Franciskus i Bolivia: Ett revolutionärt besök
Bolivia. Mänsklighetens framtid är inte bara i händerna på de stora ledarna, stormakterna eller eliter, utan den är framför allt i folkets händer; i folkets förmåga att organisera sig.
För Påven Franciskus var höjden av La Paz inget problem. Trots hans fullspäckade schema och den hastighet med vilken påvens bil körde från den internationella flygplatsen i El Alto till Plaza Murillo, i hjärtat av staden La Paz, uppfyllde påven Bolivias förväntningar och i synnerhet de förväntningar av sociala rörelserna som väntade sitt tal vid avslutningsceremonin av det andra globala toppmötet för sociala rörelser, som ägde rum mellan den 8 och 10 juli i staden Santa Cruz.
Franciskus besök hade känslosamma ögonblick liksom anekdotiska och några kontroversiella. Gåvan av ett krucifix inbäddat i en skära och en hammare, som president Evo Morales överlämnade till Påven några timmar efter hans ankomst till Bolivia var en av de bilderna som sågs över hela planeten. Det som var emellertid ännu mer starkt var Franciskus uttalanden för Bolivias sjöfordran, om vilket även den chilenska regeringen fick uttrycka sin åsikt. Syftet med denna artikel är dock annat.
Franciskus längsta tal inriktades till de mer än 700 ledare och företrädare för sociala rörelser från hela världen som samlades i huvudstaden Santa Cruz. Det är svårt att sammanfatta i ett par stycken det omfattande och revolutionära budskapet som den högsta myndigheten av den katolska kyrkan ägnade till folkrörelser. Pelarna i Påvens meddelande var empati med kampen och sociala målen av rörelserna, likaså en djup eftertanke om de ohyggliga effekterna av kapitalismen och pengar på de mest missgynnade i samhället och även på Moder Jord. Påven blev avbruten flera gånger av godkännande applåder och deltagarnas ovationer. Franciskus visade än en gång att han är en företrädare för en katolsk kyrka som försöker närma sig folket, som är medveten om samt ogillar de fruktansvärda brotten som i Guds namn utfördes mot indianerna under den så kallade erövringen av Amerika.
I detta avseende vill jag citera här hans exakta ord: "Och här vill jag uppehålla mig vid en viktig fråga. Eftersom man kan säga, och detta helt rätt, att när påven talar om kolonialism glömmer han vad kyrkan har gjort, tyvärr måste jag erkänna de många allvarliga synder som begås mot ursprungsfolk i Amerika i Guds namn. Jag vill säga till er, och jag vill vara mycket tydlig när jag säger det, att jag ödmjukt ber om förlåtelse, inte bara för kyrkans överträdelser utan även för de brotten mot ursprungsbefolkningarna under den så kallade erövringen av Amerika."
Franciskus kallade folket att fortsätta sin kamp och gjorde det med respekt till de genuina idéerna av sociala rörelserna. Påven erkände vikten av sociala och kulturella identiteten hos folk, likaså att denna identitet bör försvaras då denna identitet är ett av de viktigaste inslagen i en social kamp som är engagerad i en allt högre grad med människor och Moder Jord. Detta var hans ord: "Mänsklighetens framtid är inte bara i händerna på de stora ledarna, stormakterna eller eliter, utan den är framför allt i folkets händer; i folkets förmåga att organisera sig, även i händerna som med ödmjukhet och övertygelse sätter igång denna förändringsprocess. Jag är med er.
Från hjärtat ska vi säga tillsammans: ingen hemlös familj, inga jordlösa bönder, ingen arbetstagare utan rättigheter, inget folk utan suveränitet, ingen person utan värdighet, inget barn utan barndom, inga unga utan möjligheter, inga äldre utan en ärevördig ålderdom. Fortsätt kampen och ta väl hand om Moder Jord. Jag ber för er, jag ber med er och vill be vår Fader Gud att vara med er och att välsigna er, att fylla er med kärlek och att försvara er genom att ge er mycket av den kraft som håller oss stående: i denna kraft finns hopp, och hoppet sviker inte."
Franciskus i Palmasola
Franciskus talade med de intagna i Palmasolas rehabiliteringscenter. Detta var hans sista besök i boliviansk mark och Påvens tal i rehabiliteringscenter var en av hans mest insiktsfulla tal. Hans ord visade att han kände till fängelsesituationen i landet, som även är en återspegling av många liknande centra: "Att vara intagen i fängelse är inte samma sak som att vara utesluten. Det måste förstås tydligt att vistelsen i fängelset är en del av en återintegrerings process i samhället. Det finns många faktorer som spelar mot er på denna plats -det vet jag mycket väl- trängsel, långsam rättvisa, brist på arbetsterapi och rehabiliteringspolitik, våld, brist på möjlighet att genomföra en universitetsutbildning, vilket kräver att man gör en snabb och effektiv institutionell allians för ge svar till allt detta."
Franciskus kom till Bolivia för att utbyta idéer och inte för att bli dyrkad. Han besökte Bolivia för att känna till den verklighet som de mest ödmjuka lever i och inte bara för att delta i festmåltider tillsammans med de rikaste. Närvaron av Franciskus i Bolivia kan jämföras med närvaron av en latinamerikansk vän till vilken ingen kommer att berätta historier om sydamerikanska fattiga, eftersom han väl känner till deras historier, han respekterar dem och erkänner deras kulturella, sociala och historiska värden. Utan tvekan var Påvens besök ett revolutionärt besök.
Flera artiklar av: Ana Rosa López Villegas