Det abrupta slutet på Peña Nietos dröm
Alai-Amlatina
LatiCes översättare: Anna Jacobsson
Mexiko. 2014 blev slutet för presidenten Enrique Peña Nietos korta romans med de politiska ledarna och en stor del av den allmänna meningen, nationellt och internationellt.
Samma dag som mandatperioden inleddes, den 1:a december 2011, lanserade Peña Nieto "pakten för Mexiko" följt av en serie med löften om reformer som undertecknades av presidentens eget parti PRI, oppositionen PAN i högerblocket och PRD, det största partiet från vänster vid denna tidpunkt. Samtidigt tillkännagavs en serie av initiativ till reformer för att på nytt få ekonomisk tillväxt och återställa Mexiko till en växande stormakt.
Med dessa inledande konsensus blev såväl nationell som internationell media euforisk. Det pratades om "Mexikos tid" och man såg på den unga ledaren som en ny Carlos Salinas de Gortari, som tog isär det som återstod av landet som växt fram från revolutionen 1910 och införde med yttersta noggrannhet flera modeller av åtgärdspaket för ekonomin.
Under hela 2013 fram till mitten av 2014 utvecklade Peña och hans parti ett verkligt reformerande blitzkrieg, där förändringar verkställs på konstitutionell nivå och inom sekundärrätten, inom känsliga och tidigare orörbara områden såsom energi, kolväten, det fiskala systemet, den allmänna utbildningen och telekommunikationen.
Den tidigare euforin över reformerna motsvarade emellertid varken en verklig utveckling i landets ekonomiska tillväxthastighet eller någon betydelsefull nedgång i indexen för fattigdom och ojämställdhet. Detta och ett mycket utbrett motstånd till exporten av kolväten till utlandet började leda till påfrestningar på Peña Nietos projekt och på de stora oligopolen, såväl nationella och utländska, som godkänt projektet.
Den våldsamma verkligheten började slå tillbaka på allvar på Peña Nietos regering sedan början av 2014 med det öppna upproriskhet som sågs i självförsvaret från invånarna i Michoacan.
Det tyngsta slaget kom under hösten. I september avslöjades att armén hade förövat en massaker på 22 personer i staten México några veckor tidigare. Den 26:e september utlöstes något som skakade om både den nationella och internationella allmänna opinionen: mordet på tre ungdomar och försvinnandet av ytterligare 43 personer, alla dessa studenter från skolan (Escuela Normal Rural "Isidro Burgos"), belägen i Ayotzinapa i delstaten Guerrero.
Trots att både borgmästaren av Iguala och hans fru åtalades och anhölls i detta tillstånd, att tre aktivister från vänsterpartiet PRD och guvernören Ángel Aguirre Rivero tvingades avgå, och trots att till dagens datum mer än femtio kommunala poliser har anhållits misstänkta för inblandning i dåden har de 43 ungdomarna inte återfunnits - det har endast verifierats att några analyserade rester verkar tillhöra en av dessa ungdomar - och inte heller orsaken till dåden eller vilka som står bakom brottet kunnat förklaras. För att göra saken värre avslöjar nya utredningar genomförda av oberoende parter att militären och den federala polisen aktivt deltagit i dessa horribla gärningar.
Det är dessa fakta som internationell media trycker och som avslöjar den enorma samverkan mellan kriminella gäng och staten. Framför denna ihållande och mycket tunga verklighet har Peña Nieto inte lyckats uttala ineffektiva "budorden" för att kämpa mot brottsligheten och osäkerheten.
För majoriteten av invånarna, för de få personer som har tagit till vapen för att försvara sig själva eller de som vågat kritisera, är den mexikanska staten inte bara infiltrerad utan har också misslyckats att uppfylla sina mål om grundläggande skyldigheter till folket. Staten verkar dock fungera exceptionellt när det gäller att rentvå Salinas de Gortari, täcka upp för korrupta guvernörer, och ge straffrihet för poliser och soldater som dödar, skjuter och griper oskyldiga.
Det är dock inte bara situationen i landet som har försämrats avsevärt, utan även presidenten Peña Nietos eget anseende. Uppdagandet att hans fru, skådespelerskan Angélica Rivera förvärvat två boenden med ett värde av nära 8 miljoner dollar, det så kallade "Vita huset" ett utav dem, och det faktum att de båda boendena inte inkluderats i presidentens tillgångsdeklaration i mandatets startskede leder till en skymt av något från den enorma svallvågen av misstankar mot det nya presidentparet om inblandning i korruption.
Allt stärks ytterligare av upptäckten av ytterligare ett lyxigt boende hos Peñas nära vän och rådgivare, finansministern Luis Videgaray, som inte heller deklarerats i början av hans ledning. Alla dessa händelser tillsammans med en gemensam nämnare, bostäderna har blivit dem tilldelade eller varit gåvor från företaget HIGA; ett företag som under den sexåriga mandatperioden blivit bortskämt med att stå som förmånstagare för kontrakt på tusentals och miljoner pesos sedan Peña var guvernör för delstaten México och anbud nu lagts på det nationella programmet för infrastruktur.
Peña Nietos ekonomiska politik, som verkade vara stjärnan i hans regering och var baserad på premissen att privatisera kolväten och telekommunikationen för att göra ekonomin mer dynamisk, är skadad till en sådan nivå att den nätt och jämt håller sig flytande, på grund av tre faktorer. Den drastiska nedgången i det internationella priset på råolja, den kraftiga devalveringen av peson mot dollarn och förlorandet av förtroende för den mexikanska regeringen hos utländska med tanke på favoriseringen för några få. På grund av dessa anledningar avslutar vi året med en tillväxt på knappa 1.9%, nästan 50 % mindre än vad som utlovats samtidigt som landet fortsatt hamnar på näst sista plats i Latinamerika och Karibien när det gäller ekonomisk dynamik. Ekonomin krymper i reella termer, såsom den inhemska marknaden och köpkraften lönerna ger och, och endast mirakel eller goodwill från utländska marknader kan öppna upp för möjligheten att öka och omfördela rikedomen.
Det som räddar året och förhoppningsvis även detta land var den enorma respons från allmänheten med den sociala rörelsen som har utvecklats runt de 43 studenterna från Ayotzinapa. Tre månader av existens har redan förflutit och fortfarande ryms många nya möjligheter av mobilisering, samtal och sammanläggningar av skilda sociala sektorer. Det har blivit en ledsagare för familjerna från de försvunna studenterna men även för nya och mycket skilda ungdomsledare. Aldrig tidigare har en rörelse vuxit fram från en händelse, till synes lokal, som kommit att ifrågasätta hela den mexikanska staten i sin helhet.
Utöver denna stora rörelse i Mexiko har motstånden mångdubblats under de senaste åren: från självständighetsrörelsen av Los caracoles från EZLN i Chiapas, till initiativet under ledning av biskopen Raul Vera med att syfte att forma ett nytt Constituyente; från erfarenheter från poliser och samhällsorganisationer i Guerrero till självförvaltande ansträngningar från ungdomar och de mångfaldiga strider mot dagbrott, utan att glömma de exemplifierande handlingarna från människorättskämpar och de alltid aktiva kvinnorörelserna. Om allt detta sammanlopps och krafter läggs ihop, om de delade med sig av sin personliga syn på ett idealsamhälle, kommer det tillsammans med ruinerna av den mexikanska staten att födas fram en ny stat från botten.
Flera artiklar av: Alai-Amlatina