Jag vill föra vidare det mina föräldrar lämnade efter sig till mig..
Guaraníbefolkningen: Identitet, kultur och kamp i nordvästra Argentina
I samarbete med
Rolando Huanca,
Paula Kuschnir
y Moisés Rioja **
Översättning: Lotta Duse
Det är nödvändigt att skapa en ny värld.br /> En värld som rymmer många världar,br /> som rymmer alla världar.br /> EZLN
Introduktion
Majoriteten av de latinamerikanska nationalstater som sprang upp ur resterma av de koloniala samhällena sökte, med mer eller mindre framgång, kriterier för att skapa en identeitet för att binda dem samman. Ett territorium och vissa grundläggande händelser (hjältar, slag, pakter och historiska händelser etc) skulle göra så att invånarna i de nya länderna skulle känna sig som en del av den nya konstruktionen, av "det inbillade kollektivet", i politiska och intellektuella samhälleliga sektorer.
I Argentina är denna konstruktion av det "argentinska" annorlunda från det indianska och det europeiska (dock mycket mer orienterat mot det europeiska). Idén om "en enda identitet" blev något av 80talets generations ägodel och projekt. Inspirerad av den europeiska upplysningen försökte den styrande klassen att assimilera ursprungsbefolkningen till det dominerande samhället genom kommunala skolor, religionsutövande och motstridigheter med deras seder och "primitva utövningar", för att sedan osynliggöra det - genom fysisk förintetgörande (som under la Conquista del Desierto, Spaniens erövring av den sydamerikanska "öknen", eller som det militära avancemanget mot el Gran Chaco) eller helt enkelt förneka deras existens.
Så var det med de många eufemismer, försköningar, som man använde för att inte nämna ursprungsbefolkningen under en lång tid. Öken var ett ord som syftade till urspungsbefolkningens terrtorium; Gran Chaco kallades för den gröna öknen, en öken som inte befolkades av vita men som befolkades av många olika ursprungsbefolkningar och etniska grupper. Dessa "vildeområden" med gränser mot Paraguay och Boliva blev sent intergrerade till det argentiska territoriet, första årtiondet av 1900-talet, efter blodiga räder genomförda av den nationella styrkan.
Guaraní
I denna artikel kommer vi specifikt att referera till de aborrginska grupperna Guaraní, som finns vid foten av den andiska bergskedjan, vid gränsen av Gran Chaco med provinserna Salta och Jujuy, i nordvästra Argentina.
Ur en historisk synvinkel, precis som den franska etno-historikern Thierry Saignes berättar, anlände guaraní-grupperna till de utlöpande delarna av Anderna vid Santa Cruz, Chuquisaca och Tarija, i grannrepubliken Bolivia, runt år 1500, via Paraguays och Bolivias slätter.
Som expanderande krigarsamhälle satte guariní kolonialstaten i shack matt i dessa regioner i olika omgångar, det första registrerade anfallet var 1564 som bidrog till förstörelsen av en kolonial bosättning.
På tal om namnet har det framkommit tvister: benämnda som "chirigüanos", tillskriver en del av historieforskningen detta namn en nedsättande innebörd och en antagen etymologi quechua som skulle innebära kodynga, guano= dynga och chiri= flytande.
Många till antalet är de källor som tar avstånd från denna tolkning, och Saignes förklarar att Tupy- Guaraní-grupperna från Paraguay använder "chiriguanaes" för att beskriva karaktärsdrag hos sina bolivianska bröder och systrar, detta betyder att Ava-Guaraní grupper har Chané/ Guane-grupperna under sig. (Chané är odlare, skogsavverkare och brännare och härstammar från lingvistiskstammen arawuak).
Man måste förstå att guaraní-identiteten (med dessa grupper nämnda, menar vi chiriguanos) baseras på krigen och sammandrabbningarna med den vita koloniala orden, och inte enbart med denna, utan även med andra partiska faktorer och grupper då Chané är några av deras offer.
