Mexico: Var är kriget?
Information utan gränser
Säkerhet? Skydda oss från vad eller vilka? Den allmäna oron för säkerheten ökar hela tiden, samtidigt som gränserna blir allt suddigare. Zapatisternas situation är ett bra exempel. De har inte några problem med sin "interna säkerhet".
Där finns ett sätt att leva tillsammans, grannar emellan och inom samhällena, där vet man hur man rättvist, lugnt och sansat rannsakar kränkningar av de sociala normerna. Men befolkningen i dessa samhällen lever under ständiga "externa" hot: övergrepp från militär, polis och paramilitära grupper. De zapatistiska folkens säkerhetsproblem är de styrande myndigheterna. I övriga delar av landet finns huvuddelen av "den organisaerade brottsligheten" i de ledande skikten.
Den oordning och inkompetens som utmärker dem och döljer den brottslighet som finns på myndigheternas samtliga tre nivåer. Den kombinerar begäret att tillägna sig andras egendom med alla former av korruption. Systematiskt våld används för att genomdriva deras vilja och kontrollera befolkningen.
När man värnar den galopperande straffriheten skapas en maffia som gör att det blir allt svårare att skilja mellan brottslingar och poliser, domare eller tjänstemän. Narkotikahandlare och kidnappare används som täckmantel och dimridå för att dölja detta kriminella samarbete. Men "kriget mot drogerna" skapar något helt annat: det visar tydligt vad den styrande regimen har för avsikt och vilken funktion säkerheten har: att rättfärdiga den illegitima kontroll och dominans som utövas.
"Kriget" förloras varje dag. Produktionen och konsumtionen av droger ökar okontrollerat och våldet, straffriheten och korruptionen som följer i dess spår, gör att alla ansträngningar misslyckas. Så underhåller man elden, istället för att släcka den. Ingen har ännu slängt in handduken men eftersom skräcken tar sig in igenom alla porer i samhällskroppen korrumperas allt den stöter på.
Men ett allt fler människor och grupper upptäcker hur allt hänger ihop och har lösningar på hur man skulle kunna ta sig ur detta. Sedan årtionden finns omfattande studier som visar att för varje dollar en konsument i USA betalar för drogerna får producenterna i Guerrero eller Colombia mellan tre och fem cent, medan mellanhänderna tar hand om mellan tolv och femton cent, resten hamnar i fickorna på dem som bekämpar missbruket och smugglingen av samma droger.
Polisen och militären, regeringstjänstemän, banker, den etablerade makten (guvernörer inbegripna), delar upp lejonparten mellan sig. Proportionerna ändras inte, även om siffrorna ökar geometriskt. Att intensifiera "kriget" ökar bara konsumentpriset på produkten och vinsterna för dem som deltar i operationen, men det ändrar inte systemets natur eller fördelnigen av vinsterna.
Argumentet för att droger och hanteringen av dem ska vara olagliga är mycket enkelt: Staten bör skydda sina medborgare... från sig själva. Enligt denna tes är vi inte kapabla att använda vår frihet på ett förnuftigt sätt. Utan regeringens beskydd skulle vi oundvikligen falla ner i missbruk och vi skulle falla för alla frestelser, så som vi gör med alkohol och tobak.
Det är sant att konsumtionssamhällets reklam gör att vi köper skadliga och onödiga produkter och i detta samhälle anser man att det beror på avundsjuka (p g a bristande köpkraft) om man inte är fånge i shoppingmissbruk. Men argumentet är skört. Många av de produkter som cirkulerar fritt är mer skadliga än droger och det finns ingen anledning att behandla dessa produkter som undantag.
Det så kallade skydd som staten erbjuder med hjälp av kriminaliseringen blir bara mer och mer kontraproduktivt: det stimulerar konsumtionen av droger istället för att förhindra, lämnar människor oskyddade istället för att skydda dem, orsakar mer ont än det problem det föresatt sig att lösa och löser upp grundvalarna för vår samlevnad.
De kampanjer som pågår överallt för att avkriminalisera droger är inte ute efter att skapa en pseudo-anarkistisk frihet på marknaden utan för en social ordning som är autentiskt demokratisk, som inte vilar på den etablerade makten, som säger sig vilja skydda medborgarna men som bara gör att de tvingas leva under godtycke och kontroll. Detta är den ordning zapatisterna fortfarande kämpar för.
Vad gäller säkerhet, liksom alla andra frågor, har tiden kommit att lugnt och sansat säga till de krigare som den etablerade makten skickat ut: Nej tack, vi vill inte ha ert beskydd.
Vi föredrar de risker och svårigheter det skulle innebära att på ett förnuftigt sätt avkriminalisera drogerna framför att uthärda kriget mot dem, för i det förlorar vi alla för att ni ska kunna berika er. Om vi övertar ansvaret skulle det innebära att vi kan ta över ansvaret inom många andra områden också. Allt för att rasera det fängelse som konsumtionssamhället innebär och som styrs av den auktoritära republiken.
* Gustavo Esteva, mexikansk politisk analytiker som regebundet skriver för tidningen La Jornada
Flera artiklar av: Gustavo Esteva, Information utan gränser