Las Patronas: 20 år av hängiven kamp för de papperslösa migranterna (Del 2)
Alai Amlatina
LatiCes översättare: Edit Holm
Internationaliseringen
Under alla de år vi har hållit på har vi sett tusentals migranter passera och för oss är det en välsignelse att få hjälpa dem.
Dokumentärerna som har gjorts om vårt arbete har hjälpt oss väldigt mycket, vet du. De har gjort att vi blivit kända i andra delar av världen, och eftersom vi välkomnar alla som vill komma hit och lära sig om det vi gör har vi fått besök av personer från många länder, dokumentärfilmare, regissörer och journalister. Och vi tar emot dem för vi vill göra det civila samhället medvetet, så att de inte bara ska döma, för att de hellre ska lära känna människor.
Ibland är det bättre att lära människor om det onda istället för det goda. När du ser en migrant är det första du säger att "han är en brottsling". Har du undersökt saken närmre? Varför frågar du dig inte om personen är hungrig, om han behöver tak över huvudet, vad du kan hjälpa till med. Varför gör vi inte bara tvärtom och tar oss tid att lära känna personen?
Under alla de år vi har hållit på har vi sett tusentals migranter passera och för oss är det en välsignelse att få hjälpa dem. Och vi säger till dem att de inte ska glömma bort sin familj när de kommer till USA, och att de ska göra saker ordentligt så kommer det att gå bra.
Matserveringen och härbärget
Vi hade redan en servering men inget härbärge för vi hade ingen som kunde stödja oss ekonomiskt. Då gjordes en dokumentär om oss som hette La Patrona och regissören tog med den till flera festivaler. Den var i Frankrike och där frågade de honom vad det var som vi behövde och jag sa: ett rum till volontärerna, ett rum där våra inhysta– de papperslösa – kan sova och ett litet kontor. Och så några tvättfat och toaletter till de som sover hos oss. Och tack vare dokumentärerna som har gjorts om vårt arbete har vi blivit inbjudna till flera universitet för att delta i samtal för att medvetandegöra studenterna. Och vi bjöd alltid in dem för att lära sig en erfarenhet och de kommer till vår servering och tar med sig matvaror till oss. Vi behöver skor och kläder, för migranterna har bara det de går och står i och de ska åtminstone kunna byta om när de kommer till härbärget, så skor och kläder är jätteviktigt.
Vi har en liten lastbil – en pickup – som vi fick av fem familjer i Jalapa och med det kör vi och handlar varorna till lunchen.
Det tål att nämnas att serveringen och härbärget har byggts på mark som Normas pappa har skänkt henne. Ingen kommunal eller statlig hjälp där, alltså.
Hur är er relation till migrationsverket?
Den är god, vi arbetar ihop och de hjälper till på sjukhusen när vi tar dit skadade migranter. Självklart får de en annan behandling när de kommer dit ensamma, någon av oss måste följa med dem och vara med dem under hela processen och kontrollera att myndigheterna behandlar dem på ett humant sätt. Jag har alltid sagt att det inte är identiteten i sig som är felet utan människorna, och när det är så talar jag med dem direkt och på ett bra sätt och det hjälper oss mycket. Jag försöker göra dem medvetna och få dem att se migranterna som de bröder och systrar de är.
Om patienten behöver en protes samordnas det med myndigheterna, han eller hon genomgår behandling och skickas till ett härbärge så att de får vänja sig vid sin protes och sin nya verklighet.
Plan Frontera Sur
Plan Frontera Sur har kommit att påverka migranternas situation mer för den kriminaliserar dem, vilket gör att de måste hitta andra alternativ för att ta sig genom Mexiko, och detta gör dem mycket utsatta för de kriminella grupperna. De vandrar längre och utan både mat och vatten. Strömmen har sinat för innan hjälpte vi 600 till 700 personer per dag, vilket kan jämföras med de 100 till 120 som vi har idag.
Nationella migrationsinstitutet
Tja, i våra trakter är de bättre informerade för vi har tagit på oss att inte ge vika en tum, och vi litar inte heller på dem, för det som händer på andra härbärgen är att de bara ger migranterna tak över huvudet och hjälper dem när de är där, men när de lämnar härbärgena tar de inget ansvar längre. Här är det tvärtom, vi hjälper dem både här inne och där ute, vi är med dem när de går på bussarna eller om de måste kliva på tåget. Så när myndigheterna ser oss behandlar de migranterna med respekt. Det fordrar att vi engagerar oss fullt ut och att vi går utanför vår bekvämlighetszon, för om vi nu ska hjälpa till så ska det vara ordentligt och inte halvhjärtat.
Att öka medvetenheten i det civila samhället
Alla migranter jag mött är en gåva från Gud. Det finns tillfällen när vi inte bara måste slåss mot personer som vill göra migranterna illa, utan även mot det civila samhället som inte vet något om den smärta som migranter bär på, och dessutom mot evangelistiska pastorer. Det är en samling personer som enbart kritiserar och yppar sina fördomar men som inte engagerar sig, det är ju väldigt enkelt att prata men att agera, det är svårt.
Eftersom vi vid det här laget vet, pratar vi med migranterna och säger till dem att "här kan ni röra er, på de här ställena kan ni inte det, vid eller den tiden på dygnet." Det civila samhället skulle kunna hjälpa till jättemycket här men varken enskilda människor eller samhället i stort gör det, och definitivt inte prästerna som tillhör kyrkan. Man inser till slut att man inte får lägga av och att din plikt är att sprida medvetenhet. Det finns många som har anslutit sig men som inte gör någonting och det vi behöver är att de agerar. Det är väldigt lätt att stänga in sig i kyrkan och be men saker och ting löser sig inte för att man ber, vi måste alla engagera oss och göra något.