Efter nederlaget i den kallade "Curuyuqui massakern" 1894 blev delar av guaraníbefolkningen uppdelad och införlivades delvis i kreolska bolivianska befolkningar, medans andra migrerar mot norra Argentina på jakt efter mbaporendá, "plats där det finns arbete". I den regionen blev de värvade som arbetskraft till skörden av sockerrör till sockermaskineriet i provinserna Salta och Jujuy, kapitalismens vagga i denna zon.
Nu för tiden, enligt röstlängderna från 1992, finns i Argentina ca 23.000 ursprungaguaraní, av vilka runt 21.000 är chiriguanos (ENDEPA, en Trinchero, 2000).
Chiriguanos föredrar att blir kallade för guaranís; vi respekterar deras önskan trots att denna benämning, enligt Silvia Hirsch, började att användas runt 1980-talet i Bolivia för att identifiera sammanslagningen av nationerna (Ava, Simba, Izoceño) genom olika statliga kallelser och en samling av NGOs. Även i norra Argentina blev dessa grupper kända som Chaguancos, som på quechua betyder smala ben på ett nedlåtande sätt.
Guaraní når norra Argentina
På sockermaskineriet i de olika provinserna i Salta och Jujuy -Ledesma, San Martín del Tabacal, La Esperanza, La Mendieta, etc- behövde man en stor mängd arbetskraft för att skörda sockerrören. Man anställde då, genom olika former av utpressning och våld, ursprungsbefolkning från Gran Chaco och från höglandet vid Salta och Jujuy. Skörden av sockerrör för hand, som sysselsatte tiotusentals arbetare, höll i sig fram till den andra halvan av 1900-talet, förklarar Beatriz Lucio, guaraníledare, Mburumbicha (hövding på guaraní) i samhället "Yasendicatú", Asamblea del Pueblo Guaraní de Yuto, i provinsen Jujuy.
"Min pappa och mamma var från Bolivia. Min mamma tog dom hit redan som flicka, när hon var 9 år. Dom var i San Pedro, dom bodde där och min pappa började arbeta på "La Esperanza" där han lärde känna min mamma. Därefter gifte de sig och fick barn. Min pappa arbetade där under en tid med skörden, därefter åkte han till Calilegua, där safirsökandet var i gång (i Ledesma) och nu finns det inte där längre. Nu är det en stad."
En komplex mekanism bestående av politiska och religiösa nät, tillsammans med entreptrenörer gjorde det lättare att införliva ursprungsbefolkning från olika etniska grupper som arbetare under sockerrörsskörden, precis som antropologen Luciano Literas berättar för oss: " I en överrenskommelse från 1923 mellan "indianska präster" och sockermaskineriet, ansluter sig entreprenörerna till att anställa "500 manliga indianer", för $50 per man, barn äldre än tolv och tre kvinnor. (Teruel, 2005: 130).
I andra beskrivningar gäller samma villkor: Att göra grupperna bofasta för att kunna organisera infångandet och förflyttningen av arbetare. (Gordillo, 1995:113). "Närvaron av Ava-guaraníes i närheten av arbetet gjorde det lättare med tillgänglighet av arbetskraft, både för skörden som ägde rum mellan maj och november, och för underhållning och städning av fårorna. Detta innbar att man sparade in på lönen för permanenta arbetare".
Modesta Campos, Mburumbicha för samhället "Jasi Endi Guazú", i El Talar, berättar för oss om när hon kom till Argentina och hur hennes släktningar, i början av 1900-talet, kom från avlägsna platser så som Santa Cruz de la Sierra, i Bolivia för att arbeta, efter långa dagar av vandring.
Jag känner till detta på grund av min mormor som kom till La Esperanza, som då var den enda staden, 1918 från Santa Cruz. Rörelsen var redan i gång och dom kom för att skörda sockerrör, dom kom till fots, på åsnor och på 3 månader kom de till La Esperanza, och så kom det sig att de stannade i Argentina. Några åkte när skörden var över, men många stannade i Argentina tillsammans med oss. Vi har vuxit upp här, mamma, mor- och farföräldrar, och jag som redan är gammelmormor stannar här.
