Bolivia mot mer demokrati och bättre fördelning av rikedomar
"Det som hänt i Bolivia lär oss att den rädsla vi känner för att vara det vi kan vara inte är en oövervinnerlig fiende. Rasismen är inte ödesbestämd, vi är inte dömda att upprepa historien. De har tränat oss att använda rullstol och nu håller vi på att återupprätta möjligheterna och energin i Latinamerika så att vi kan börja gå på våra egna ben, tänka med våra egna huvuden och känna med våra egna hjärtan"
I Bolivia ser man många av de problem som finns i större delen av Latinamerika: fattigdom, utanförskap, ojämlikhet i fördelning av resurser, koncentration i några få händer jorden, naturresurser i utländsk ägo o s v. Det betyder att landet står inför många av de utmaningar som är nödvändiga för att nå en lösning på problemen. För att komma dithän måste man utmana ekonomiskt mäktiga sektorer, tvinga in dem i en politik som leder till större jämlikhet och välstånd för folket.
När man lyssnar på de tal högerpolitikern och borgmästeren i Santa Cruz, Percy Fernández hållit hör man hur han uppmanar till statskupp och att man ska "störta indianen eftersom han inte lärt sig att regera". Nazisterna i Cruz´ Ungdomsunion (Unión Juvenil Cruceñista, UJC) – en paramilitär grupp som hävdar sin överlägsenhet p g a ras - förföljer och attackerar indian- och bondeledare. Evo Morales´ svar dessa konservativa sekteristiska sektorer inte är intresserade av mer demokrati och större deltagande var att hålla folkomröstning den 10 augusti, för att stadfästa han och 9 prefekters mandat i Bolivia samtliga 9 departement.
Evo segrade i folkomröstningen med mer än 60 % av rösterna.
I Argentina har vi sett – i samband med konflikten med lantarbetsgivarna och "pools de siembra" (se nedan) - att de sektorer där rikedomarna koncentrerats inte kommer att gå med på en demokratisering av resurserna utan strid, utan att de tar till alla tillgängliga medel, utan att utnyttja sina multimediala armar, utan att bojkotta och gå till attack mot allt i den nationella ekonomin som inte gynnar deras intressen
Den bolivianska modellen
Efter 500 år av plundring och stöld från minoritetens sida, och för första gången i sin historia har Bolivia tagit itu med sitt eget öde. En representant för ursprungsbefolkningarna blev president i Bolivia, med 54 % av rösterna, efter demokratiska val i december 2005.
Evo Morales, indian- och bondeledare från Chapare i Cochabamba installerades på eftermiddagen den 22 januari 2006, inför en folkmassa som ropade på politiska förändringar i ett av Latinamerikas fattigaste länder. Evo bestämde sig för att hålla en "symbolisk" installation en dag innan vid Tiahuanaco-ruinerna, i närvaro av de olika etniska grupper som finns i landet. Han tog på sig ansvaret att förbättra situationen för mest eftersatta sektorerna och de förklarade honom som sin president.
En kort tid efteråt - och efter att han påbörjat en återställning av naturresurserna (gas, olja, gruvor, o s v) till bolivianernas ägo - började också attackerna från dem som tjänat på fattigdomen och plundringen av landet: företagsledare, politiker, makthavare och lagstiftare i det neoliberala Bolivia.
Man måste komma ihåg att under 90-talet förstördes den fattigaste – efter Haiti - ekonomin i Latinamerika och det skedde genom att tillämpa en neoliberal politik. Tjänstesektorn och exploateringen av naturresurserna – som fördelades mellan olika utländska intressen – privatiserades, produktionsapparaten raserades, jordägandet koncentrerades, dessa och andra antifolkliga åtgärder gjorde til slut att den bolivianska befolkningen tvingades till ovärdiga livsbetingelser.
