Kuba är mänsklighet
Bland de många problem vi står inför i världen finner vi slutet på USA:s grymma blockad av Kuba, en blockad som varade i över femtio år. Återupptagandet av relationerna när det gäller diplomati, familjer, turism, handel, kultur och ekonomi mellan de två länderna fyller oss med en blandning av jubel över upphörandet av den aggressiva åtgärden och naturlig oro för det bästa sättet att fortsätta bygga och kämpa för frihet, socialism och frigörelse.
De framsteg som Kuba gjort under dessa femtio år är erkända i hela världen. Mitt under imperiets belägring lyckades den lilla karibiska ön nå en av topplaceringarna i kampen mot ojämlikhet och för social trygghet. Den placerade sig i toppen när det gäller alfabetisering och skolgång. Landet genomförde en djupgående jordbruksreform med det starkaste av ekonomiskt och tekniskt stöd till jordbrukare och lantarbetare. Man lyckades åstadkomma en fantastisk minskning av arbetslösheten. Man minskade kriminaliteten när det gäller vanliga brott och gav sina invånare en inrikes säkerhet som är ovanlig i andra länder. Landet nådde höga nivåer när det gäller universitetsutbildning så väl som utbildning av tekniker, ingenjörer, läkare och andra högutbildade. Man främjande både kultur och vetenskap och gjorde flera vetenskapliga upptäckter som erkänts nationellt, framför allt inom biologi och medicin. Musik, ballett, teater, film och annan kultur, samt oräkneliga sporter fick stöd från staten.
Men även om alla dessa framgångar är onekliga och verkligen imponerande, så är det många som utifrån ett mänskligt frihetsperspektiv inte tror på dem.
Idag bor det på Kuba en befolkning vars medvetenhet har förvandlats till vilja, vars vilja har förvandlats till intelligens och vars intelligens har förvandlats till organisation. Och om ett sådant påstående verkar överdrivet, tänk då på varför Kuba inte bara har lyckats stå emot blockaden och de många aggressioner som ön utsatts för under mer än ett halvt sekel. Dessutom, nu år 2015, när alla länder i världen är kapitalistiska, och då alla de länder som har varit eller sagt sig vara socialistiska öppet och till och med aggressivt har återvänt till kapitalismen, är Kuba det enda land som överlever mitt i denna mänskliga tragedi. Och det är så att den kubanska revolution, långt från att vara den sista marxist-leninistiska (det är bäst att vi vänjer oss), är den första av en ny sorts revolutioner som inleddes med den "26 juli". I den var det inte bara ett talesätt att José Martí var den intellektuella arkitekten till den kubanska revolutionen, han är den historiska anstiftaren till dagens moral av kamp och samarbete och av en imponerande samstämmighet mellan det man säger och det man gör.
Den moraliska styrkan är, dessutom, en drivkraft som utifrån aktörernas tankar om kamp för hemlandet leder dem till att följa det andra otroligt viktiga påbudet: det som säger att "Fosterlandet är Mänskligheten". När man postulerar detta stärks kopplingen till det internationella proletariatet och till den lysande kultur av framstående figurer som Marx, Lenin, Che Guevara och, i ledning i dag och igår, Fidel själv.
Ur denna samling av humanism uppstår en latinamerikansk manifestation av socialismen med varierande ursprung i bland annat radikal liberalism och annan humanism som innefattar Padre Varela och den kristna humanismen, vilken å sin sida så småningom tog sig uttryck i befrielseteologin. Detta är verkligheten, om vi bortser från myter och dogmer. Detta är hoppet, om vi nu åter tänker på det som hände och vad det var man kämpade för och om vi tänker på vad som kan hända och vad man bör kämpa för.
Händelserna är sanna och förslagen kommer från en framtid som redan är här. Den framtid vi skymtar låter oss undersöka vad som måste göras och hur vi ska göra det. Först låter den oss fokusera på den tid vi befinner oss i och överväga den politik som följs av komplexet av företag, militär, politiker och media i USA. Genast inser vi att just i detta nu övergår USA mer och mer till offensiven i sitt neoliberala globaliseringsprojekt. Dess framgångar inom den Europeiska unionen går inte att förneka. Där de redan är militära ledare för NATO och där de med "effektivitetslogiken" gör att statscheferna med sunt förnuft driver krigs- och fredsföretag och allt mer genomför den neoliberala politiken som går ut på "ackumulering genom berövande" och plundring och leds av USA.
För var dag mer beroende och underdåniga till USA. De dominerande länderna i EU ger inte bara efter för dess växande ekonomiska, militära, politiska och mediemässiga makt, utan de förstör också sitt eget projekt om ett enat Europa genom den press de utövar på Italien och Spanien och den grymma behandlingen av Grekland.