Modesta berättar för oss hur hon började arbeta med problematiken kring ursprungsbefolkningen och hur hon blev guaraní-ledare för att hjälpa befolkningen, för att återta sin mark, sitt språk, sin mat och för att sporra ungdomarna att behålla sina seder och sin kultur.
(.) Jag vet inte hur jag hamnade i denna kamp. Dom bad mig att jag skulle vara byns representant och jag accepterade. Och här är jag nu, för att mina bröder ska fortsätta frammåt, inte enbart för mig, utan även för barnen, ungdomarna: för deras goda, för att jag vet att en dag kommer jag att lämna denna kamp och vägen kommer att fortsätta för dom, för att de då ska veta vad de ska göra. På grund av detta brukar vi mödrar, när vi träffas för att dricka mate, alltid berätta för våra barn vilka vi är och varifrån vi kommer, hur vi har vuxit upp, hur maten var. Idag äter barnen inte om det inte är filé, vi däremot har växt upp med anco, maniok, pumpa, sötpotatis och liknande, vi visste inte om något annat. Våra mormödrar tog med oss att samla johannesbröd, mistol, chañar, det var frukterna som vi kände till. Idag känner barnen till banan, päron, äpple och yogurts.. Då hade vi inte heller bröd utan våra mödrar och mormödrar tog majs som var på väg att hårdna, malde det och tillsatte sedan vatten och knådade för att sedan lägga det i aska. Vi tog det från askan och åt det, dom skrapade bort smutsen och åt det tillsammans med te. Nu för tiden sover barnen tills sent, innan gick vi upp kl 7 på morgonen.
Kampen om marken
Den största problematiken för guaní handlar om mark. Nu bor många familjer trångbebott i områden som är periferier till städerna San Pedro de Jujuy eller Libertador Gral. San Martín.
Kampen för att äga ett stycke mark för att kunna odla, där man kan ha en förankring som samhälle, återses i guaranísamhällena och hos många andra etniska grupper i hela Argentina.
Mburumbicha Modesta fortsätter med sin berättelse om kampen för mark i guaranísamhället. Det handlar om ett jordstycke på 1800 hektar i utkanten av San Pedro de Jujuy där, sedan år tillbaka, man kan hitta odling och produktion med mycket uppoffring och hårt arbete under prekära former.
Jag kämpar för att territorium på 1800 hektar. Just nu arbetar några advokater för att de ska ge oss ägorätten över marken. Under tiden vill vi att dom ger oss besittningsskydd så att vi kan installera lyse. Vi åkte till Ejesa (Empresa de Energía de Jujuy) och dom sa att vi var tvugna att ha besittningsskyddet för att kunna få ljus till gårdarna. Det är inte ett mansion som vi har, utan det är små gårdar. Och nu håller vi på att arbeta med harven och sår. Sedan år 2000 har vi sått på dessa 1800 hektar, men som alltid, är det problem. Det finns alltid folk som säger att de är ägarna, förra året blev vi avhysta. Dom förstörde hela förläggningen som bröderna hade och djuren skrämde de bort. Några djur tog de med sig, hönsen osv. och bröderna var alldeles livrädda. Men nu jobbar dom där igen, dom har sina djur och dom känner sig säkrare för att staten hjälper oss
Marken står i direkt relation till de historiska och kulturella utövningarna för guaraní, som odlare i snåren av hygge och bränning, som jägare och samlare minns Modesta Campos.
