiansk rättsskipning följer ett förfarande som funnits i långa tider. Även om det finns skillnader i systemen hos olika urspungsfolk kan man i allmäna ordalag nämna vilka steg och tillvägagångssätt de indianska myndigheterna använder för att lösa interna konflikter.
Willachina (tillkännagivande eller begäran)
Det första steget tas av den drabbade och är att muntligt tillkännage inför ledarna för myndigheterna vad som hänt. Detta sker när det handlar om slagsmål, förtal, stöld, dödsfall o s v . På så sätt formulerar den drabbade genom willachina sin begäran om en lösning. Den kommer senare att bli det huvudsakliga ämnet för den gemensamma församlingen.
Tapuykuna (undersökning och utredning)
Är en etapp där problemet undersöks med olika metoder, t ex inspektion på plats, fastställande av dödsfall, stöld, slagsmål, allt för att avgöra omfattningen av konflikten.
Chimbapurana (konfrontation mellan den drabbade och den anklagade)
Här sker en konfrontation och de inblandade möts ansikte mot ansikte. Vad gäller rättsskipningen är detta det vikigaste steget, i motsats till den gängse juridiken finns här inga advokater som representerar de olika parterna utan det är de inblandade själva som talar så många gånger det behövs för att allt ska bli fullständigt klarlagt och inga tveksamheter återstår när man kommer till att avgöra ansvar och påföljd.
Killpichirina (straffpåföljd)
Inom den indianska rättsskipningen finns en mängd olika påföljder: böter, återlämnande av stulna föremål, skadestånd, bad i kallt vatten eller nässlor, spöstraff, samhällsarbete, i ytterlighetsfall tillämpas uteslutning ur gemenskapen.
Påföljderna beror på brottets allvar, påföljderna baseras inte på dem som föreskrivs av mestis-lagstiftningen utan på seder och bruk i det aktuella samhället.
Paktachina (verkställande av påföljden)
Denna etapp innebär att påföljden verkställs. När påföljden en gång är fullgjord kommer de inblandade, dömda och drabbade, inte att utsättas för vedergällning eller hämndaktioner. I allmänhet är det äldre personer som verkställer straffet, fäder, släktingar, gudfäder från dop eller äktenskap, ledare i samhället eller för andra lokala indianska myndigheter.
- Vad utmärker den indianska rättsskipningen?
- Varje samhälle, folk och nation har sina egna myndigheter med sina egna processer.
- Tillämpningen sker enligt normer som utgår från seder och bruk och baseras på de egna rättssystemen.
- Påföljderna är av social, försonande karaktär och leder till omedelbar återintegrering och rehabilitering av den anklagade.
- Kollektivt deltagande och beslut i samhället för att lösa konflikten.
- Den är gratis
- Den är muntlig och på modersmålet.
- Samhället kan omedelbart återgå till en kollektiv harmoni och fred.
Juridiska minimikrav som de indianska myndigheterna måste beakta. Dessa krav består av garantier som är desamma för alla människor och som de indianska myndigheterna inte kan bortse ifrån:
- Rätten till liv: livet är en okränkbar rättighet för alla människor. I den indianska rättsskipningen finns inte dödsstraff, därför kan den inte utdöma denna påföljd.
- Rätten till en fullgod process: liksom i alla processer, har parterna rätt att försvara sig, personligen eller genom ombud. Dessutom måste processen följa principer, normer och regler om rättvisa och opartiskhet.
- Rätten till frihet från tortyr, slaveri eller grym behandling: denna rätt omfattar alla människor, lagarna förbjuder denna typ av behandling. Alla påföljder bevakas för att de inte ska falla under detta förbud.
- Rätten till frihet från fysisk och psykisk kränkning: denna rättighet är den som som orsakat mest diskussion i det omgivande samhället och de institutioner som försvarar de mänskliga rättigheterna. Den analys som gjorts har inte tagit hänsyn till den indianska kontexten eller dess sociala och kulturella världsbild.
