Förändringarna i Chiles konstitution avskaffar ursprungsfolkens rättigheter
Medlem av FNs permanenta forum för frågor om ursprungsfolk.
Mapuexpress
Översättning: Cecilia Bergstrand
Att sätta lagen över ursprungsfolkens rättigheter begränsar också reformen, något som inte precis gynnar ursprungsfolken och deras samhällen.
Förändringarna i Chiles konstitution avskaffar ursprungsfolkens rättigheter
Kommissionen för konstitution, lagstiftning, rättsväsende och regelverk för senaten har fått ett brådskande uppdrag av republikens president. Bakom stängda dörrar har senaten under januari månad debatterat en refom av konstitutionen för att den ska innehålla ett erkännande av ursprungsfolken. Det ska ske på en så grundläggande nivå att staten, som motsatt sig alla förändringar t o m faktum att dessa människor faktiskt finns, kan anta den. Nu har man offentliggjort sitt yttrande . Förvåningen är total. Det första detta projekt för konstitutionellt erkännande av ursprungsfolken slår fast handlar inte om det utan att "den chilenska nationen" är "en, odelbar och multikulturell"; det andra den erkänner är inte heller att ursprungsfolken ska ses som politiska rättssubjekt utan bara uppgifyten att de finns i Chile. Detta utan någon större juridisk relevans, personer och bara de blir föremål för rättigheter: "Staten erkänner existensen av ursprungsfolken som bebor sina territorier och deras samhällens, organisationers och medlemmars rättigheter".
I yttrandets motiveringar ser man de första förvånande sakerna. Det nuvarande projektet baseras på några initiativ som, förutom presidenten, tagits av de lagstiftande församlingarna i syfte att få FNs deklaration om ursprungsfolkens rättigheter (DDPI) ur vägen och då särskilt att förhindra att den nyligen ratificerade konventionen från den Internationella arbetsorganisationen (OIT). Den (konventionm 169) talar om ursprungs- och stamfolken i självständiga länder och skulle kunna förvandlas till en trojansk häst för deklarationen. Protester har genomförts och man gick även till nämnda kommission för att protestera mot initiativen. Nåja, i det aktuella yttrandet ses dessa händelser som bevis på "fullföljande av rådfrågningstvånget som fastställs i artikel 6 i konvention 169 från OIT". Denna artikel kräver "att man rådfrågar de folk som påverkas, genom lämpliga procedurer", "genom deras egna representativa institutioner" och "i god tro", vilket uppenbarligen inte stämmer med verkligheten. En parlamentarisk kommission kan inte garantera fullföljandet av konvention 169 och dessutom så det rör sig alltså inte om något sådant här.
I sin genomgång av normer inför det aktuella projektet att reformera konstitutionen visar yttrandet på en märklig syn på hur man värderar konvention 169. Samma syn hade redan kommit till uttryck i senaten när man debatterade ratificeringen. Enligt denna syn kan dess "påbud kan inte överträda den nationella lagstiftningen eller föreskrifterna i de konstitutionella garantierna". Denna underordning av ett multilateralt avtal under den inhemska lagen bryter flagrant mot den internationella rätten angående avtal. Ursprungsfolkens rätt till jord och vatten måste erkännas av lagen och den underordning som hävdas upprepas hela yttrandet igenom. När man hänvisar till OITs instrument går man emot dess andemening eftersom man undviker att kalla ursprungsfolken vid dess rätta namn. Konvention 169 förklarar att man ska "fastställa särskilda normer som kan tillämpas på de olika folken". Yttrandet nämner inte några särskilda rättigheter eller några folkgrupper. Man vill betona att det rör sig om undantag och därför måste man göra en restriktiva tolkningar och tillämpningar. Det räcker om man läser den ovan citerade artikel 6 i konvention 169 för att inse att ett subjekt är en person som har rätt att bli rådfrågad och som tillhör ett ursprungsfolk. Men folken vill inte konstitutionsprojektet erkänna som rättssubjekt eftersom det skulle komplicera saken.