Utifrån okunskap och nedvärdering av den grekiska demokratin fastslår de sitt eget obönhörliga finansiella imperium för de skuldsatta länderna. Samma länder som de redan ålagt en skatte-, finans- och pengapolitik som ställt länderna inför en avgrundsdjup statsskuld och lett dem till att bryta löftet om att upprätthålla en budgetbalans. Deras ökande aggression mot de partier som föreslår en socialdemokratisk politik har misskrediterat dessa partier i sådan utsträckning att man i allt större omfattning till "ideologiernas död" får lägga döden för de partier som kämpar för att lösa sociala och nationella problem utan att lyckas uppnå någonting. Det råder ingen tvekan om att Europa och dess dominerande klass självt är ansvarigt för detta, detta sedan den tråkigt kända, och illa kallade järnladyn, Thatchers tid. Men att följa denna politik som först infördes av USA med Pinochet i Chile ställer oss inför ett panorama där USA:s dominans blir allt större. En verklighet där misskrediteringen av de politiska partierna till vänster - bland de arvslösa, personer med få tillgångar, och trasproletariatet - leder till att dessa partier byts ut mot dominans från nya ledare och neofascistiska grupper, vilket redan händer i Frankrike och blir mer och mer tydligt också i USA.
Mitt i en kris som är finansiell, ekonomisk, ideologisk och politisk på samma gång - och som inte minst tyngs ner av återupprättandet av kapitalismen i Ryssland och Kina, övriga länder i "socialistlägret" samt regeringarna i Trilateral- och Bandunggrupperna - får globaliseringsprojekten en särskilt våldsam karaktär på grund av det motstånd Ryssland visar mot att behandlas som en bananrepublik och i det syftet skryter med sin stora kärnvapenmakt.
Lång ifrån att stanna upp, fortsätter globaliseringspolitiken och den leker med individualismen och med klasskampen för att skörda framgång. "Individualismen", klientelismen, partikularismen, sekterismen är alla ett mångeggat vapen som är kapabelt att förstöra frihetskampen för arbetarklassen eller för de berövade och förtryckta folken. Det kan också krossa folkens kamp för självbestämmande, arbetarnas försvar av sina rättigheter, samhällens kamp för sitt land och sin autonomi, eller de äldsta kamperna för Hemlandet, för Kontinenten och för Mänskligheten.
Liknande styrka som den som individualismen har också ett annat vapen, nämligen korruptionen. Här finner vi maskopi, kooptation, mutor, den svarta marknaden och dess grosshandlare. Den når till och med dem som använder sig av den informella ekonomin för att lösa pressande problem som leder dem till att ge vika och köpa livsnödvändiga artiklar och som därmed också får en del av befolkningen, som har samma behov men lägre eller inga inkomster, att misströsta. Den omfattande och förförande reklamen skapar konsumtionssamhället - utan att klargöra att det bara är en liten del av befolkningen som har tillgång till det - samtidigt som det väcker naiva drömmar framför allt hos de ungdomar som inte upplevt den misär som Kuba befann sig i innan revolutionen och som är samma misär som större delen av mänskligheten lever i. Reklamen, tillsammans med individualismen och korruptionen, är komplexet av företag och militärs främsta vapen.
Allt slutar inte där. Den neoliberala globaliseringen sprider och främjar ett annat av dess främsta vapen: privatiseringen.
Privatiseringen är, precis som individualismen och korruptionen, ett mångeggat vapen som används både i öppenhet och hemlighet, lagligt och illegalt. Det är det vapen som numera har herraväldet bland de dominerande företagen och dess associerade och underordnade eller bland dem som är beroende av dem och de dominerar i hela världen.
De som främjar och skyddar privatiseringen planerar, just nu, - med hjälp av regeringarna i femtio länder - att ytterligare öka makten och ägandet för herrarna och ägarna som har som mål att maximera sina tillgångar och rikedomar. Enligt pressen träffas just nu femtio länders regeringar i hemlighet för att utarbeta en privatiseringsplan av alla ekonomiska aktiviteter som de kan komma åt. De vill på global nivå organisera och maximera ett projekt som redan är väldigt avancerat: att företagen ska vara ansvariga för all produktion, distribution, utbyte, tjänster och konsumtion som existerar i världen.
Att tänka sig hur en sådan värld skulle se ut innebär en ofantlig historisk förlust där motsättningen mellan produktionens styrkor och dess relationer skulle byggas på med motsättningen mellan repressionens styrkor och relationer. Detta är ett fenomen som redan syns i byggandet av soldater som är robotar och som är kapabla att skilja på vilka de ska eliminera och vilka de bör respektera och till och med försvara (det tror i alla fall tillverkarna).