Det är i vilket fall som helst viktigt att påpeka att indiansk praxis inte bör ses som tortyr, fysisk eller psykisk kränkning när det kan bevisas att denna sociala påföljd är accepterad i det samhälle där den tillämpas och när den leder till försoning parterna emellan eftersom den då innebär att samhällets stabilitet och harmoni återställs.
Den indianska rättsskipningen och dess förhållande till den gängse. Trots de juridiska och konstitutionella förändringar som gjorts, har inte ekuatorianerna ännu inte accepterat den mångkulturella och plurinationella statens natur och karaktär. Man fortsätter att tänka och agera inom ramarna för ett samhälle som karakteriseras av en enda kultur, ett enda språk och ett enda juridiskt system. Följdaktligen förminskar juridiska ämbetsmän och övriga myndigheter i landet de juridiska erkännanden som gjorts och förvränger all praxis inom den indianska rättsskipningen och säger den vara barbarisk, primitiv, baserad på okunnighet och brutalitet.
Riksåklagaren och enheterna för indiansk rättsskipning. Rådet för utveckling av nationer och folk i Ecuador (CODENPE) har till uppgift att skapa en officiell politik för stimulans av, respekt för och förstärkning av folkens och nationernas kollektiva rättigheter. På initiativ av rådet har ett avgörande steg tagits när man skrev under den interinstitutionella konventionen med riksåklagaren i november 2007.
På så sätt har riksåklagaren och CODENPE i samordning tagit på sig uppgiften att inom sina egna strukturer införa enheter för indiansk rättsskipning och indianska åklagare, tjänstemän och amanuenser. Fram till dags dato har detta skett i 11 av landets provinser.
Dessa indianska åklagarmyndigheter ska först och främst bevaka respekten och giltigheten för ursprungsbefolkningarnas rättigheter inom den gängse rättsskipningen när en indian står inför rätta inom den. Särskilt i processens inledningsskede, d v s under utredningar och eftersforskningar kring lagöverträdelser.
De indianska åklagarna ska under hela processen garantera giltigheten för och stärkandet av modersmålet, indianska symboler, folkgruppens eller det juridiska system som råder i det samhälle till vilket personen hör. De ska även föreslå andra påföljder, enligt OITs konvention 169.
De ska även analysera överträdelser och brott enligt ursprungsbefolkningarnas världsbild och i en del fall samarbeta med de indianska myndigheterna och därigenom stärka desamma. Bevakningen av att en fullgod process genomförs och att de grundläggande mänskliga rättigheterna respekteras tillhör också deras uppgifter.
I de fall då utredningen hindras förs den vidare till de indianska myndigheterna, enligt reglerna i konstitutionen om respekt för dessas jurisdiktion.
Projekt för indianska brottsmålsdomare. De indianska åklagarna är inte till för att benåda brott som begåtts av indianer, tvärtom, i många fall där indianer individuellt eller som folkgrupp beslutat underställa sig den gängse rättsskipningen ska de också dömas av den. De indianska åklagarna ska då deklarera sin mening och för att det ska kunna ske, krävs brottmålsdomare.
Ett projekt där CODENPE, Högsta Domstolen och justitiedepartementets samarbetar har till syfte att välja indianska brottmålsdomare i de provinser där det redan finns fungerande indianska åklagarmyndigheter.
Det förekommer viss rimlig oro vad gäller försöken att knyta samman den indianska rätsskipningen med den gängse. Det rör sig främst om att den gängse rättsskipningen skulle sluka den indianska eller att den indianska rättsskipningen skulle förvandlas till en statlig sådan. Personligen anser jag att det är bra att vi känner viss oro men att det inte får betyda att processen stagnerar.
I vilket fall som helst är det viktigt att fundera kring den indianska rättsskipningen utanför de indianska territorierna. Självklart ska detta ske tillsammans med de indianska aktörerna. Det finns många anledningar till oro och frågetecken vad gäller utbildning och kompetens både hos statliga ämbetsmän och hos de indianska ledarna men processen skulle ändå kunna intensifieras
Källa:
www.prensaindigena.org
www.conaie.org
Flera artiklar av: Lourdes Tibán