Från tragedi till tragedi sjunker Guatemala
Crónicas de una inquilina
LatiCes översättare: Verónica Noueched
Man undrar varför när andra länder lyckas utvecklas och blomstra, vad det är då som händer med Guatemala som sjunker i misär och tragedi för varje dag som går. Svaret på detta är inte så mycket att fundera över då det finns rätt framför oss i spegelns reflektion: det är vi. Vi som samhällets medborgare är orsaken till dess nedgång. Var och en av oss, ingen kvarstår som oskyldig här.
Och ett tydligt och aktuellt exempel är tragedin i El Cambray. På grund av opportunismen, den eviga korruptionen, vår okänslighet och inkompetenta myndigheters ansvarslöshet blir det oundvikligt att platser som Cambray existerar och där tusentals utsatta familjer tvingas överleva
Hur många familjer lever i soptippar? Ja, jag talar om Guatemalas soptippar, hur många familjer äter och klär sig från dessa soptippar? Hur många familjer sover mellan dessa sopor? Hur många barn växer bland massor av skräp? Hur många flickor blir våldtagna och tvingas födda barn i en sopcontainer? Och vi som samhälle? Jo, tack.
Därför dem är vi oförmögna att se. Vi har en oduglig förmåga att inte uppfatta dem och ignorera dem. Och dessutom en ilska och classism att segregera dem, att straffa dem dubbelt med vår dubbelmoral. Eftersom det finns något utmärkande för det guatemalanska folket och det är inte solidaritet, det är dubbelmoral och skryt.
Om det i sig självt är så svårt att överleva på en grundlön, hur är det då för familjer vars enda utvecklingsmöjligheter är att behöva spendera hela dagen från soluppgång till solnedgång letandes bland skräppet för att kunna livnära sig. Man måste föreställa sig stanken, föroreningar, missmod och frustration av tusentals guatemalaner som föds, växer och dör där på kanten av vårt hyckleri och otacksamhet. Hur mycket ansvar har regeringen, systemets straffrihet och vårt samhälle för en Guatemala som inte blomstrar? Vi gör alla vår del för att landet ska sjunka.
Har vi någon aning för hur krossade kotorna på en arbetare som bär på tunga varor är, sockerrörsarbetarnas syn, deras lungor? Hur är venerna på de människor som arbetar i maquilas, stående hela dagen? Hur är barnens händer vars arbete är att hugga sten? Lastbilsmedhjälparens halsar? Byggares ryggar? Detta andra Guatemala som vi inte låtsas se. Kan vi föreställa oss ett barn, tonåring eller kvinna som våldtas av 40 män om dagen i en bar som räknar med tillstånd från prästerskapet, regeringen och våra dubbelmoral? Tänk dig endast en dag i deras ställe. Vi som är kvinnor som vet vad menstruation är, föreställ dig en flicka som blöder och blodet blandas med annat blod när hon kränks. En pojke som blir våldtagen. Det händer under alla tider av varje dag och vi vet det, och vi döljer det och vi låter det ske: amen.
Tänk dig att leva i en koloni där det saknas rinnande vatten och elektricitet. Utan avlopp. Så lever tusentals Guatemaltenska familjer i utkanten av huvudstaden, så vad gör vi? Stigmatisera, stänger dörrarna, diskriminerar och stämplar dem vilket motsvarar väl till vår lättja och lögn.
Föreställ dig smärtan av hunger, kylan, sova i regnet. Föreställ dig kronisk hunger. Att gå barfota mellan stickor. Detta andra Guatemala existerar, andas, är överväldigad, gråter och våldtas framför vår likgiltighet. Lavinen borde inte föra med sig de oskyldiga, den borde föra oss för likgiltigheten.
Har vi stannat upp för att förstå varför det finns många som viker vägen och hamnar i fängelse? Nej, det är inte för att de är lata, det är för att de hånas, för bristen på möjligheter, fattigdom, trakasserier; Vi isolerar dem. Vi tvingar dem att migrera och genomföra pilgrimsfärden till döds vid Guatemalas gränser.
Guatemala är så vackert bland alla färgglada och vackra blommor färgade av solnedgångarna, alla dessa unga leenden som lyser upp våra byar, alla dessa dofter av färsk tall och pitch pine, allt multikulturellt liv. Guatemala är en dikt; oturen här är att vi inte är värda detta land, vilket vi låter sjunka mer och mer för varje dag som går.
Vi är skyldiga en revolution, en förändring i sin linda. Vi är skyldiga Guatemala respekt, kärlek, vördnad och hängivenhet. Och inte färgglada skyltar eller helgens solbränna och minst av allt skrytbilder på sociala nätverk. Guatemala behöver att tron kommer ut från kyrkan och förvandlas till floden, vinden, elden: uppror, frihet.
Guatemala måste du älska med själen, med venen och lojaliteten. För att Guatemala ska gå vidare måste vi konfrontera de problem som vi står inför: classism, arrogansen, homofobin, misstron. Som dikten, "I mitt land, vilken sorg/fattigdom och förbittring. Min far säger att den tiden kommer/från djupet av tiden som gått/och berättar att solen kommer att skina/över ett folk som han drömmer om/de som odlar under solen. I mitt land, vilken sorg/fattigdom och förbittring."
Flera artiklar av: Ilka Oliva Corado