Sequeirabyn, ett ansikte av det innerligaste Uruguay
LatiCe
LatiCes översättare: Hugo Klappenbach
Uruguay. Sådant är detta Uruguay som har så många olika ansikten. Den sociala verkligheten skriker efter stöd och hjälp från den dominanta huvudstaden Montevideo men även från länsstyrelsen i Artigas.
Det finns platser i världen som vi känner väl igen från skoltiden på våra historielektioner. Sen finns det "Pueblito Sequeira", som kom till mig någon gång under 70-talet, genom trubaduren Tabaré Echeverris röst. Låtens verser förflyttade oss till Artigaslän, längs upp i norra Uruguay, nästan vid gränsen till Brasilien, mitt i vischan. Den målade den sociala verkligheten där, med alla umbäranden som befolkningen på landet fick stå ut med. Den verkligheten blev vi även varse om genom sockerrörsarbetarnas demonstrationer genomförda av deras fackförening UTAA. Nåväl, som en följd av vårt nuvarande solidariska arbete med byn Baltasar Brum, ett samarbetsprojekt som drivs av Klubb Segeltorp, LatiCe och Casa Uruguay i Stockholm, lärde vi känna Karen Dias och Monica Roman, två medlemmar i fotbollsklubben Talitas. Vi träffade dem i staden Salto, tillsammans med vår vän läraren Marcos Arzuaga.
De berättade att i Sequeirabyn bor ca 2,000 människor och många av dem är beroende av de kringliggande boskapsuppfödningsinrättningarna för att få avlönat arbete. Karen och Monica är mödrar som oroar sig för sina barns framtid. De är trötta på att höra tomma löften från politikerna och de vet om allt som byn sakar. T ex en idrottsplats till barnen där de kan träna, duscha och kan ta emot fotbollslagen från andra platser i landet. Det finns behov av att bygga om och bygga nytt.
Dessutom finns det behov av en busskur där man kan ta skydd vintertid och då det är för varmt på sommaren, skolan behöver nytt tak eftersom det gamla förstördes av en vind storm och läsåret börjar den 1 mars. Byn saknar även ett postkontor där man skulle kunna betala sina räkningar. Många av invånarna saknar fortfarande ID-kort. Vi märkte samma brist i byn Baltasar Brum när vi var där år 2005. Vårdcentralen öppnar bara fyra gånger per vecka och bemannas av personal som bor i staden Artigas och reser hit, det finns igen ambulans, inget bårhus och inte ens en borgmästare eftersom det bor för få invånare i byn. För att kunna ha en sådan bör Sequeirabyn slås ihop med Campamento, närmaste byn, som har 500 invånare.
Men allt är inte elände i Pueblito Sequeira. Där finns också Mevir, ett socialt program där staten och deltagarna går ihop: staten bidrar med pengar och teknisk stöd och deltagarna bidrar med arbete och en avgift, en närradio, idrottsföreningen Talitas och andra föreningar. Talitas är den första som har rättslig status.
Karen och Monica vet att allt hänger ihop med att folket organiserar sig och driver förbättringar inom välfärdstjänsterna. Det gäller att de svagaste samhällsgrupperna ska stå i centrum t ex barn och ungdomar, så att sysslolösheten inte leder dem in i drogberoendet som förresten har redan börjat att tränga i det sociala nätet. För att undvika detta, som de säger, måste man skapa aktivitets centra, rusta upp skolan och anpassa kollektivtrafiken till skolans öppettider så att 5 -och 6 årskurseleverna inte hoppar av från utbildningen pga. obefintliga transportmedel till och från skolan. Ett äldreboende och ett folkets hus måste byggas, en trädgård måste komma till intill skolan för att garantera närodlade grönsaker och frukter till barnen. I samarbete med Kulturministeriet bör ett bibliotek skapas så att den allmänna utbildningen höjs.
Att folket ger sig själv en representativ organisation som företräder majoritetens vilja måste ses som en styrka om Pueblito Sequeira ska sättas på kartan.
Baltasar Bruns sträckta hand visar vägen till solidariteten. Vårt konkreta bidrag var att skicka sportkläder och sportutrustning till Talitas.
Sådant är detta Uruguay som har så många olika ansikten. Den sociala verkligheten skriker efter stöd och hjälp från den dominanta huvudstaden Montevideo men även från länsstyrelsen i Artigas.
Behoven finns där. Det är upp till oss att anta utmaningen. Det vore på sin plats att hjälpa mödrarna i Sequeira, förbättra välfärdstjänsterna som alla medborgare i Uruguay har rätt till, samtidigt som invånarna organiserar sig och man söker stöd från andra sociala krafter, inhemska såväl som utländska, så som PIT/CNT, landets LO och Casa Uruguay i Stockholm som finansierade ovannämnda sändningen och LatiCe som ger dem en röst.
Så som folket i författaren Lope de Vegas teaterdramat Fuente Ovejuna, alla vi ska stå enade mot orättvisorna!
Vi tar emot förslag!
Flera artiklar av: LatiCe