För oss är det otroligt viktigt att ha tillgång till mark för vi vill inte frigöra oss från våra förfäder, och vi vill att våra barnbarn och barnbarnsbarn ska säga att "min mormor kämpade för detta" Därför vill vi ha, och fortsätter att kämpa för, marken. För att lämna ett minne till barnen och ungdomarna: Detta är min dröm. Jag vet att min "pachita" (pachamama: moder jord på quechua) och min joderliga moder kommer att ge mig styrka, för att jag tror på dom, jag fortsätter frammåt. Min pappa sa alltid till mig: för att gå in i skogen måste man be om lov, för skogen har en ägare. Om man söker något, eller ska jaga, måste man be skogen om lov." Inte heller ska man be om mer, utan man ska be om det man behöver för att ta det till sin familj och för att dela det med grannar och bröder. För att man delade allt: min pappa gick till floden för att fiska, men han bad om lov "för att jag gör det för att jag behöver det. Jag går inte dit på skoj, för att man leker inte med floden eller skogen"... Min pappa förde vidare detta.
El arete guazu: Den stora festen
Crisóstomo Pascual, mburubicha för Comunidad guaraní "Yaeca Yanderay Cuere", i Caimancito, talar om kulterna som man idag praktiserar och om hur man återfår den stora festen, eller Arete Guazu, som lyfter fram majsens rikedom, en av basfödorna för guaranígrupperna. La chicha (Kangüi), en dryck med majsbas, innehar en av huvudrollerna i denna typ av firande, som oftast genomförs av kvinnorna. Inför detta firande framställer de glimmrande klänningar som kallas för mandu eller tipoy och man målar kinderna med ukurufrön. Kreolerna förknippade Arete Guazu med de traditionella europeiska karnevalfesterna, som kallas för Pim Pim, efter någon av de första organisatörerna och ljudet av trummorna.
Historien bakom Pim Pim, som vi kallar för Arete, firar vi som en helig fest, som något religiöst. För våra förfäder varade det i månader, inte som nu när det bara är några dagar. Då varade det i månader för det började då man började så. Vi jobbar tillsammans och vi sår tillsammans tills det att alla är klara. Och när skörden kommer samlar vi majs, i februari, precis som våra förfäder. Och i denna månad börjar karnevalen för de vita, och för oss börjar Arete Guazu, den stora festen.
Inom Arete Guazu, är ett av de viktigaste tillfällena och det med starkast symbolik, kampen mellan tigern -som representerar guaraní-samhället - och tjuren- som representerar spanjorerna och de vita. En iscensatt kamp med masker av yuchan, där kattdjuret vinner över tjuren som symboliserar guaranísamhällets vinst över de som alltid ville underkuva dem. Crisóstomo fortsätter att beskriva firandet.
Under Arete Guazu gör vi en strid mellan tigerna och tjuren. Tigern representerar guaranísamhället och tjuren spanjorerna... Detta visar på kampen som går igen idag för en bit mark för varje samhälle; regeringen låtsas alltid att de inte hör, och de respekterar inte de lagar som finns angående ursprungsbefolkningen, men vi fortsätter.
Nu ser man inte detta längre på grund av bristen på mark kan vi ej längre så. Innan gick vi till skogen. Barn, inte äldre än 7 år, gick till skogen med kassor och flöjtar efter Pim Pim (trumman) och när flöjten börjar att gråta är det för att den ropar på våra förfäder, efter deras andar.
Maskerna representerar andarna: Det är även yuchanmasker (yuchan är från palo borracho-trädet) som är i form av tigerns och tjurens ansikten... Allt detta är våra förfäders kultur. Idag håller vi på att förlora det, i mitt kollektiv är det ingen som vill vara "chaguanco" (ursprungsbefolkning) då de säger att vi lever i en civilisation. Då säger jag till dom "Vilken civilisation?" Är civilisationen till för dom som har det bra eller för oss som är fattiga? Om vi fortsätter att vara slavar under Ledesma så. Och om detta går från generation till generation, vart är då civilisationen på väg?(...)
