Första maj: 11 stöttepelare som upprätthåller Pinochets diktatur
Översättning: Kajsa Jansson
Chiles nuvarande socioekonomiska modell trädde i kraft 1973, och är en djupgående rest från diktaturen som levt vidare utan att ifrågasättas eller diskuteras.
I denna modell ingår de 11 stöttepelare, vilka bidragit till att den rikaste 1 % av Chiles befolkning idag innehar 31 % av landets totala inkomster (den högsta registrerade procentsatsen av alla länder som deltog i undersökningen). Sammanställningen av information har gjorts av Fundación Sol (www.fundacionsol.cl).
01. Arbetspolicy
Som del av en helhetsplan för en social omställning, kallad "Sju Moderniseringar av Staten", omformuleras och etableras 1979 en ny modell för arbetsrelationer, vilken fortfarande är gällande. Arbetsplanen ses huvudsakligen som ett ingripande i fackföreningsrörelsen, där dess roll i samhället omdefinieras. Traditionen av facklig organisation utifrån klass bryts, för att bytas ut mot en avpolitiserad och demobiliserad variant. För att nå detta mål, förbjuder den nya modellen kollektivförhandlingar utifrån bransch, begränsar dess innehåll och möjliggör, likt den brittiska normen, utbyte av arbetare i strejk. På så sätt förlorar kollektivförhandlingarna sin distributiva funktion, det vill säga kampen mot ojämlikhet. I dagsläget har 8 % av landets arbetare kollektivavtal som möjliggör strejk (dock med risk att bli ersatta). På grund av detta är Chile det näst svagaste landet inom OECD vad gäller detta tema, och det enda land där denna typ av förhandling kan kallas kollektivförhandling.
02. Skattesystem
1974 integreras företagens skatter med dess ägares, genom en kompletteringsskatt. Dessutom skapas 1984 FUT (fonden för skattevinster), vilken tillåter att skatt endast betalas på den uttagna vinsten, och inte baserat på den totala vinsten. Detta leder till att ägarna till de stora företagen drar nytta av dessa resurser genom investeringsbolag som fungerar som finansiella instrument för att skapa en skattebefriad frizon. I nuläget beräknas det ha samlats US$ 270 000 000 000 i FUT. På så vis har vi ett skattesystem som underlättar för de som tjänar mest, vilka proportionellt sett betalar minst skatt.
03. Vårdsystem
Mellan 1979 och 1981 fattades ett beslut om att avskaffa det allmänna vårdsystemet. Med den Nationella hälsofonden (FONASA, 1980) och de Förebyggande hälsoinstitutionerna (ISAPRES, 1981) upprättades det nuvarande blandade hälsoförsäkringssystemet, där de allmänna och privata undersystemen konkurrerar med varandra medan kommunaliseringen av vårdcentralerna 1981 än mer minskade omfattningen av statens ansvar. De demokratiska regeringarna som följt efter diktaturen (1990-2013) har inte gjort något för att ändra på dessa strukturer utan har begränsat sig till ingripanden i form av prisreglering och kontroll. Resultaten är tydliga: idag är de offentliga utgifterna för vård i Chile bland de lägsta inom OECD medan vårdtagarnas egna kostnader är bland de allra högsta. Den privata sektorn, å andra sidan, blomstrar. 2012 uppgick ISAPRES vinster till US$ 81 383 miljoner, med en nominell ökning på 6,5 % jämfört med året innan.
04. Avnationalisering Av Koppar
1981 överlämnades av den dåvarande gruvministern José Piñera äganderätten till de nya gruvfyndigheterna till privatpersoner i vad som kallats avnationaliseringen av koppar. Efterkommande demokratiska regeringar har godkänt denna privatiseringspolitik och avsagt sig bestämmanderätten över gruvresurserna. På så vis har de också försuttit chansen som dök upp under första hälften av 1900-talet, att diskutera äganderätt till gruvdriften. Idag befinner sig 70 % av gruvnäringen i privat ägo. Detta trots att det i den tidigare konstitutionen stod att "staten har absolut, exklusiv och omistlig makt över gruvorna".
05. Främjande Av Skogsindustrin
1974, under diktaturens början, beslutades det att under en 30-årsperiod förstärka skogsindustrin genom utdelning av en bonus för återplantering, med exotiska trädtyper, av stora markområden. 1998 förnyades bonussystemet, med vissa ändringar, för att gälla ytterligare 15 år med retroaktiv verkan. Därefter har det återigen förlängts med två år, med slut 2012. Detta system har framförallt gynnat skogssektorns stora företag, där CMPC, Arauco och MASISA stått för 64 % av planteringarna. Fortsättningsvis har denna ekonomiska strategi med exotiska träd haft en stark negativ inverkan på de inhemska trädsorterna. I nuläget pågår diskussioner om ännu en förlängning om 20 år, trots att det efter 40 år med denna lag inte har gjorts någon som helst utvärdering av de ekonomiska, sociala och miljömässiga effekterna. Ursprungsfolksorganisationer menar även att de inte blivit inkluderade enligt ILO-avtal 169, att det varken förekommit konsultation innan lagen stiftades, eller att det tagits någon hänsyn till heliga platser eller ursprungsfolkens livssituation.
