Den sociala upplösningen som vi är
Crónicas de una inquilina
LatiCes översättare: Orsola Lazzarin
Många gånger pratar vi från överlägsenhet och privilegiets ställning om socialt upplösning. Vår åsikt är gjord av stereotyper eftersom vi tror att orsakerna till sådan nedbrytning är de som växer i kloakerna, de obetydliga, de sociala utstötta. Sedan ser vi den tonårig som vi själva har marginaliserat som skyldig. Den tonårig som vi själva har nekat ett annat liv och som vi tvingat till att stjäla en mobiltelefon, en portfölj eller bil ser vi som skyldig. Vi börjar med att säga att tonåringarna kommer från dysfunktionella familjer, som om våra familjer inte vore dysfunktionella. Vi anklagar dem för att inte vilja arbeta när vi vet att det är de som tillhör de lägsta sociala klasserna som stöder världen på deras rygg. Och vi fördömer den tonåring och utifrån vår klasstillhörighet/vår generations rasism fördömer vi tonåringen medan vi sitter bekväm på fåtöljerna som tillhör dem som har haft möjligheter.
För oss är det vackert när någon tar en bild med en inhemsk tjej som säljer något på gatan när hon egentligen ska vara i skolan, för hon ser ut vacker i hennes traditionella klänning och hur vacker inte är det att den som tar bilden inte ska vara äcklad av henne? Fast han/hon inte köpte något av henne, men såklart tjejen fick privilegiet att vara med i bilden. Detta är ett tydligt exempel på social upplösning. Och det finns tusentals exempel till.
Människor som fotograferar utsatta människor: barn, tonåringar, äldre vuxna som säljer på gatan, marknader, eller sitter klädda med svettkläder på trottoaren för att äta en tortilla med salt, som putsar skon, bär paket eller för att de kom till dem för att ge dem ett bröd med bönor och, därefter, ta en bild medan de ge dem en kram. Då tror de att de redan har rört himlen med sina smutsiga händer. Den person som har tagit examen, universitetsstudent, affärskvinna, tar en bild med den där killen som säljer tuggummi och sedan publicerar bilden på sociala medier så att deras bekanta ser att han/hon är en bra människa som vågar krama en utsatt människa utan rädsla att få löss. Ännu sämre är vågen av kommentarer, de som applåderar och berömmer. Detta är den sociala upplösningen. Det är att exponera utsatta människor för egen njutning av den som tror sig vara överlägsen. Och om det här barnet inte har ätit under hela dagen, hur många gånger kommer han att äta under veckan? Var sover han? Har han en familj? Var bor han? Har han drömmar? Allt detta spelar ingen roll, bara bilden för applåder i sociala medier. Men eftersom det är vi utifrån, från ett privilegierat läge som tar bilderna, pekar vi inte eller fördömer barnen som vi gör med det tonåren som stjäl en mobiltelefon. Vi är detsamma som de vita människor som åker till Afrika och tar bilder av sig själva när de ger godis till svarta undernärda barn.
Social okänslighet är den sociala upplösningen. Att se soptippen fulla av familjer som bor och äter där och titta åt andra hållet. Att veta att flickor, pojkar, ungdomar och kvinnor blir våldtagna i barer och bordeller och som samhället inte gör något för att detta inte existerar längre. Att prata om sexuell exploatering, utan kala det för sexarbete. Att pruta med bönderna som ska sälja sin skörd. Att ha en piga, för det är ett klass privilegium. Ännu värre att inte betala henne en rättvis lön. Det är social upplösning att urinera på offentliga vägar, kasta sopor på gatan, förorena vatten från floder och sjöar. Likaså att vara överlägsen med servitörer, med budbärare, med receptionister, med de som tar hand om hissen, med underhållsfolk i byggnaden där vi arbetar. Att inte känna den andras smärta som vår egen är ett tydligt tecken på den sociala upplösningen. Att förneka rätten till abort och könsneutrala äktenskap är också social upplösningen. Likaså fåfänga, som även är ren okunnighet.
Att se flickorna arbeta dagenrunt med att göra tortilla och som samhället att inte göra någonting för att förändra deras verklighet. Att veta att jordbruksarbetare inte har arbetstagares rättigheter, och se hur sockerbruks ägare blir rika tillsammans med bankirer tack vore vinsten av exploatering. Det är social upplösning att om och om igen välja rasistiska, klassistiska, korrupta, macho, främlingsfientliga, homofoba presidenter som utifrån staten underlättar utnyttjandet av människor i nöd. Så vem är vi för att peka på pojken som sniffar hela dagen för att sedan på natten kommer ut för att råna någon? Eller peka på flickan vars far utnyttjar henne sexuellt varje dag för att köpa droger, den pappan som när han växte upp utnyttjades på samma sätt och som bara känner till detta sätt att överleva ? Eller peka på mamman som arbetar hela dagen i en textil fabrik och som inte kan se sina barn utom på natten när hon kommer och hittar dem i sömn? Låt oss naturligtvis prata om social upplösning, men inte topp ifrån utan genom att ta ansvar för den del som berör oss.
| Tweet |
Flera: Nyheter