Girigbukarna som sätter alltid avkastningen och vinsten över allt annat
De kräver att regeringen ska ta politiska beslut som syftar att rädda kapitalen eftersom det är kapitalen som kan göra inverteringar.
Både gamla och nya förespråkare för den ekonomiska makten utövar stor media påverkan när de kräver att göra mera flexibel den gällande, obligatorisk och förebyggande sociala isoleringen som infördes mot den pågående Coronavirus pandemin. De är desamma som krävde och fortfarande kräver att arbetsförhållandena ska göras mera flexibla - d v s avskaffa sociala och arbetsrättsliga rättigheter – och även helt öppet att skattetrycket på kapitalet ska lättas på. De hävdar att kapitalet utgör "spjutspetsen" av den produktiva processen eftersom det tillhandahåller investeringspengarna som behövs i början. De drar slutsatsen att det är kapitalet som skapar arbete. De kräver att regeringen ska ta politiska beslut som syftar att rädda kapitalen eftersom det är kapitalen som kan göra inverteringar.
Deras argument bygger på en total förvrängning av verkligheten. Men sen den Politiska Ekonomins uppkomst vet vi att kapitalet är inget annat än "ackumulerat arbete". Slutsatsen kan inte vara annat än att det är arbetet som genererar produktion och kapital. Det är inte kapitalet som genererar rikedomar utan det är arbetet som gör det och skapar själva kapitalet. Pengarna i sig producerar inte vinst, även om så kan tyckas ske inom finansens och spekulationens process. Investerarens pengar kan bara producera vinst och ackumulering om pengarna kan köpa arbetskraft och koppla ihop den med produktionsmedlen - byggnader, maskiner, verktyg, material. råvaror, etc. - i just produktionsprocessen.
Produktionsförhållandet mellan investeraren, som äger produktionsmedlen, och människorna som säljer sin arbetskraft i marknaden är förhållandet kapital – arbete d v s exploateringsförhållandet som förklarar dynamiken i produktionen av varor och vinster inom kapitalismen. Det finns ingen hemlighet i det. Kapitalets gåta är dess behov av att det sociala exploateringsförhållandet upprepas gång på gång. Kapitalet har behov av att arbetsprocessen förverkligas dagligen och kontinuerligt. Det har behov av att produktionen materialiseras, annars blir det inte plusvalía (värdeökning, övers. anmärkning) eller blir det inte möjligt för kapitalisten att lägga beslag på vinsten. Kapitalismen handlar om en produktions -och cirkulationsprocess och om ekonomiska förhållanden där pengar och varor ingår, som döljer pengarnas underordnade ställning gentemot det kapitalistiska produktionsförhållandet.
I själva verket, i dessa tider av produktionsstopp, blir en fråga uppenbar: Utan mänskligt arbete finns ingen möjlighet att producera vinst och kapitalackumulering kan inte uppstå. Detta är skälet för att ägarna till produktionsmedlen pläderar för en tidigare tillbakagång till arbetsplatserna och säger sig vara väldigt bekymrade över ekonomins avstannande negativa påverkan. De säger sig vara oroliga över befolkningens dagliga tillvaro när i verkligheten oroar sig över förlusten av sina vinster och inkomster och därmed inte kunna ackumulera kapital. Deras giriga resonemang strävar efter att karantänen som för nuvarande, i Argentina, sträcker sig fram till slutet på april och vinner gehör i resten av världen som en förebyggande åtgärd, ska upphävas. Är verkligen Coronaviruset som orsakat drygt 100 tusen döda eller är det faktumet att redan långt innan Corona -pandemin uppstod hade man tagit politiska beslut som konsekvent tömde den offentliga sjukvården på ekonomiska resurser?
Ovissheten angående pandemins utveckling kräver att man går in på djupet i diskussionen kring kapitalismens ekonomiska och sociala ordning som med uppsåt tömde den offentliga sjukvården på ekonomiska resurser för att ägna sig åt andra affärer så som produktion och försäljning vapen, droger och människohandel. Visserligen är alla dessa affärer helt värdelösa för samhället men oerhört lönsamma för kapitalinvesterarna.
Offentlig sjukvård eller affärsvinster för kapitalismens
Det är ytterst angeläget att återställa ett fungerande, offentlig sjukvårdssystem som befinner sig i ruiner efter knappt 50 års "neoliberal" politik. En politik som främst gynnade marknaden d v s det privata initiativet, med det uteslutande syftet att generera vinst och som ledde till att hälsan inte längre betraktades som en rättighet utan i stället som en vara som kan köpas och säljas i marknaden.
En marknad vars kugghjul smörjs med valuta, med pengar.