När Evo Morales kom till makten innebar det att allt blev mer konkret i den bolivianskla politiken. Det är omöjligt att vända blad efter 500 år av underläge och utarmning på en enda dag. Men presidenten tog tillbaka kontrollen över gasen, oljan och delar av vinsterna från gruvnäringen. De resurser staten fått in tack vare nationaliseringen av gasen och oljan ökade från 300 miljoner dollar till 2.200 miljoner dollar. Dessa resurser plus dem från gruvnäringen och jordbruksexporten gjorde det möjligt att inleda olika fördelningspolitiska program. "Renta dignidad" (Bs 300) som var till för dem över 60 år och "Bono Juancito Pinto" (Bs 200) till för fattiga barn i skolåldern. Andra åtgärder som genomfördes med hjälp av samarbetet inom ALBA (med länder som Kuba och Venezuela) gjorde bl a att hälsovård blev möjlig i de mest eftersatta sektorerna genom 15 miljoner läkarbesök. Genom "mision milagro" fick 200.000 bolivianer med små resurser tillgång till ögonoperationer.
Enligt statens siffror, som publicerats av Hugo Mercado, fördelades 36.815 hektar statlig mark mellan 1996 och 2005, d v s i medeltal 3.681 hektar per år. Under perioden 2006-2007 fördelade regeringen Evo Morales 697.882 hektar till bönder i departamenten La Paz, Pando, Santa Cruz och Tanja, d v s 350.000 hektar per år.
Det är också viktigt att minnas att reserven i landet som var 1.700 miljoner dollar år 2005 ökade och är förnärvarande 7.500 miljoner dollar
Folkomröstningen
"Lita på folkets visdom, genom sina röster kommer de att visa oss hur makten i nationen ska se ut, med sina röster kommer de att tala om för oss vilken landets nya dagordning är."
Vicepresident i Bolivia
Folkomröstningen som, ställde Bolivias folk inför frågan om det ville att presidenten och prefekterna skulle sitta mandatperioden ut, mobiliserade befolkningen att också uttala sig om Evo Morales förslag. På det här sättet vill regeringen arbeta mot de syften separatisterna i östra Bolivia har.
Det område som kallas "Halvmånen" och som består av departamenten Santa Cruz, Beni, Pando, Tanja och Cochabamba, vill ställa sig utanför Evos politik, särskilt vad gäller jord-fördelning, nationalsering av energiresurser och en bättre fördelning av rikedomarna.
Prefekterna i Santa Cruz, Rubén Costas, i Cochabamba, Manfred Reyes Villa, i Beni, Ernesto Suárez, i Tanja, Mario Cossio och i Pando, Leopoldo Fernández förenas inte av kärlek utan av sin avsmak inför "indianerna på högslätten" – så som de kallar sina landsmän i departamenten La Paz, Potosí och Oruro. Dessa guvernörer stöds av delar av befolkningen i sina respektive regioner och har en neoliberal politik men de har inte någon plan för hela Bolivia och de har inget stöd utanför dessa områden.
Stadfästelsen av Evo Morales mandat i folkomröstningen stärker de mer deltagande och direkta formerna av demokrati för att möta folkets krav. Det har ju redan skett i Venezuela och inom kort kommer det att ske också i Ecuador. Att ställa frågor till ett folk som tar ansvar för och är aktivt i den politiska processen för förändring borde vara den horisont mot vilken ett nytt Latinamerika avtecknar sig, ett som inte längre accepterar att vänta på att få sina mest akuta behov tillgodosedda.
Bibliografi
Bajo, Ricardo "La impotencia del golpe burocrático" Árbol DigitalBuen Abad Domínguez, Fernando "El Evo" Rebelión.org/Fundación Federico Engels
Mercado, Hugo "Lo que los bolivianos se juegan el 10 de agosto" La epoca
Solis Rada "Evo y su gobierno suicida" Rebelión.Org
Stefanoni, Pablo; Restivo, Nestor "Sudamérica: Mapa político y económico"www.cetri.be
Zibechi, Raul "El día después del referendo" en Rebelión.org
Pools de siembra är en kombination av förutsättningar som gör odling möjlig. En vanlig form är en kombination en jordägare, en entreprenör och en agronom som alla är inblandade i produktionen som bidrar med olika resurser och sedan fördelar överskottet i enlighet med sitt engagemang.
Flera artiklar av: Ariel Ogando