Det är inte emot Dilma, det är inte emot Lula, det är emot det brasilianska folkets utveckling
Crónicas de una inquilina
LatiCes översättare: Fanny Stenberg
Företagsledare, borgarklassen och den latinamerikanska medelklassen är rädda för ordet "folket". De skräms av att höra arbetarklassen, för att inte tala om när de hör skriket från bönderna - en otämjbar kraft som ljuder som ett vulkanutbrott. Ursprungsbefolkningen har ägnat mer än femhundra år åt motståndskamp och de kommer inte att besegras nu.
Dessa presidenter, som har valts demokratiskt med rösterna från de svagaste i systemet, kallas av oligarkerna och de otacksamma för populister. Det är uppenbart att de därmed önskar förminska rösterna från folket bara för att de är just folket.
Det är inte emot Maduro. Det är inte emot Evo. Det är inte emot Correa. Det är inte emot Cristina, det är emot folkets utveckling. Det är inte emot Fidel, det är emot det kubanska folkets integritet. Det är inte emot Chávez, det är emot den bolivianska revolutionen. Det är inte emot korruptionen i någon progressiv regering, det är emot möjligheten att kunna ge ett bra liv till folket i de missgynnade samhällsklasserna. Sammanfattningsvis går allt ut på att förhindra arbetarklassen, bönderna och proletärerna från att blomma ut.
Det emot utbildnings- och hälsosystemet och det är emot de politiska besluten om att uppnå social jämlikhet. Det är emot inkluderingen av människor i systemet, de mänskliga rättigheterna och det kollektiva historiska minnet. Det emot dem som söker sitt folks självständighet och emot dem som motsätter sig att USA blandar sig i vad som händer i regionen. Ingen företagsledare gläds åt att de förtryckta blir fria i tanke och handling. Inte heller att de förtryckta lär sig om och använder sig av sina rättigheter och att de får tillgång till sina grundläggande rättigheter från staten. Vad kommer att hända med oligarkerna om de förtryckta reser sig? Om analfabeten lär sig att läsa och skriva? Om universiteten vaknar upp och uppmuntrar sina studenter till analytiskt tänkande istället för att motverka det? Om den nyutexaminerade får som livsuppgift att kämpa för att se till att allt som hon eller han har rätt till också ska tillfalla alla andra?
Sammanfattningsvis är det som händer just nu i länderna i Sydamerika resultatet av ett smutsigt krig med en fulländad logistik. Utan att behöva använda sig av blodiga diktaturer som under tidigare decennier, har de med hjälp av polariseringen i media lyckats hjärntvätta och tillintetgöra den latinamerikanska medelklassens förmåga till kritiskt tänkande. Medelklassens tro på klassamhället, rasismen och avsaknaden av humanism gör att den är lättmanipulerad. Bristen på rationellt tänkande får medelklassen att bete sig som en homogen massa och den beger sig ut på gatorna för att protestera och stödja något som saknar logik. Det som nyligen hände i Brasilien är ett tydligt exempel på hur framgångsrikt det här smutsiga kriget har varit i regionen.
Det finns ingen värre fiende för ett folk som håller på att utvecklas än en medelklass som har gynnats av den progressiva regeringens politik. Det är en otacksam, snål och svekfull samling människor som vänder kappan efter vinden. Medelklassen är som en bulldozer eller en trampolin. Den är hävstången som oligarkerna använder sig av.
För att ge ett exempel och tydliggöra hur lättmanipulerad medelklassen är, kan vi titta på vad som händer i Guatemala. Där gick tusentals ut på gatorna för att protestera mot korruption (med all rätt) men de protesterade aldrig mot folkmordet och de var inte redo att reformera systemet och därmed tillåta förändringar att ske. På grund av detta var medelklassen användbar som redskap för en statskupp riktad mot Pérez Molina (skyldig till folkmord) som genomfördes av oligarkerna och USAs ambassad i Guatemala. (Perez var utbränd och de kunde inte använda sig av honom längre). Oligarkerna och USAs ambassad fick folket att tro att de hade lyckats avsätta Perez och Baldetti genom sina demonstrationer, medan det i själva verket var just oligarkerna och USAs ambassad som låg bakom allt.
Företagsledare, militär och USAs ambassad bytte presidentlakej; de tillsatte en betydligt mer tjänstvillig, främlingsfientlig och religiös fanatiker som tror på klassamhället vilket är något som medelklassen i Guatemala uppskattar. Medelklassen och överklassen går då i fällan och stöttar den nya presidenten. Lyckliga och tillfreds tror de att de har skrivit historia och bidragit till att den korrupta presidenten fått avgå när de istället satt dit en ockrare som framstår som en puritan. Guatemala har fått vad det förtjänar.
Så manipulerbar är den latinamerikanska medelklassen. Låt oss inte glömma statskuppen i Honduras och dess betydelse. I Argentina har den nya presidenten under sina tre månader vid makten förstört allt det som Néstor och Cristinas regeringar har byggt upp under 12 år. I Venezuela har de valt en högernationalförsamling och de applåderar när Obama för andra året i rad säger att landet är ett hot mot USAs säkerhet. Medelklassen i Brasilien försöker göra en statskupp eller vill åtminstone vara lika lyckligt lottade som folket Venezuela och önskar att Obama (eller Hillary, som sannolikt kommer att bli USA nya president) också skriver under ett dekret som säger att landet utgör ett hot vilket därmed bäddar för en tänkbar militär intervention från USAs sida.
Avsaknaden av ideologi, medmänsklighet, analytiskt tänkande, protestvilja och en riktig latinamerikansk medelklass, är de verktyg som används av regeringarna för att på så vis få folket att gå bakåt i utvecklingen istället för framåt.
Flera artiklar av: Ilka Oliva Corado