Karantänen uppfyller visserligen ett förebyggande syfte med det bör även skapa förutsättningar för en återuppbyggnad av den offentliga hälsovårdens sanitära funktion. Dess försämring förekom inte bara under Mauricio Macris regering utan den härstammar från den monetära liberaliseringen som infördes 1976 av den blodiga diktaturen. Hälsovården och utbildning, bland andra sociala rättigheter, drabbades av ekonomins liberalisering. Bortsett vissa enstaka undantag har socioekonomins beständiga inriktning under det senaste halvseklet varit att favorisera ökningen av den privata vinsten.
Den ekonomiska makten är bekymrad över produktionsminskningen och ekonomins avstannande som en konsekvens av att åtgärderna mot pandemin kan sträcka sig i tiden. Det är i sig inte sysselsättningen som oroar dem eftersom, om än uppsägningar är förbjudna, upphävande av anställningsavtal, permitteringar och minskning av sysselsättningstid med hänvisning till produktionsminskning utgör normen. De hävdar att landet haft nu två års av lågkonjunktur och att för år 2020 kommer ekonomins avmattning att lägga sig på mellan 3,5 och 4,5 %.
Förutom Argentinas befinner sig hela världen i ekonomisk tillbakagång. Kristalina Georgieva tillkännagav en glimt av vad IVF (Internationella Valuta Fonden, övers. anmärkning) och Världsbankens rapport om ekonomiska utsikter för världsekonomin kommer att innehålla när de sammanträder någon gång under våren. Hon annonserade delar av rapporten [1]:
"För bara tre månader sen förväntade vi oss en positiv ökning av per capita inkomsten i drygt 160 av vara medlemsländer för 2020. Idag har den siffran vänt 180 grader och vi uppskattar att drygt 170 länder kommer att ha en negativ ökning av per capita inkomsten i år".
Hon tillägger att det pågår en kapitalflykt från länderna under utveckling till kapitalismens mest framstående länder som uppfattas som säkra.
"Under de senaste två månaderna har 100 US miljarder i portföljinvesteringar flyttats från länder under utveckling. Detta innebär en summa tre gånger större än den som flyttades förra finansiella världskrisen under samma period".
Inte ens China kan bromsa sin ekonomis fall i år eftersom de först nu håller på att starta upp produktionen i de områden där det rådde strikta sanitära åtgärder, särskilt i staden Wuhan och i Hubeis län.
IA (Internationella Arbetsorganisationen, övers. anmärkning) påpekar att [2]:
Ökningen av arbetslösheten i världen under 2020 hänger ihop med händelseförloppets utveckling och vilka politiska åtgärder vidtas. Det finns en överhängande risk för att i slutet på året den siffran blir betydlig högre än den som IA initialt uppskattat nämligen 25 miljoner arbetslösa.
IA tillägger:
"Drygt fyra av fem människor (81 %) av de 3,3 miljarder som utgör världens arbetskraft drabbas av total eller partiell nedläggning av sin arbetsplats".
Att debattera genom att ställa hälsan mot ekonomin är falskt, småaktigt och miserabelt. Man knuffar på det sättet undan diskussionen om vad göra av den rådande konjunkturen och även mera på sikt för att övervinna dagens problem.
Vem ska finansiera den påtvingande lågkonjunkturen?
I Argentina pågår just nu en debatt som ter sig bli hälsosamt: Det handlar om ett tvingande ekonomiskt bidrag till kampen mot Corona -pandemin och till åtgärderna som syftar att mildra de ekonomiska och sociala konsekvenserna av produktions bortfallet, som den rikaste 1% av befolkningen ska punga ut.
Men på sikt är dessutom nödvändigt att diskutera utvecklings -och produktionsmodellen samt finanssystemet och landets internationella integration. Nödläget berättigar denna diskussion som under så många år av obskurantism under det neoliberala ideologiska och politiska herravälde – den nutida, kapitalistiska utvecklings antagna gestalt - knuffades undan.
Att tänka och bygga en postkapitalistisk verklighet utgör en utmaning för den kritiska tänkande och för en handling som strävar efter folkens frigörelse.
Noter
[1] IVF. Angripa krisen: Världsekonomins prioriteringar. Av Kristalina Georgieva, IVF:s Verkställande Direktör. Washington, DC. 9 april 2020 i https://www.imf.org/es/News/Articles/2020/04/07/sp040920-SMs2020-Curtain-Raiser
(Undersökt den 11 april 2020)
[2] IA. COVID-19 orsakar förödande förluster av sysselsättning och arbetstimmar, 2020-04-07, i https://www.ilo.org/global/about-the-ilo/newsroom/news/WCMS_740920/lang–es/index.htm
(Undersökt den 11 2020)
* Julio C. Gambina. Ordförande i Social och politisk forskningsstiftelse (FISYP på spanska, övers. anmärkning)
| Tweet |
Flera: Nyheter