Flyktingströmmar på sin väg mot USA
Comunicaciones Aliadas
LatiCes översättare: Julia Gabriel
Costa Ricas regering ger afrikanska flyktingar humanitärt bistånd i flyktinglägret i Paso Canoas. / Costa Ricas officiella pressekretariat
Myndigheterna i Costa Rica tar sig an den oönskade invandringen på ett humanitärt och lagligt sätt.
Costa Rica har ett välförtjänt gott rykte som försvarare av mänskliga rättigheter, men står nu inför en av sina största utmaningar någonsin: att lyckas undvika att massinvandringen av illegala flyktingar skapar kris i landet.
Myndigheterna i Costa Rica försöker förhindra att flyktingtragedin som utspelar sig i Europa ska ske i det egna landet, och de lyckas väl i sitt uppsåt.
Även om det rör sig om en oönskad ström migranter som korsar landet på sin väg mot USA, i jakt på "the american dream", så försöker regeringen i Costa Rica respektera såväl flyktingarnas mänskliga rättigheter som de inhemska lagarna. Detta innebär bland annat att flyktingarnas basbehov måste mötas och att själva gruppen flyktingar, en grupp som inkluderar små barn och gravida kvinnor, ska ges juridisk status.
Kommunikationsminister Mauricio Herrera, regeringens talesman och ansvarig för flyktingmottagandet, berättade för Noticias Aliadas hur akut situationen är och att det är första gången Costa Rica står inför denna sortens problematik.
Centralamerika har under flera år varit en genomfartsled för en konstant ström kubanska medborgare som vill återförenas med sina vänner och släktingar i USA och som är på jakt efter de jobb och de löner som saknas i deras hemland.
Till skillnad från andra människor som söker sig till USA är kubanerna inga illegala flyktingar. De har vissa garantier vid sin ankomst till USAs territorium, tack vare den lagstiftning som utformats just för dem.
En av dessa lagar är "Act to adjust the status of Cuban refugees to that of a lawful permanent residents of the United States, and for other purposes", ett långt namn som har förkortats till "CAA-Cuban Adjustment Act". CAA vann laga kraft i november 1966 och har sedan dess tillåtit kubanska medborgare att ta sig in i USA för att bo och arbeta där, varefter de har ett år på sig att få permanent uppehållstillstånd.
Lagen gäller för kubaner som tar sig in i USA efter den 1 jan 1959, dvs. den dag då rörelsen Movimiento 26 de Julio med Fidel Castro i spetsen störtade general Fulgencio Batistas förtryckande och korrupta diktatur (1952-1959).
En omarbetning av CAA från 1995 ledde till den så kallade "Wet Foot, Dry Foot"-praxisen, som gynnar vissa kubaner framför andra. De kubanska medborgare som tar sig in på USAs territorium med "torra fötter", dvs. genom att korsa den 3,155 km långa gränsen mot Mexiko, garanteras möjligheten att erhålla medborgarskap i USA.
Detta är däremot inte fallet för dem som försöker ta sig in i landet havsvägen, på den farliga 90 sjömil långa sträckan mellan Kuba och USA, flyktingar med så kallade "våta fötter" som oftast färdas i provisoriskt byggda träbåtar.
I november 2015 upplöste myndigheterna i Costa Rica ett lokalt illegalt nätverk av flyktingsmugglare (så kallade coyotes). Nätverket var en länk i en kedja av illegala flyktingsmugglare som tar betalt av flyktingar för att föra dem till USA. Dessa flyktingars långa och farliga resa tar sin början i Sydamerika, de reser via Ecuador och Colombia, genom Centralamerika och Mexiko innan de når sitt mål.
Flyktingsmugglingen har lett till ett växande antal strandade kubaner i Paso Canoas, en myllrande handelsstad 32 mil sydväst om huvudstaden San José belägen på båda sidor om den 33 mil långa gränsen mellan Costa Rica och Panama. Situationen här förvärrades ytterligare av Nicaraguas beslut att inte tillåta dessa illegala flyktingar passera Nicaragua på sin väg mot USA.
Diplomatiska ansträngningar
Intensiva diplomatiska ansträngningar från Costa Ricas sida i början av året ledde fram till en lösning som även inkluderar El Salvador, Guatemala och Mexiko, och som gör det möjligt för de cirka 8000 kubanska medborgare som befinner sig i Costa Rica, bland dem, många familjer och nyfödda, att oskadda nå sin slutdestination.
En framgångsrik insats från januari till mars i år gjorde det möjligt för dessa kubaner att lämna Costa Rica i privata bussar och flygplan, en lösning som president Luis Guillermo Solís och utrikesminister Manuel Gonzáles betonade var en engångsgrej som aldrig skulle komma att upprepas.
Men i april försökte fler kubanska medborgare ta sig in landet via Panama, i hopp om att få samma behandling. De försökte ta sig in i Paso Canoas, men nekades inträde.
Omedelbart efter anstormningen av kubaner lyckades hundratals illegala afrikanska flyktingar, "utomkontinentella" som Costa Ricas regering kallar dem, ta sig in i Costa Rica med avsikt att korsa den 30,9 mil långa gränsen mellan Costa Rica och Nicaragua för att sedan fortsätta sin resa norrut.