Återtagandet av guaraní-språket
Bekräftelsen från Asamblea del Pueblo Guaraní och Consejo Mburubichá, under 90-talet som förenade befolkningen från två provinser och knöt ett band mellan guaraníbyar i Bolivia och Paraguay, tjänade för att stärka deras rättigheter och stärka deras krav, framförallt de förenade med deras territorium, deras språk och sina kulturella yttringar. Vad beträffar språket, för utlärningen och återhämtningen berättar Beatriz Lucio att:
"Jag lär ut guaraní och jobbar med återhätningen av vårt språk och våra seder, och varje dag tackar jag Gud, jag jobbar med återhämtningen av vårt språk. Sedan sex år tillbaka håller jag på att arbeta som bilinguisk lärare och lär ut det jag är, och återtar det jag alltid har varit. Jag lärde mig inte, utan föddes med mitt språk, och idag är jag lärare. Och jag säger alltid att min mamma, som är 85 år gammal, fortsätter att tala det.
Jag vill föra vidare detta som mina föräldrar lämnade efter sig till mig, att det inte går förlorat, det som jag alltid fått lära mig, det som Gud gett oss, det som är vårt språk. Eftersom jag inte vill att det ska gå förlorat ger jag barnen, ungdomarna, och de vuxna en chans att lära guaraní. Jag vet inte om föräldrarna skämdes över vårt språk, eller om det hände som hände med mig, att dom inte lät oss tala, eller att vi skämdes över att tala det, för att vi var rädda för att dom skulle skratta åt oss eller diskriminera oss. Men varje dag tar jag nya tag, och jag vet att de kan diskriminera, men jag tar det inte så.
Guaraní-ledaren Beatriz Lucio berättar med saknad, utifrån minnen från sin barndom, om hur de lever ,och i många fall överlever, i bysammhällen i periferin i nordvästra Argentina:
Jag tänker på hur livet är nu och hur livet var då, och jag vet inte om det var fattigare eller rikare då, men om man tänker efter noga finns det nog mer fattigdom idag.. Vi har inte längre det vi hade innan: grönsaker, majs.. Materiella saker, visst, men det är inte det samma som den rena luften i mitt hus, jag har inga träd och detta är inte mitt liv. Ibland måste man vänja sig vid att leva på styrkan men jag tänker att jag tyckte bättre om livet som det var innan. Jag är van vid att man innan var fri, man kunde gå säker även på nätterna, det går inte längre: man lever rädd. Och jag saknar maten som man åt innan, det som jag växte upp med och som jag idag inte längre kan ge till mina barn."
Som arbetare under skörden av sockerrör har de genrerat rikedom till de olika sockerplantagen i området. Idag försöker guaraníerna, sakta men säkert, återfå sin identitet genom olika allianser mellan guaranígrupper i såväl Bolivia som Paraguay, detta efter en lång process av fragmentering. Denna långsamma och besvärliga resa för att "återfå det förlorade" som dom framför det, förs genom en dynamisk etnicitet, en identitet i ständig uppbyggnad i en kamp för att rädda och behålla sitt språk, sina seder, sitt land och sin kultur hos guaraníbefolkningen i nordvästra Argentina.
Bibliografi:
Hirsch, Silvia (2004) "Ser guaraní en el Noroeste Argentino: Variantes de la construcción identitaria" Revista de Indias, 2004, vol. LXIV, núm. 230, UBA; Bs As.
Literas, Luciano (2008) "Dinámicas de incorporación y exclusión social. Guaraníes en las fronteras del capital" Revista de Antropología Social, 17. bs As
Saignes, Thierry (1990) "Ava y Garay" Hisbol. La Paz
Trinchero, Hugo (2000) "Los dominios del demonio", Eudeba, Bs As.
Wayruro Comunicación Popular (2009), "Entrevistas a dirigentes del pueblo guaraní" (paper inédito de entrevistas realizadas en el marco del encuentro trinacional Arete GuaZu, en la localidad San Pedro, Prov. De Jujuy). Jujuy, Arg.
_________________________________________________________
* Korrespondent i Argentina av tidskriften Trabajadores samt organisatör av Wayruro Comunicación Popular. (wayruro.blogspot.com)
** Medlemar av Wayruro, intervjuerna gjordes av denna forskningsgrupp
Flera artiklar av: Ariel Ogando