Yttrandet innebär en doktrin som motsätter sig den internationella rätten och hävdar en annan rättspraxis för konstitutionsdomstolen, som fanns redan under ratificieringen av konvention 169 och vars syfte är att ha en förebyggande verkan. Här finns uttalanden om domstolens behörighet som man inte kan låta bli att nämna: "Uttrycket ursprungsfolk bör, i avtalets sammanhang, ses som en samling personer i ett land som innehar egna kulturella drag, som inte getts officiell beslutanderätt och som har och ska ha rätt att delta och rådfrågas i de frågor som berör dem, med strikt underställelse under lagen i varje stat där folket utgör en del. De utgör inte en självständig kollektiv enhet som står mellan individ och stat". Denna uppfattning går inte ihop med det faktum att man FNs DDPI. Man håller sig inte alls till konvention 169 och den internationella rätten om avtal. Konstitutionsdomstolen kan komma att fastställa något som så öppet går emot denna rätt i allmänhet och avtalet i synnerhet, som om obligatoriet att rådfråga ursprungsfolken inte skulle vara bindande.
Att sätta lagen över ursprungsfolkens rättigheter begränsar också reformen, något som inte precis gynnar ursprungsfolken och deras samhällen. Begränsningen får följder eftersom det inte finns något erkännande av internationella och konstitutionella rättigheter och ursprungsfolkens ställning kommer alltid att ställas under lagarna, statens lagar får man förmoda. Reformprojekt handlar om ursprungsfolkens rätt till vattnet inom deras territorier, en rättighet som redan hade erkänts i lagen och nu vill man begränsa den genom en refomr av konstitutionen.
I samma yttrande informeras vi om att "artikel 64 i lag nr 19.253 (Lagen om ursprungsfolk) säskilt skyddar vattnet i aymara- och atacameñasamhällena. Det anses som de etablerade indiansamhällenas egendom och de har nyttjanderätt till det, denna lag gäller de vatten som finns inom samhällenas territorier, som floder, kanaler, bevattningskanaler och källor", vilket bokstavligen upprepas i artikel 64 i samma lag. Nåja, i det sammanhanget säger reformprojektet: "Lagen skyddar egendomar på den jord som tillhör ursprungsfolkens personer och samhällen och deras nyttjanderätt av vatten enligt det som fastställs i konstitutionen och lagarna". Fullt avsiktligt talar man om jordägande och nyttjanderätt av vattnet för att undvika att erkänna ursprungsfolkens ägande i Lagen om ursprungsfolk. Man argumenterar att civilrätten eller vattenlagen inte tillåter privat ägande av vatten. Bland alla lagar väljer refomen den mest ogynnsamma för ursprungsfolken. Och ursprungsfolkens och samhällenas rättigheter tilldelas inte något värde inför staten som normgivande makt.
Här är inte ursprungsfolken i sig förmål för några rättigheter över huvudtaget. Man undviker
t o m uttrycket sedvanerätt såsom en rättighet för ursprungsfolken. Detta gör man inte bara för att alltid kunna göra lagen överordnad utan också för att undvika att de ska kunna anses vara varesig juridiska eller politiska subjekt. Det här är precis vad projektet säger: "Ursprungsfolken kommer att kunna organisera sina liv i överensstämmelse med deras seder, så länge de inte bryter mot konstitutionen och lagarna". Detta motsäger konvention 169 som tar upp ursprungsfolkens sedvanerätt: "nämnda folk bör ha rätt att bevara sina seder och sina egna institutioner, om de inte är oförenliga med grundläggande rättigheter såsom de definieras av det nationella juridiska systemet eller med de antagna internationella mänskliga rättigheterna". Att ursprungsfolkens rättigheter måste inordnas i det nationella juridiska systemet beror inte bara på att den innehåller grundläggande rättigheter utan också att ursprungsfolkens rättigheter också har med deras seder och egna institutioner att göra.
Motiveringen i yttrandet är tydligt: "Det blir uppenbart i den mening som syftar på samhällena, organisationer och medelmmar att det är inte de som är föremål för rättigheter eftersom folken som sådana inte tillvällt sig denna ställning". Det blir verkligen uppenbart. Konstitutionsrefomren som i teorin skulle göra att Chile en gång för alla skulle erkänna ursprungsfolken försöker hindra att dessa ska få några rättigheter alls och den är också ämnad att att stänga dörren för alla rättigheter som är så viktiga, t ex samhällenas äganderätt till sitt vatten.
Flera artiklar av: Bartolomé Clavero, Mapuexpress