För de utomkontinentella är resan till USA ännu mycket längre, eftersom de först måste korsa Atlanten (oftast ombord på lastfartyg), och nå fram till Brasilien eller Colombia för att sedan kunna fortsätta norrut.
Men Nicaraguas regering är fast besluten att hålla gränsen mot Costa Rica stängd för dessa illegala flyktingar som är på väg mot USA, och som inte kan utlämnas till Panama eftersom landets myndigheter vägrar att ta emot dem då de saknar pass.
Det som började i Paso Canoa håller därför på att upprepa sig i Peñas Blancas, en stad på Costa Ricas norra gräns, 31,1 mil från San José och över 50 mil från Paso Canoas.
"Detta är helt nytt för Costa Rica", sa minister Herrera. Herrara är journalist och lämnade förra året sin tjänst som redaktör för Semanario Universidas (Costa Ricas statliga universitets tidning) för att ansluta sig till president Solís team.
"Våra migrationslagar och migrationsinstitutioner var förberedda för att ta emot en normal tillströmning av migranter, och även en viss normal tillströmning av illegala migranter från Nicaragua, Panama eller Latinamerika", tillade han. "Men, våra lagar och institutioner hade definitivt ingen möjlighet att förbereda sig på massinvandring av kubaner, och ännu mindre på en massinvandring från Afrika eller Asien".
"Vi gör därför allt vi kan för att på bästa sätt hantera situationen (...) och detta utifrån två perspektiv, och detta dubbla angreppssätt är helt centralt för oss i vår hantering av invandringen", förklarade han. "För det första tar vi oss an denna situation utifrån ett humanitärt perspektiv, det vill säga vi försöker skydda flyktingarnas mänskliga rättigheter och deras människovärde, och parallellt med detta humanitära arbete försöker vi agera i samklang med Costa Ricas lagar. Vi har varit mycket konsekventa och noggranna i båda dessa aspekter".
Herrera förklarade också att "allt vi gör stammar från dessa två perspektiv. De som redan tagit sig in i landet ska få så mycket hjälp att deras värdighet garanteras och vare sig deras hälsa eller personliga integritet skadas".
Ingen legal genomfartsled
Hjälpen ges inledningsvis via flyktinglägret i Paso Canoa och därefter via olika organ i de omliggande orterna.
"Detta innebär alltså för det första att vi har skapat ett hjälpsystem som tillgodoser flyktingarnas grundläggande mänskliga behov, och för det andra, och helt i linje med detta hjälparbete, så tillämpas landets lagar och därmed migrationslagen till punkt och pricka på dessa flyktingar så fort de har tagit sig in i landet.
Herrera underströk att detta är "ett väldigt viktigt budskap". "Costa Rica utfärdar inga visum till dessa personer och tillåter dem inte heller att resa vidare in i Nicaragua. Costa Rica är ingen laglig genomfartsled för illegala flyktingar på väg mot vare sig Nicaragua eller USA och vi välkomnar inte denna migration. Och vi välkomnar den inte eftersom flyktingarna för det första saknar pass och vi därför omöjligen kan veta säkert vilka de är, och för det andra för att Costa Rica inte har möjligheter att ta emot dessa människor på ett lämpligt sätt".
Att registrera flyktingarna hos migrationsmyndigheterna och placera in dem i ett system som ger dem tillgång till läkarvård och humanitär hjälp "ger oss möjlighet att hålla dem ur människosmugglarnas händer. Inom Costa Ricas gränser behöver de inte anlita smugglarna för att ta sig genom landet eftersom (...) de omfattas av systemet här".
Ett led i Costa Ricas flyktingmottagning är att Migrations- och Utlänningsverket utfärdar ett intyg för varje migrant där deras avsaknad av pass och deras illegala flyktingstatus dokumenteras, ett intyg som samtidigt tillåter dem att röra sig fritt inom landet.
Detta "har inneburit att landet kan ta till sig dessa ovälkomna illegala flyktingar (...) utan att hamna i kris", sa han.
Enligt Herrera måste institutionella förändringar till för att situationer som denna, när de uppstår, inte ska orsaka kris i landet, eller för att landet ska kunna utveckla en beredskap för att hantera eventuella kriser, och detta är vad regeringen hoppas uppnå med allt detta.
För att komma tillrätta med detta oönskade och mycket komplexa scenario, som troligtvis kommer att kvarstå ett tag, försöker myndigheterna finna möjliga lösningar av regional natur, sa Herrera.
"Vi har tagit upp detta både med OEA (Amerikanska Staternas Organisation) och CELAC (Latinamerikanska och Karibiska Staters Gemenskap) och det var därför som presidenten nyligen besökte AEC (Karibiska Staternas Förening) för att diskutera saken, eftersom lösningen på detta måste vara regional"
Detta kommer att kräva diplomatiskt arbete för att få till regionala överenskommelser eller för att få andra länder att ta emot migranter, och på ett vidare plan samarbete med internationella organisationer i syfte att bekämpa den illegala flyktingsmugglingen på det mest effektiva sättet, menade han.
Enligt honom är en annan möjlig lösning att tillämpa "någon humanitär åtgärd (för att) Costa Rica ska kunna ge dessa flyktingar tillstånd (...) att stanna en tid i landet, med möjlighet att arbeta. Men vi måste också vara realistiska, det dessa personer vill är att ta sig igenom landet på sin väg mot USA, inte stanna här".
Flera artiklar av: Comunicaciones Aliadas