06. Pensionssystem
1981 byttes det gamla pensionssystemet som byggde på solidarisk fördelning ut mot ett nytt system bestående av obligatorisk kapitalisering. Bytet innebar en ändring från ett system vars vinst var definierad, till ett system vars avgift var definierad och vinsten obestämd. Socialförsäkringsfonderna byttes mot Pensionsfonder (AFP), vinstdrivande privata institutioner som under sina 32 års existens har försett de stora chilenska företagen med rörelsekapital (20 av dessa bolag uppgår till US$ 45 000 000 000). 32 år efter genomförandet är det tydligt att AFPs individuella kapitalisering stimulerar ackumulering av inkomster (genom spekulation och användning av arbetarnas pensionsfonder) och håller nere pensionerna på en mycket låg nivå, något som stöttas av staten (i juli 2013 var AFPs genomsnittssumma för utbetalade pensioner US$181 297).
07. Skolans Privatisering Och Förfall
1981 upphörde den chilenska skolan att vara kommunal och övergick till att finansieras genom subventioner utifrån hur många elever som deltar på lektionerna. Dessutom erbjuds privata skolor samma ekonomiska stöd, trots att dessa kan välja sina elever, vara vinstdrivande och från och med 1993 ta ut terminsavgift (enligt policy om delad finansiering, introducerad av den första demokratiska regeringen). 1981 var 78 % av eleverna inskrivna på en kommunal skola jämfört med dagens 36 %, vilket gör Chiles utbildningssystem till världens mest segregerade. I den högre utbildningen tilläts från och med 1981 bildandet av privata universitet, tekniska utbildningar och yrkesutbildningar. Detta genererade en utbildningsmarknad och en oorganiserad inskrivning i dessa institutioner. I nuläget finansieras de statliga universiteten endast till 12 % med skattemedel, 77 % av kostnaderna för den högre utbildningen betalas av de chilenska familjerna, och det existerar knappt statliga teknik- och yrkesutbildningar.
08. Banksystem
1975 privatiserades landets banker (utom Banco Estado), utländska banker tilläts träda in och räntesatserna liberaliserades 1981 – på grund av en nationell kris (föregångare till den internationella krisen) ¬– ingrep bankledningen och förflyttade bankernas skulder till Centralbanken (ännu idag är skulderna omöjliga att betala) för att på så vis ge tillgång till valuta för låga priser och omläggning av skulderna (35 % av dåvarande BNP). 1986 skapas den Allmänna Banklagen (LGB) som bland annat bidrog till en segmentering av tillgångar utifrån risknivå (låginkomsthem är mer utsatta för risk, därav högre räntesats). 2001 upphävs artikel XIV i LGB som tillåtit kreditinstitut, och minimikravet på nödvändigt kapital för att upprätta en banksammanslutning halveras. Detta skapar förutsättningar för "retail banking", vilket inte reglerades fram 2006.
09. Outsourcing
Tidigare var outsourcing, utläggning av verksamhet på entreprenad förbjudet i Chile, men detta upphävdes med hjälp av ny lagstiftning. Outsourcing ansågs nödvändig på alla plan, som en del av produktionens decentraliserande tendenser för att öka konkurrenskraften. Detta system behölls intakt under hela den första demokratiska koalitionens tid vid makten. 2007, då det stiftades en ny lag om outsourcing fanns möjligheten att helt förbjuda konceptet, men detta gjordes inte. Det nuvarande arbetsreglementet har medfört att ca 30 % av arbetarna löper risk att få en oskyddad anställning (utan varken varaktighet eller socialförsäkring), och det försvårar även själva utövandet av de kollektiva rättigheterna samtidigt som det pressar ner lönerna.
10. Privatisering Av Vattnet
Den ännu gällande lagen om vattenresurser stiftades under diktaturen, den 21 oktober 1981. Denna möjliggjorde införandet av en ny typ av vattenmarknad, med privat äganderätt där ägaren kan utnyttja och saluföra resurserna helt fritt. Dessutom upphävdes statens roll som borgensman för det förnuftiga användandet av vatten och lämnade i händerna på privatpersoner att ta dessa beslut enligt ekonomiska kriterier.
11. Konstitutionen
För 35 år sedan genomfördes en bedräglig folkomröstning i vilken godkändes 1980 års konstitution. Endast några få dagar efter kuppen tillsatte militärjuntan en konstitutionell kommission ("Ortuzarkommissionen"), bestående av högt ansedda medlemmar, däribland Jaime Guzman, som åtog sig att utforma förprojektet till den nya konstitutionen. I denna konstitution utmärker sig statens sekundära roll vad gäller ekonomiska frågor, och rättigheten till privat ägande. Dessutom skjuter den undan både ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter såväl som arbetsrättigheter. Ansvaret för att övervaka demokratin överlåts till militären. Trots att man 2005 godkände en rad reformer med målet att eliminera de "auktoritära enklaverna", är det totalitära och nyliberala arvet ständigt närvarande. Än idag styrs Chile av en konstitution som, illegitimt, inte har sin grund i folkets självbestämmanderätt utan i en militärdiktatur.
Flera artiklar av: Radio del Mar