Hebe och det verkliga i det sociala
Argentina. En oförglömlig dag i vårt land i dag. En domare försökte att få ordförande för Plaza de Mayo Mödrarna arresterad. Hon är den största symbolen för kamp och motstånd mot statsterrorismen som härjade i vårt land för några decennier sedan, men vars effekter fortfarande är närvarande med tanke på de 30000 försvunna argentinare som kidnappades under den vanärande förvaltningen av civil-militära diktaturen.
Sanningen är att nationens domare inte kunde fullgöra sitt uppdrag då han hindrades av folket, av deras upprördhet och rop. Varför går samma människor som tolererar ett fenomenalt missbruk från den nuvarande regeringen spontant samman för att försvara Hebe? Varför har det enorma valfusket av Mauricio Macri (av vilket är bara en lite exempel är de enorma räntehöjningar, regeringens övergrepp på institutioner, förföljelse av militanta och flagranta korruptionen av hans bankkonton), lyckats väcka en folklig reaktion som denna som hände nu pga. en åttio år gammal tant?
Det finns många som tror att statsterrorism förkroppsligar en punkt utan återvändo för en gemenskap, den punkt efter vilken ingenting är detsamma, samma läge som ledde Adorno att säga att efter Auschwitz var det inte möjligt att skriva dikter. Samma läge som gjorde att Lacan sade att koncentrationslägret är vad som är verkligt för ett samhälle, likaså filosofer som Zizek talar om ett Absolut Ont, även ett steg längre än den banalitet som Hanna Arendt kunde beskriva på ett enastående sätt. Kanske något har nått botten. Man jävlas inte med Mödrarna. Jävlas inte med dem som förkroppsligar kampen för minnet och rättvisa. Man jävlas inte med det som är verkligt.
Flera artiklar av: Sergio Zabalza