Nobelpris till manipulationen och till misslyckandet
Alai-Amlatina
Latices översättare: Jessica Martebo
Colombia. Allt verkar som en del av den magiska realismen: hundratals av FARCs gerillasoldater återvände till sina områden efter den avvisande folkomröstningen om fredsavtalet, president Juan Manuel Santos – bara han – mottar det devalverade Nobels Fredspris, kanske för att ha dödat hoppet om fred genom att signera ett avtal om fred. Idag har Colombia återigen upplevt samma rädsla som det har lärt sig att överleva med det senaste halvseklet.
Santos blev utvald som mottagare av årets Nobelpris i fred för sitt bidragande i förhandlingarna om ett fredsavtal för att kunna sätta punkt för 52 år av inbördeskrig i sitt land. Detta kom som en överraskning efter att det colombianska folket med liten marginal avvisade fredsavtalet i en landsomfattande folkomröstning förra söndagen. Samtidigt var ledaren för de Väpnade Revolutionära Styrkorna i Colombia (FARC), Timoleón "Timotchenko" Jiménez, inte inkluderad i priset.
För norrmännen har freden en enda väg. Åtminstone, när de tilldelade priset till folkmördaren Henry Kissinger, så gjorde dem det också till hans motpart, vietnamesiska Le Duc Tho, som värdigt avfärdade det.
Konflikten mellan den colombianska regeringen och FARC-gerillan inleddes 1964 och har kostat mer än 220.00 liv. Man uppskattar att mer än fem miljoner personer har tvingats att flytta på sig till följd av detta. Förra året anklagades den colombianska armén för en omfattande skandal om utomrättsliga avrättningar av obeväpnade civila – av majoriteten bönder – vilka de klädde som rebellsoldater och senare identifierade som FARC-rebeller för att få det att se ut som att regeringen var på väg att vinna kriget mot organisationen.
President Santos högst uppsatta generaler anklagades för att vara involverade i denna skandal, känd som "det falska positiva".
Fredagen den 7 oktober, i ett gemensamt uttalande, gick regeringen och ledningen i FARC-gerillan ut och tillkännagav sitt beslut att fortsätta utforska lagliga utvägar för att möjliggöra fredsavtalet som ska tillåta slutet på den väpnade konflikten och ratificerade beslutet att upprätthålla den ömsesidiga vapenvilan, samt bad att FN ska fortsätta sitt arbete som observatör.
Det finns de som har tvivel angående såväl orsakerna till folkomröstningen som det stora valarrangemanget, när man redan på förhand visste att resultatet inte skulle ha vare sig någon juridisk eller legal påverkan på överenskommelsen, och hävdar att det handlade om ett avtal mellan två colombianska höger-partier som under år delade budgeten för Plan Colombia, de tusentals miljoner amerikanska dollarna och den israeliska intelligensen, rådgivningen och träningen.
Detta är partier som behöver återgå till att förena sina gemensamma militära, finansiella och politiska intressen, Álvaro Uribe och Juan Manuel Santos, som under år låtsades att vara fiender, och på så sätt försöka lämna medborgarna med ett enda alternativ: på ett eller annat sätt, osynliggöra den resterande mångfalden i det colombianska samhället.
Även om detta skulle innebära en förlust av internationellt stöd, ett pajaseri i det politiska etablissemanget, medias terror och bristen på allvar från en regering som öppnar för möjligheten till att kontrollera Avtalet för att inkludera krav från den faktiska makten, den hos de stora företagsledarna och markägarna, för vilka kriget har varit en förhandling som de inte vill förlora.
Det som oroar Uribe är punkt två (politiskt deltagande) och fem, som innehåller "la Jurisdicción Especial para la Paz" (den särskilda jurisdiktionen för fred) och "el Sistema integral de Verdad, Justicia y Reparación" (integrationssystemet för sanning, rättvisa och gottgörande) som militärer som är dömda för brott relaterade till konflikten kan åberopa, och därefter följer möjligheten att ställa civila som varit involverade med militärer och paramilitärer inför rätta (inklusive den förra guvernören av Antioquia och den förre presidenten vid två tillfällen).
"Nej" till avtalet var en triumf för en modell baserad i kriget, vinsten av den kortsiktiga promotionen av den här modellen av ett liv baserat på en kultur av död, grymhet, angivning, gynnsamhet till varje pris, och till sist, vitsen av att rädda den som räddas kan.
Den colombianska extrem-högern, den traditionella ekonomiska makten (gårdsägare, markägare och narkotikahandlare) motsatte sig avtalet med all sin makt. Under decennier har kriget varit dess bästa affär. Och så sammanslöt sig de katolska prästerna och de evangeliska kyrkorna, enligt vilka avtalet var allt för generöst gentemot FARC då det varken innehöll fängelse eller sanktioner mot de grova brott som begåtts.
Uppenbarligen så förväntade sig norrmännen att "ja-sidan" skulle vinna i folkomröstningen. Men icke...
Flera artiklar av: Alai-Amlatina