Latice - Latinamerika i Centrum

-


LatiCe skapar rum för folkrörelserna så att dessa får möjligheten att skriva sin egen historia.

LatiCe söker

Volontärer som vill skriva artiklar eller hjälpa till med att översätta (spanska till svenska).
Kontakta oss: info@latice.org


Hjälp oss bygga broar mellan Latinamerika och Sverige.

Vill du bli medlem?


arkiv


Glädjen som folken med självaktning känner

Ilka Oliva Corado
Crónicas de una inquilina
LatiCes översättare: Hugo Klappenbach

Den stunden kommer att folken tröttnar på maktmissbruket och orättvisorna. Upprörda, strävar de efter friheten och demokratin. Vissa folk gör det senare än andra eftersom vart och ett gör sin egen process och smider sin egen historia. Men om de lyckas med att enas kan de även lyckas med att de ansvariga för sådana oförrätter inte undkommer sitt straff och besegra all form av diktatur. Förvisso är det dessa segrar sällsynta men just därför är sådana folkuppvaknande vackra som en blommig äng som inger hopp och väcker glädje hos folk.

Att enas förutsätter sunt förnuft och att man törstar efter att få leva i ett land fri från neoliberalism: utan regeringar som begår maktmissbruk, utan att naturtillgångarna plundras, utan censur, utan undantagstillstånd och med full yttrandefrihet. Att kämpa förutsätter mod. Det handlar inte att orera i sociala medierna eller demonstrera på lördagar för att sen häva i sig ett glas öl tillsammans med kompisarna för att fira senaste profil selfie som en bedrift.

Mycket blod har runnit på denna kontinent för att vi nu, i likhet med moralens rånare, ska komma med högtravande, klumpiga fuskfasoner i stället för mod och självaktning. Det som hände i Ecuador när polisen och armén skött mot sitt eget folk påminner om det som hände i Colombia av samma skäl. Samma anledning som det chilenska folket hade för att massivt gå ut på gatorna och på så vis skänka världen ett exempel på hur man kämpar när folket är upprört. Det bolivianska folket var upprört när de gick till val för att återta demokratin. Det haitiska folket har levt i ständigt upprördhet, men ven hörsammar dem?

Det som hände i Bolivia var episkt. Det blir en mytisk berättelse som många generationer kommer att få höra om. Lika mytisk och storartad som den om Túpac Katari och Bartolina Sisa (Ledare för aymara folket i Bolivia och hans fru, övers. anmärkning). Det var underbart att se de chilenska ungdomarna stå längst fram på demonstrationerna för att skydda de som kom bakom dem och tryckte framåt. I Guatemala har både denna första försvarslinje och de som står bakom alltid bestått av urbefolkningarna. De vet att både Staten och det rasistiska klassamhället kan, när de minst anar det, stöta en kniv i ryggen på dem. Under diktaturens tid behandlades de med oerhörd grymhet ända till den graden att man ville utrota dem i syfte att överlåta deras markområde till de sedvanliga, korrupta tjuvarna. Undantag till den regeln har varit mestiserna som offrade sitt liv i kampen för ett rättvisare samhälle och alla som lyckades med att genomlida denna kollektiva tortyrtiden med livet i behåll.

I Colombia brukar folken som blir tvungna att fly från sina områden samlas var som helst och förvandlas till flyktingar utan att Staten bryr sig om dem eftersom det är själva Staten ihop med para militära styrkor som våldför sig på dem tills de ger upp och flyr. Men mingan (Från quechua språket: möte i syfte att genomföra gemensamma, kollektiva uppgifter som gynnar alla, övers. anmärkning) gör att de kan behålla sin värdighet. Mingan är värdighet, motstånd, stridsrop, ordet från ett folk som markerar sin närvaro och försvarar bestämt sina rättigheter. När mingan intar vägen på jakt efter tyrannerna, då gömmer sig dessa eftersom de vet att ingen kommer undan straffritt inför urbefolkningens starka dignitets låga.

Latinamerika är dödlig skadad. Förövarna har torrlagt våra floder, skövlat våra skogar och bränt upp lövverket, ett ekomord efter det andra. Mineralerna förs ut av våra länder för att bli förädlade i andra som ligger långt, långt borta och vi är kvar med bara hånet i vår famn. De sedvanliga, korrupta mellanhänderna får sin allmosa förstås men i sinom tid får även de en spark i baken. Skolan och sjukvården privatiseras eftersom ett sjukt och outbildat folk är en förutsättning för att maktmissbruket ska kunna utöva sitt förtryck. Påtvingade försvinnande, sociala utrensningar, ödelagd mark och mördade ledare är ett måste eftersom det behövs att folk hålls rädda och ångestfyllda så att en plundrande, förtryckande Stat kan fungera. Under de senaste fyra åren har Brasilien varit ett tydligt exempel på det.

Allt heder till den colombianska mingans mod, det bolivianska folkets bedrift och det chilenska folkets värdighet. Men vi undrar också över när de andra latinamerikanska folken ska få nog av att tvingas leva knäböjda under neoliberala, förtryckande system, när modet och upprördheten ska inta gatorna och sätta stopp för plundringen, när de ska hedra minnet av de som kämpade för att befria sina områden. När ska de fundera över vilket arv de ska överlämna till kommande generationer? I vilket sorts land vill de att de som kommer efter ska leva? I samma land som vi fick ärva eller i ett land med ett rättvisare samhälle, offentlig sjukvård och skola? Ett land där vi kan ta en promenad utan att frukta bli offer för ett påtvingat försvinnande. Ett land i vilket att vara kvinna, homosexuell, urinvånare eller svart inte straffas. Ett land i vilket utvecklingen som ska medföra ett meningsfullt liv inte ska förbli ett mästerlig, overksam planering bara.

Ett land där skönheten i daggen som vilar på en blommas kronblad inte är bara en chimär.

Ett land där glädjen som folken med självaktning känner är varaktig. Vem drömmer om det? Jag gör det.

Författarens blogg: https://cronicasdeunainquilina.com
Ilka Oliva Corado. @ilkaolivacorado



Publicerad: oktober 2020

Flera: Nyheter



  • LatiCe är en ideell förening med org. nr. 802440-4512 |
  • © 2008 LatiCe