Snaran dras åt kring indianrevolutionen
Länk till boken AMAZONAS, Reportage från jordens lungor av Klas Lundström:
http://www.murbrukforlag.se/default.asp?page=pagebok&ID=28
Diplomatiska kriser, utvisade ambassadörer, våld och undantagstillstånd. Snaran dras åt kring "indianrevolutionens" hals i Bolivia. Två samhällsblock – fattigt ursprungsfolk och rika vita – vägrar ge upp vad de anser vara sina rättigheter. Och de vänder sig till omvärlden för stöd. Men omvärlden är skrämmande tyst kring Bolivias inrikespolitiska konflikt.
Den 10 augusti fick hela Bolivia säga sitt. Märk väl ordet "hela". Valutgången i förtroendeomröstningen om president Evo Morales skulle få fortsätta mandatperioden ut eller om nyval skulle utlysas sände chockvågor längs ryggraden på landets vita överklassminoritet och kvävde vad som återstod av elitens försök till destabilisering och försök till statskupp. Resultat sände ett kraftfullt budskap till resten av världen. Kvinnornas, ursprungsfolkens, barnens och de förbisedda samhällsminoriteternas 500 år försenade rättigheter hade kommit för att stanna. Morales vänsterdemokratisering av landet är en realitet, och valet var en seger för demokratin, inte bara i regional eller nationell mening, utan i allra högsta grad globalt.
60 procent av landets fyra miljoner röstberättigade stödde i omröstningen den sittande regeringen, sju procent mer än när Morales segrade 2005, och blev landets första "indianpresident". Till följd av en långsiktig kampanj som plöjde genom hela landet mobiliserades dittills ignorerade samhällsgrupper som övertygades om att även de räknades när det gäller demokratiska rättigheter.
Ursprungsfolken, cirka 90 procent av befolkningen, gick till valurnorna för första gången 2005, framför allt kvinnor. Det var ett demokratiskt val, rättvist genomfört, men utgången blev för den vita minoriteten en historisk och svidande missräkning. De blev opposition och vaknade till liv först ett drygt år senare, efter en rejäl baksmälla och inriktade sig på motstånd mot Morales reformer. Den politik Morales sjösatt, med nationaliseringar av landets största inkomstkälla – gasen – och skattesatser för rika grupper som genom kolonial politik undsluppit samhälleligt ansvar, är reformer som är flera hundra år försenade i Sydamerikas fattigaste land. Morales förtroendeomröstning var en storslagen gest, en utsträckt hand till oppositionen och ett bevis på att fred och stabilitet ibland får företräde framför maktgirighet.
Morales process bör främst beskrivas som antirasistisk och han för en politik som börjar längst ner i samhället, bland gatubarn och ekonomiska och sociala minoriteter. Det är en lång väg Bolivia har att vandra innan landet kan betraktas som jämlikt eller rättvist, men demokratin ligger här som i många andra exploaterade tredje världenländer i själva processen, i att allt fler samhällsgrupper satts i rörelse. Morales reformer "hotar" väst i den mån att gasutvinning och kakaoexport inte förblir lika billigt och av att arbetare åtnjuter avtal och skäliga löner. Något som "hotar" marknadsbalansen, enligt västekonomer, men denna utveckling hotar inte befolkningens tillvaro och framtid.
Att väst inte har fördömt högeroppositionens aggressiva försök till statskupp och destabilisering i landet beror på den politiska färgsättningen. Hade oppositionen varit socialistisk och regeringen nyliberal hade tongångarna med största sannolikhet låtit annorlunda, George W Bush hade pratat "nationell suveränitet" och Carl Bildt hade å EU:s vägnar fördömt försöken att "destabilisera en demokratisk regering". Nu hörs inget. I tysthet är det nog många i maktkorridorerna – EU, USA och storföretagen – som stöder de upproriska regionernas våldsyttringar. I valet segrade demokratin – inte en illusionen av den. I verkligheten vinner våldet allt mer mark.
Folkomröstningen handlade inte om förtroende, utan om fred och blev beviset på att den vita kolonialismen lever kvar i Latinamerika, men att allt fler kräver rätten att få bestämma över sina egna liv och få del av de rättigheter de tills in på 2000-talet inte visste att de hade del i. Utvecklingen i Bolivia är allvarlig, och vad som främst bidrar till att konflikten inte lär lösas inom någon snar framtid är inte de rika regionernas krav på autonomi, utan snarare att den fattiga majoriteten vägrar ge upp demokratin som de har i sikte.
Flera artiklar av: Klas Lundström, Tidningen Anti