Du tillhör de få som är som Padre Solalinde, Pantoja och Fader Tomás, som är mer för att skrida till verket än för att prata.
Människor som dem behöver vi något förtvivlat, någon som kan närma sig okunniga människor, som inte bara pratar om bibeln utan ger sig in i de handlingar som Gud har lärt oss. Det är så lätt att prata med munnen när det inte kommer från hjärtat.
2013 fick ni Nationella priset för mänskliga rättigheter
När vi fick priset blev vi mer kända och många blev förvånade, för det finns många organisationer som arbetar med att försvara de mänskliga rättigheterna i Mexiko. De frågade oss hur vi gjorde för att få priset, och vi sa bara "Med Guds hjälp och genom att göra gott mot andra". Det erkännandet ser jag som en gåva från Honom, för det var 356 organisationer som var nominerade.
Las Patronas blev även nominerade till Premio Príncipe de Asturias 2015 (Prinsen av Asturias pris, öa.).
Det är ett hårt arbete, inte bara med att bistå migranterna utan också det här med att civilsamhället inte engagerar sig och att de ser oss som brottslingar, och sen tänker de att migranterna skickar pengar till oss när de kommer över gränsen. De tror också att människor från andra länder skänker mycket pengar när de kommer till vår matservering, men det är inte heller sant. Folk tror att det här är som ett företag. Jag brukar alltid säga att om det vore sant skulle det inte vara 14 kvinnor som var med, vi skulle vara hundra. Det är väldigt lätt att prata, men de kan inte heller komma till oss och se vad det är vi gör, och mycket mindre bli aktiva eftersom de vet att de inte kommer att få något annat än ett tack. Och de som kommer blir bara kvar en vecka, sen åker dom härifrån, för det kommer inte från hjärtat och de trodde att de skulle få något mer.
Den 14 och 15 februari kommer Las Patronas för första gången att fira sin årsdag. I tjugo år har de hjälpt papperslösa migranter som passerar La Patrona, Veracruz. Till årsdagens aktiviteter hör en mässa som ska hållas av Saltillos biskop Raúl Vera, som i ur och skur ställer upp för de papperslösa som reser genom Mexiko. På mässan kommer prästerna Alejandro Solalinde, Pedro Pantoja och Fray Tomás González att närvara, och man kommer att göra en procession genom byn.
Vi fyller 20 år men det är också ett tack till Gud, till var och en av dem som har vandrat vid vår sida genom alla dessa år. Utan stödet från donatorerna skulle vi inte kunna hjälpa migranterna, och detta är för att visa dem vår tacksamhet. Vi är en stor grupp, med präster, organisationer, stiftelser och civilsamhälle.
De 43 studenterna från Ayotzinapa
Vi delar deras smärta, eftersom vi varje år får besök av de centralamerikanska mödrarna som marscherar för att leta efter sina barn som migrerat och försvunnit i Mexiko. Jag brukar säga till folk att när massakern i San Fernando skedde, när de mördare 72 papperslösa migranter, så gjordes det väldigt lite väsen utav det just för att det var migranter. Vi var tvungna att vänta tills det här med de 43 högskolestudenterna för att vi skulle kunna känna på smärtan som de centralamerikanska mödrarna känner. Tänk er den smärta som det här har orsakat i våra grannländer. Nu känner vi in på bara skinnet det som de föräldrar känner som tyvärr också behöver delta i kampen.
Vi måste börja höja våra röster, vi måste vandra vägen tillsammans. Vi ska stötta varandra och utkräva den rättvisa som vi alla behöver. Idag är vi här men imorgon är vi alla utsatta, vi behöver trygghet, ingen är osårbar. Vi får inte vara likgiltiga inför andras lidande. Vi måste förena oss, ta i och börja hjälpa varandra. Jag har insett att när tåget med centralamerikanska mammor kommer så frågar sig folk, och vad gör dom här? Och jag säger till dem, gå fram och titta på bilderna, era egna barn kan också migrera. Jag säger att de ska lära känna mammorna och att de ska prata med dem och ta reda på varför de kommer. Berätta om någon har sett någon på fotona som de har med sig i ett snöre runt halsen.
Jag säger att de inte ska vara åskådare, att de ska våga närma sig. Det är så lite som de här mödrarna ber om och vi står där och är likgiltiga. Jag förstår inte varför vi är sådana.
Skulle du vilja tillägga något, som en avslutning på det här samtalet?
Tja, säg till folk att vi inte ska diskriminera, inte döma, så som de har det i Centralamerika har vi det i Mexiko också och kommer att ha det, vi är inte så annorlunda egentligen. Vi behöver solidaritet, känslan av att det är många som går igenom stora svårigheter. Vi kan inte vara likgiltiga inför andra smärta, vi är inte immuna, i vilket ögonblick som helst kan det bli vi som drabbas. Vi måste börja respektera varandra. Alla är vi bröder och systrar, det spelar ingen roll vad man har för religion, etnisk härkomst, nationalitet eller färg.
Om du vill samarbeta och skänka livsmedel, pengar, kläder eller skor kan du göra det genom att kontakta Las Patronas på de sociala nätverken: @LasPatronas_dh På Facebook: La Patrona.
Email: Norma Romero: lapatrona.laesperanza@gmail.com. Titta gärna också på dokumentären La Patrona: www.youtube.com/watch?v=PY6kkg0gmuQ
Låt oss gå från beundran till handling, vi kommer inte att ändra på någonting genom att säga "Que Dios te bendiga" (Gud välsigne dig, öa.)
Las Patronas: 20 år av hängiven kamp för de papperslösa migranterna (Del 1)
Flera artiklar av: Alai Amlatina