Curuguatys dom
Paraguay. Ännu en gång har denna svårt lidande by sårats. En nedrig stöt i en gränslös brutalitet utan lösning, i historian om en by stämplad av sin egen olycka.
Och när man pratar om by, måste man hänföra sig till den stora massa av eftersatta, kränkta och hungriga personer som till största del utgör detta samhälle. Det handlar oftast om en fattig bonde som tack vare en skamlös ansamling av mark, för det mesta oduglig, inte har rätt att leva.
Denna majoritet av svaga är tvungna att kämpa mot den brutala mur som separerar de exkluderade och glömda från den markägande minoriteten. Bristen på resurser och en allmän osäkerhet leder dem till att ockupera och skapa bosättningar på vida marker som ej tillhör dem.
I juni år 2012, så ockuperade ännu en grupp av denna sektor av exkluderade mark för att göra framsteg i skapandet av ett litet samhälle. Detta gjordes fredligt och helt enligt de föreskrifter för att lagligen etablera en fastighet på mark som ägs av staten. Föreskrifterna skapades av INDERT, det statliga organ som enligt egen utsago ägnar sig åt att utveckla landsbygden. Enligt deras vittnesmål, så dröjde inte konkretiseringen av fastigheten.
I denna kontext, en kontext alltför vanlig i länder med en dålig fördelning av mark, i Latinamerika ofta fördelad i stora ansamlingar; så blev det lilla samhället överraskat av polisen en tidig junimorgon 2012. De tungt beväpnade poliserna påbörjade det som invånarna kallar ett "intrång", helt utan lagligt stöd. Enligt poliserna hade det rört sig om en ockupation av Blas Riquelmes privata egendom, tyrannen Stroessners ökända vapendragare (diktatorn som styrde landet från 1954-1989). När bönderna bad om dokumenten som visade att det handlade om en privat egendom, svarade poliserna med en makaber massaker som lämnade ett stort antal döda. Totalt så dog 17 personer, av vilka 6 var poliser.
Händelsen tjänade till att stifta den ack så skamlösa "riksrätten", som skulle avsätta presidenten en vecka efter tragedin.
Det som händer senare är av allmän kännedom. Det allvarliga med denna historia är det öde som mötte de överlevande bönderna, som efter allt elände fick tjäna som kulor i kanonerna som utgör Paraguays, så kallade, lagliga institutioner. Den 11 juli blev de dömda till flera decennier av frihetsberövande, och detta efter en lång process som aldrig faktiskt kunde bevisa att de nu dömda hade begått något brott. Med enkla ord, så blev de verkliga offren, "offergörare". En förskräcklig ekvation av en rättsadministration som inte la manken till att undersöka det bedrägeri utfört av en triad av grottmänniskor presenterade som den dömande domstolen.
Ännu ett sår öppnades för denna olycksdrabbade by. Brottet som förövats av officiella makter med befogenhet att garantera detta system av rov och hunger; och som genomförts av deras hantlangare, giftiga åklagare och domare, utgör ett kapitel som summerar denna tragikomedins sorgliga historia. En historia som slagit mot byn sedan slutet av det stora kriget (1851-nutid).
För vissa personer, däribland Rubén Villalba, så är den avkunnade domen detsamma som en livstidsdom. När en 51-årig person döms till 35 år i fängelse, och detta efter att ha överlevt en massaker som den i Curuaguaty, efter att ha uthärdat två strejker och dessutom lider av högt blodtryck; så är 35 år detsamma som att dömas till att dö i fängelse.
För vem som helst med lite vett i pannan så är det tydligt att målet för denna förskräckliga triad av domare är inget annat än att dölja sanningen, att lämna ostraffade de både moraliskt och fysiskt skyldiga. Detta genom ett ofta använt medel, förlikning. Domen är inget annat än en del av en större plan skapad av de personer som genom den institutionella kuppen, lagt beslag på den vilja folket tidigare hade utryckt i valurnorna. Bland de dominerande krafterna bör nämnas markägarna, samt lantbruksindustrin, som omättligt ämnar utöka sina ägor och såg att sin dominans var hotad.
Den vanära som igår utrycktes i domen, väntas vara den sista droppen som till slut befordrar en kraftig offentlig rektion. Och om denna reaktion tvingas mynna ut i ett socialt utbrott, må så vara, detta för att rädda vårt lands integritet och värdighet.
------------------------------
* Carlos Beron de Astrada är en medlem av Front Guasus sekretariat för internationella relationer, ett vänstervridet parti i Paraguay.
Flera artiklar av: Alai-Amlatina