Men det är inte nödvändigt att tänka sig den sortens faror för att för att känna igen de faror vi redan står inför, vilka de finns många och upprepade exempel på. Jag menar inte bara klimatförändringarna och deras konsekvenser för livet på jorden och inte heller endast den stora mängd kärnvapen och vapensystem som många länder har. Detta i länder vars ledare och hjälpare har återupptagit en kultur av hat och sekterism grundad på ras, religion, machism, sadism, xenofobi och som är väl utrustade med ammunition och dödliga substanser vars producenter och leverantörer njuter av god hälsa och ett gott liv.
Allt detta händer mitt bland påstådda religioner vars ritualer inte hjälper och vars sakramentshus inte skyddar. Det rör sig om en naturlig och kommersiell terrorism som till företags och regeringars nytta skapar miljardinkomster som trupperna inte får tillgång till, upptagna som de är med att krossa varandra och framför allt med att förstöra byar, fångar, gator, hus, städer och arkeologiska minnen från deras egna förfäder.
Dessa välkända hemskheter, och många fler med dem, som till och med erkänts av forskare och specialister för mellanstatliga kommissioner, ses på och förnekas på oansvarigast tänkbara sätt av ideologer och försvarare av systemet. Detsamma gäller deras underordnade offer som också domineras av en sorts kognitiv sjukdom som till och med får dem att med alla sorters misskrediteringar och tillgängliga medel förfölja alla som inte ser det mänskliga mordet på naturen, som hotar livet på jorden, som något ofrånkomligt.
En ekologisk och social kris ställer oss inför ett överhängande behov av en ny organisation av arbete och liv i världen. En organisation som inte domineras av en logik och kultur som går ut på att maximera tillgångar och rikedomar utan med det fokus på att uppnå mänsklig frihet som inleddes redan i början av kapitalismen. Inom kulturen inleddes den här kampen redan under renässansen och fortsatte med de nya revolutionstankarna som fördes fram på Kuba och av Zapatisterna. Idag leds den av påven Franciskus i Rom och odlas allt mer av den ungdom som kom fram 1968, vilka nu efterföljs av den ungdom som inte bara kommer att förutspå framtiden utan kommer att leva i den.
Det är under dessa förutsättningar som vi menar att Kuba inte bör begränsa sig till en motståndskultur utan att som nation bör landet ta på sig den dubbla roll som inget annat land kan. I första hand handlar det om att vara en mötesplats för de styrkor som i sina länder kämpar för en bättre värld. Grupper som trots att de har tagit till våld, eftersom de förvägras att kämpa med fredliga medel, ändå är villiga att förhandla och att på fredlig väg försvara det allmänna intresset hos samhällen, medborgare, folkgrupper och arbetare. Kubas erfarenhet inom det här området, såväl som dess erfarenhet av motstånd och av att bygga socialism och verklig demokrati samt dess suveränitet, gör att Kuba är den ö på jorden som är bäst lämpad för att för att ge rum för dessa uppgifter.
Till den stora kapacitet som Kuba har för att bidra till att lösa detta projekt kan man lägga till en sak till som är minst lika viktig. På Kuba kan mänskligheten sista räddningsplanka finnas om man här kan bilda en världsomspännande självständig organisation där de mest framstående experterna inom de olika kritiska och vetenskapliga positionerna som finns i världen kan designa modeller för en fredlig övergång till en organisation av liv och arbete där livet på jorden säkras och de nuvarande farorna för att biosfären och naturen ska förstöras avlägsnas.
Att sådana projekt låter naiva, utopiska och som ren fantasi är ett omdöme som det är värt att omvärdera nu när den grymma mer än ett halvt sekel långa blockaden är slut. Samtidigt har det gått över 20 år sedan återställandet av de länder i världen som kallade sig socialistiska och vars ledare har visat prov på den största primitiva ackumuleringen som funnits i historien.
Att den kubanska revolutionen är helt annorlunda är något som inte behöver bevisas för det är redan bevisat. De nya relationerna med USA kommer att uppstå utan att landet viker sig eller krossas.
Det är dags för utopin, för projektet som inte verkar realistiskt och som är det enda som, med friheten, kan rädda livet på vår planet. Hela historien om frigörelse och om mänskligheten började med utopier. Det här kommer inte att vara undantaget.
Utopierna skapade mål utan att veta hur man skulle fortsätta. Av den anledningen och för att kunna tänka på vad som ska göras och hur det ska göras är det nödvändigt att kämpa för freden och att förbereda sig sig för ett försvarskrig för säkerhets skull. Och att göra det utan de där splittringarna utifrån intressen som gjorde att Spartacus förlorade.
-----------------------* Pablo González Casanova är före detta rektor vid Universidad Nacional Autónoma de México (UNAM).
Flera artiklar av: Alai-amlatina