Venezuela: Opposition definierar sin strategi
Alai-Amlatina
LatiCes översättare: Anna Jacobsson
Sex månader har passerat sedan högerpartiet vann valet i Venezuela, tid nog för att skapa en tämligen exakt uppskattning av deras mål och vilka strategier som i praktiken satts för att nå dit.
Dess enda mål fortsätter vara att utrota chavismen som politisk opposition, och i detta är sitt agerande under 2015 besläktat med det som rått sedan Hugo Chávez vann valet 1998. Det är viktigt att noga precisera denna punkt. Det handlar inte om att kritisera Nicolás Maduros regering. Huvudsyftet är det totala försvinnandet av ett system som bevisligen har varit ett legitimt alternativ till neoliberalismen och var med tanke på det ett verkligt hot mot kapitalackumulationen. Detta mål sträcker sig till resten av Latinamerika och det är genom det som man måste tolka handlingar såsom slaget från staten mot Dilma Rouseff. Man tillåter att olika partier bestrider systemet men man tolererar inte något alternativt system.
Det är uppenbart att de huvudbudskap som oppositionen använde sig av de senaste parlamentsvalen var ett trick för att få röster. La Mesa de la Unidad Democrática (MUD) bad om stöd från folket för att förbättra den ekonomiska situationen. Deras kampanjslogan innebar ett löfte att kön för att rösta skulle vara den sista kön venezuelanerna skulle behöva stå i, med referens till köerna för att få tag i basprodukter.
Sex månader senare existerar ingen indikation på att högerpartiet utnyttjar den nyligen förvävarande politiska makten för att hjälpa till att lösa krisen. Förslagen från Maduro för att arbeta gemensamt för fördel till majoriteten av folket har blivit avvisade med förakt. Majoriteten av högern från partiet Asamblea la in veto mot förordningen av ekonomisk nödsituation, som ledarna föreslagit för att kunna vidta snabba och akuta åtgärder. Endast förslaget om ingripande från högsta domstolen togs vidare. Inte heller ses ett samarbete hos storföretagen, relaterade till höger eller direkt kontrollerade av politikerna i oppositionen. Det är taktiken bakom "desto sämre, desto bättre".
Denna strategi har dock en svag punkt. Många av de människor som gav sin röst på oppositionen med hopp om att de skulle ägna sig åt att försöka förbättra ekonomin, känner sig lurade. Det är en lånad och flyktig röst som brådskande lagts på MUD på grund av krisen, men som i vilken stund som helst kan ändras om de inte får sina förhoppningar tillfredsställda.
Högern är medveten om denna blödning av reserver. På grund av det har man de senaste dagarna intensifierat försöken att pressa Maduros regering med organisering, praktiskt taget varje vecka, genom manifestationer. Målet är inte att få miljontals missnöjda människor ut på gatorna, något som dessutom skulle vara omöjligt med tanke på att deras förmåga att föra en dialog verkar allt mer obefintlig. Bilderna talar för sig själva. Media sprider, i ett förgäves försök att bevilja trovärdighet till påstådda massiva ageranden, fotografier och filmer med närbilder och halvporträtt, och lägger särskild fokus på varje utbrott av konfrontation mellan polisen och demonstranter. Ni kommer inte se någon tagning ur fågelperspektiv eller helbild. Man döljer att tågen enbart består av några hundra personer.
Det verkliga syftet med denna agenda är att tillverka ett klimat av destabilisering och hetta upp miljön till extrema nivåer. Bakom detta ligger rädslan för att stödet i urnorna i ett eventuellt upphävande av folkomröstning eller i presidentval, inte ger majoritet såsom hävdats, särskilt när man blivit inkapabel att åtminstone leda tillbaka den ekonomiska situationen, såsom lovats i den förra kampanjen. Med denna osäkerhet, behöver oppositionen på ett imperialistiskt sätt en alternativ utgång till några val.
I skapandet av detta påstådda scenario av ett helt folk som motsätter sig en auktoritär regering är inte bara konkurrensen från den enorma kraften av medial brand av kapitalism fundamental. Det är även nödvändigt med ett samarbete mellan regeringar, utländska politiska ledare och finansinstitutioner, som bevis på det gemensamma målet att få slut på alla tänkbara förslag på politiska alternativ.
I dessa tider har Spanien tagit på sig rollen att ge yttre påtryckningar, vilket passar sitt redan utdöende system, konstruerat efter Francos död. Det största hotet heter Podemos, särskilt efter alliansen med vänstern (Izquierda Unida) och andra fortskridande krafter. Alla undersökningar placerar denna koalition som nummer två när man blickar mot de allmänna valen nästkommande 26e juni, som går förbi det socialistiska partiet Partido Socialista (PSOE), ett av benen från tvåpartisystemet som har styrt den spanska politiken under de senaste fyrtio åren.
Podemos är fienden att slå, och för att göra det finns inget så effektivt som att relatera sitt ledarskap med chavismen, mot vilken de tidigare har demoniserat med en ärekränkningskampanj i ett sällan skådat slag. Venezuela tar upp en oproportionerlig plats i de spanska medierna, alltid med en negativ vinkling mot regeringen och med information som består av en blandning av sann media, falsk media och totala lögner.
Det är i det här sammanhanget som det neoliberala partiet Ciudadanos ledare Albert Riveras resa har börjat. Det hycklas inte med syftet att köpa upp den mediala uppmärksamheten och blåsa upp förväntningarna på valen som verkar gått ner. Men bakom den personliga agendan, ligger sanningen i att båda sidor av Atlanten delar samma mål att förstöra alla alternativa system.
Flera artiklar av: Alai-Amlatina