COVID-19 avslöjar rasistiskt invandringsprojekt i Mexiko
Foto: De flesta som har deporterats från USA är fångade på Mexikos migrationsvägar eftersom de inte kan återvända till sina länder (med tillstånd av migrantkultur).
Om den pandemiska krisen visar oss något är det att det socioekonomiska systemet som vi lever i inte fungerar. Människor i ojämlikhetens villkor blir ännu mer sårbara och de som kan ha ett minimum av anständiga levnadsvillkor blir privilegierade människor. Detta händer just för att vi lever i ett ojämlikt system där sårbarheten ökar ständigt.
Människor som måste migrera, på grund av klass, kön, ålder, nationalitet, sexuell identitet och det våldet plus de som lever i transit och ankomst, är väldig sårbara och i större risk inför den nya pandemin på grund av COVID-19.
I vissa länder har åtgärder för att stänga gränser vidtagits som svar på pandemin, vilket förstärker migrationspolitiken som länderna i det globala norr redan använder. När det gäller Förenta Staterna och Mexiko är det inte ett undantag, och grannlandet har tagit chansen att genomföra ännu mer restriktiva åtgärder och pressa länderna att ta emot och hindra migration till norr.
Sedan juni 2019 beslutade den mexikanska regeringen att intensifiera sin politik för gränskontroll efter att Donald Trump regeringen har hotat att införa 5 % tullar på mexikanska produkter. Även om hjälporganisationer i åratal har fördömt migranternas extremt allvarlig situation.
Det behövs en strategi för mänskliga rättigheter i migrationspolitiken. Det värsta kom när mexikanska regeringen beslutade att anta rollen som yttre gräns under press från USA.
Vad betyder detta med en extern gräns och vad har detta att göra med COVID-19-krisen? Upprätta externa gränser är en satsning där länderna i den globala norden överför sitt internationella ansvar till länderna i den globala södern. Det är ett sätt att utöka sina gränser genom militarisering av gränserna till grannländerna som är ansvariga för att hindra migranternas ankomst till deras territorier.
Asylsystem är också förändrat vilket innebär att överenskommelser görs under kommersiella eller andra press för att tredje länder i den globala södern ska välkomna flyktingar ofta under skrämmande förhållanden. Europeiska unionen bygger en fästning med externa gränser och länder som Turkiet, Libyen eller Grekland välkomnar människor som flyr från krig och hungersnöd (vanligtvis från Syrien och andra asiatiska länder samt från afrikanska länder) i flyktingläger som liknar dödsläger.
Mexiko är inte så långt borta från dessa situationer. Under påtryckningar från USA skickade denna regering GUARDIA NACIONAL till de norra och södra gränserna, och mer än 60 000 asylsökande i USA återvände för att vänta på sina processer i Mexiko under programmet ”Stanna i Mexiko” eller MPP Migrant Protection Protocol, utan garantier för anständiga levnadsvillkor och i extremt våldsamma gränsstäder som ökar riskerna för den asylsökande befolkningen.
Dessutom, i mitten av COVID-19-krisen, tar den mexikanska regeringen emot människor som uttryckligen har deporterats från USA. Sedan 21 mars utnyttjade Förenta Staternas regering pandemins föreskrifter för att stänga sina gränser och har demonterat det lilla skyddet som migrantbefolkningen hade. Migranter deporteras genast till Mexiko utan att respektera migrationslagar och utan att garantera rätten att begära asyl. Det finns inga officiella siffror publicerade för april, men det finns redan tal om mer än 10 000 personer som har deporterats oavsett nationalitet.
Allt detta har att göra med COVID-19 eftersom krisen har förvärrat situationen för migranter som var tvungna att fly från sina länder och som har alltmer specifika och brådskande skyddsbehov. Regeringarna använder tillfället för att avsluta nedmonteringen av de mänskliga rättigheterna skydd när människors skyddsbehov intensifieras.
När det gäller Mexiko genomför den federala regeringen och hälsoministeriet skyddspolitiken för mexikanska befolkningen. Det rapporteras dagligen om åtgärder som vidtas i fas 3 men det nämns inget om vad som händer med den tvingade migrantpopulationen. De använder eufemismer och inte erkänner den nödsituation som upplevs på norra gränsen.
Dessutom fungerar National Institute of Migration som en "deporterande" institution som inte respekterar migranters mänskliga rättigheter och inte erkänner det civila samhället som en giltig samtalspartner i kravet på öppenhet om vad som händer med den migrerande befolkningen. Med ursäkt för att tömma migrantstationerna för att vara interneringsläger har de valt att deportera befolkningen, istället för att garantera dem migrations status och ett säkert och fritt utrymme där de kan stanna kvar under tiden.
Albergues, (hjälporganisationer hem för invandrare) fortsätter att tillhandahålla humanitär hjälp efter bästa förmåga: personalen har isolerat sig tillsammans med migranter som redan var i huset när nödsituationen började, några ger humanitär hjälp på gatorna, andra har inte haft något annat val än att ta emot personer som har lämnat migrationsstationerna och som inte har någonstans att gå. Dynamiken kvarstår eftersom, det är hjälporganisationer och det civila samhället som åtar sig statens ansvar.
Staten försummar sitt ansvar och till och med deporterar befolkningen till mycket sämre situation utan information om vad som händer i deras länder mitt i COVID-19 och utan att inse att det är platser från vilka de har flytt.
Migranter är i en limbo från vilken är mycket svår att komma ur. Många deporterade från Förenta staterna är fångade i migrationsvägarna i Mexiko, eftersom de inte kan återvända till sina länder, de kan inte nå norrut och de har ingenstans att gå i mitten av karantänen. Tusentals människor har nekats sin rätt att ha rättigheter och utmanar för närvarande gränser som försvarar deras rätt att leva ett värdigt liv.
Krisen orsakad av COVID-19 avslöjar att vi lever i en värld som styr så att vissa människor kan leva och andra, de som kan slängas för regeringar med makten, stannar på vägen och dör av orättvis kris visar att tusentals av dessa människor har en beundransvärd styrka, som beslutar att bryta gränsregimen och kämpa för deras rätt till ett värdigt liv. Av denna anledning är det nödvändigt för folket och det civila samhället, att organisera oss för att stödja de sektorer som stödjer dem och kräva att den mexikanska regeringen garanterar rätten till hälsa för alla i befolkning utan skillnad, och erkänna att de mest utsatta människorna har särskilda behov av beskydd.
* Prof. Mariana Zaragoza, koordinator för programmet för migrationsfrågor vid Iberoamerican University Mexico City.
Detta material delas med tillstånd från IBERO
| Tweet |
Flera: Nyheter