Högern återvänder till makten i Argentina
Den här gången hade opinionsundersökningarna inte fel. Högern vann och återtar makten efter att Néstor och Cristina Kirchner styrt landet i 12 år.
Det är första gången sedan 1998, då Hugo Chávez valdes till president i Venezuela, som en progressiv regering har förlorat makten och byggandet av ett alternativ till nyliberalismen avbryts. Under tidigare val, som de i Venezuela eller Brasilien, vann man med små marginaler, men i Argentina pekade tendenserna på en trolig vinst för Cristina Kirchners kandidat.
En förlust av de här dimensionerna beror inte på bara en faktor, den måste vara ett resultat av problem med förvaltningen på nationell och regional nivå, av svagheter hos den utvalda kandidaten, felaktigheter i valkampanjen, framgångar för massmedias systematiska kampanj mot regeringen och ett gott arbete från oppositionskandidaten.
Cristinas regering hade mot slutet ett stort stöd men samtidigt mycket motstånd. Detta berodde på den konfrontationsstil som hon själv skapat, som skapade förutsättningar för mobilisering av hennes anhängare men som samtidigt ledde till stort motstånd hos oppositionen. Regeringen har åstadkommit betydande sociala framsteg, framförallt i jämförelse med det stora sociala bakslag som landet upplevde under krisen 2001-2002. Oppositionen var själv tvungen att erkänna det, till den grad att dess kandidater har lovat att behålla regeringens främsta sociala program.
När Cristina omvaldes 2011, med 54 % av rösterna mot den främste oppositionskandidatens 22 %, välsignades de åstadkomna framstegen och regeringens inriktning. Men under de senaste åren har dess framsteg ifrågasatts, framförallt på grund av inflationen på 25 % om året på arbetarnas löner. Samtidigt har valutakontrollen skapat missnöje bland vissa delar av befolkningen, ett missnöje som förstärkts av massmedias negativa kampanjer. Regeringens brott med det största fackförbundet försvårade ytterligare politiken för att kontrollera inflationen.
Valet av regeringens kandidat ledde inte till något bra alternativ. Cristina hade ingen favoritkandidat, samtidigt som den ende som gjorde bra ifrån sig i opinionsundersökningarna, Daniel Scioli, hade varit i konflikt med regeringen och inte skulle ha valts av Cristina om hon hade haft några alternativ.
Hon valde därför Scioli och litade på att hans favoritskap i undersökningarna skulle fungera. Hon valde däremot sin kandidat till vicepresident och räknade med att få en bestående plats i parlamentet och den troliga guvernören i Buenos Aires som politiska representanter för kirchnerismen.
Sciolis kampanj har avslöjat en dålig kandidat och samtidigt visade valresultaten i provinsen Buenos Aires att hans styre där varit dåligt. Detta, i kombination med valet av en kandidat med stort motstånd som efterföljare, innebar att man förlorade styre i provinsen, det främsta fästet för peronismen.
Regeringen räknade också med svårigheter från oppositionen. Den här gången bestod inte motståndet av radikaler men det delades av en avfälling från regeringen, Sergio Massa, och en öppen motståndare, Mauricio Macri. Massa dök upp som den farligaste kandidaten för regeringen eftersom han kunde räkna med röster från både peronister och antiperonister. I den meningen var Macri teoretiskt sett en mindre farlig motståndare eftersom han var öppen antiperonist.
Den största valöverraskningen, som förändrade det politiska landskapet, var resultatet i den första omgången. Opinionsundersökningarna gav Scioli en direkt triumf eller en väl tilltagen fördel som skulle låta honom ta sig till den andra omgången som en klar favorit.
Den största valöverraskningen, som förändrade den politiska bilden, var resultatet i den första valomgången där man enligt opinionsundersökningarna förväntade sig en direkt triumf för Scioli. En skillnad på mindre än 3 % och med ett betydande antal röster till oppositionskandidaterna, tillsammans med den överraskande förlusten för kirchnerismen i provinsen Buenos Aires till fördel för en ung kandidat kopplad till Macri, gav oppositionen platsen som favoriter inför andra omgången.
Macri presenterade oss då med bilden av att majoriteten av argentinarna, 64 %, hade röstat för förändring medan Scioli representerade en fortsättning av kirchnerismen. Detta scenario ändrades inte under kampanjen inför den andra omgången, även om Scioli försökte distansera sig från regeringen och Cristina framträdde mindre. I slutresultatet fick Macri 20 procentandelar mer i den andra omgången medan Scioli lyckades få 8 procentandelar till. Macri fick 70 % av de nya rösterna medan Scioli fick 30 %.
Resultatet representerar en radikal förändring i den argentinska politiken, trots Macris dämpning av sina åsikter när det gäller privatiseringar och Cristinas regerings sociala politik. Hans främsta omedelbara åtgärd, presenterad av den nyliberal grupp som han satt ihop, har varit att devalvera peson för att försöka stänga avståndet mellan den officiella och den parallella växelkursen och släppa den fri. Med alla de konsekvenser detta får för löner, priser och arbetslösheten.
Macri räknar med en uppdelning av fackföreningsrörelsen och att dess främsta ledare ska ansluta sig till hans kampanj. Men detta är en variabel som fortfarande är öppen, den beror på hur fackföreningarna kommer att reagera på de hårda effekter som den fria växelkursen kommer att ha på arbetarnas levnadsvillkor.
Argentina gör en ny omsvängning åt höger, likt den Carlos Menem gjorde för 25 år sedan. Menems motstånd kom inifrån själva peronismen med makarna Kirchners styre.
Nu har tiden kommit för det fruktade återupprättandet av konservatismen, vilken har sin tid och sin utmaning. De kommer att vilja sudda ut alla framsteg som regeringen under de senaste 12 åren gjort för att rädda landet från den värsta krisen i dess historia från argentinarnas och det argentinska samhällets minne. Den kris som uppstod just ut den neoliberala modell som Macri vill ha tillbaka i Argentina.
Det kommer att vara turbulenta år som kommer nu efter den största politiska och folkliga stabilitet som Argentina har upplevt.
-----------------------* Emir Sader, sociolog och statsvetare från Brasilien, är koordinator för Institutionen för offentlig politik vid Universidad Estadual de Rio de Janeiro (UERJ).
Flera artiklar av: Alai-Amlatina