Att leva med en missbrukare utan att själv vara det!
Vad finns det sympatiska samhället och det hjälpsamma Sverige som alla talar så mycket gott om? Jag är ännu idag rädd att hon skall återgå till missbruket när hon väl är färdig behandlad, rädd att bli sårad ännu en gång. Rädd att behöva stå och se på när min vän sakta tar livet av sig med hjälp utav droger.
Ännu en gång ringer hon med en halvsovande röst, meningarna snubblar ur munnen och jag vet att det ännu en gång är dags. Det är dags att mellan varje paus som hon tar, då hon ej finner orden, försöka lista ut vad hon för någon sekund sedan sa. Men att lägga luren i örat på henne är inte ens tänkkbart, för hon är ju min allra bästa vän.
När jag och min bästa vän var yngre var vi oskiljaktiga. Oskiljaktiga som bästa vänner är i sex års åldern. Vi lekte i skolan, efter skolan, på lov samt helger. Mycket ofta sov vi även över hos varandra, och vi låg i sängen och pratade massvis med hemlisar. Det gick till och med så långt att jag såg hennes föräldrar som mina, och hon såg mina föräldrar som sina. Visst hade vi våra duster med varandra ibland, men inget var omöjligt att lösa. Det tog sällan någon längre tid heller innan det var löst, och vi var bästa vänner igen. Vi lovade att alltid vara bästa vänner, och alltid hålla kvar vid vänskapen som fanns hos oss. Och även vara mycket rädd om den vänskap, då sådan vänskap inte växer på träd. I dag har vi kontakt med varandra, men inte så ofta som då. Vi finns för varandra, men inte på samma sätt som då. Vi kan tala om det mesta, men inte på samma sätt som då. Hur kunde då detta hände? Vi som umgicks dag so natt, vi som lovade att aldrig skiljas åt. Vi som såg varandra som syskon. Jag minns det som igår, grunden till att vår vänskap nästintill dog ut. Vi var fjorton år och det var sommar, en sådan sommardag som är perfekt med sin temperatur mellan 20-25 grader i skuggan. Blommorna var fullt utslagna och de gröna skogarna var så där perfekt grönt. Doften utav nyklippt gräs och doften från havet, blev som en bekräftelse att det faktiskt var sommar. Och just denna dag när allt kändes så perfekt, gick min vän och jag till "vårat ställe" vid hundbadet. Där vi tillbringade mycket tid, för vi kände oss verkligen fria där. Inga människor som störde mitt i leken, inga dumma barn som bara ville retas. Endast jag, min vän, skogen och vattnet. Dagen var verkligen helt perfekt, nästintill för perfekt. Men på något underligt vis kändes det ändå som ett stort tungt moln hängde över oss, och bara väntade på att få dränka oss med sina irriterande vattendroppar. Men det var inget moln ovanför oss, och det kom inget regn.
Det gick några sekunders tysthet på trädet som låg ut i vattnet, där vi oftast satt när vi ville prata allvar med varandra, med fötterna dinglades i vattnet och solen som sken klart och starkt mitt ovanför oss. Tillsist sa min vän något som fick mina knän att vika sig, det som fick min värld att gå under. Med tårar i ögonen viskar hon: "Linda, vi ska flytta". Jag kände hur hela kroppen stelnade till, och det började svida i ögonen. Var tvungen att blinka oftare än vanligt, för tårarna gjorde att jag inte såg det vackra runt om kring oss. Det visade sig sen att de skulle inte bara flytta, utan dessutom flytta till en stad tre mil bort. Efter att i åtta år bott på gårdarna brevid varandra, ska vi nu bo tre mil i från varandra, Tre långa, långa mil där det krävs pengar, planering och tålamod innan varje gång vi skulle ses.
Hur skulle vi klara detta? Vi som kunnat setts när vi ville, hur vi ville och i princip hur ofta vi ville. Vi som umgicks jämt, jämt, jämt. Vad skulle nu ske, och hur skulle det gå?
Dagarna rullade på precis som tidigare, fastän i mycket snabbare tempo. Det kändes verkligen som om dagarna flög förbi, och vi inte hann utnyttja tiden tillsammans fullt ut.
Jag hjälpte min vän att packa sitt rum, fastän det gjordes motvilligt och i långsam fart. Inte hade väll jag bråttom att bli av med min bästa vän. Och nu umgicks vi mer än någonsin, vi var inte ifrån varandra mer än vid toalettbesök, annars umgicks vi nästintill hela tiden. Vi lovade varandra att aldrig mista kontakten, att ringa mins två gånger per dag, och aldrig glömma varandra. Vi lovade även att aldrig testa droger, bli kriminell eller hoppa av skolan. För vi skulle kämpa tillsammans om än på varsitt håll, för att senare i livet kunna vara iväg och resa, och upptäcka världen tillsammans.
Men hur vi än vred och vända på det, gick inte den avskyvärda dagen att komma undan, den var helt enkelt oudviklig. Oundviklig och skrämmande det var vad den var. Vi upprepade ännu en gång löftena, och min vän gav mig en halva av ett hjärta som sitter på en halskjedja. Och vi bestämde oss för att se på den när vi känner oss nere, eller bara söker tröst. För även om vi inte skulle kunna ses hela tiden, skulle vi ändå kunna finnas med i den andres tankar, och på så sätt ändå kunna trösta.
De satte sig tillsist i bilen, med det sista från lägenheten, vi grät nu mer än någonsin. För vi hade ingen aning om när vi nästa gång skulle kunna ses, vi hade ingen att dela vardagen och livet med längre. Allt kändes så hopplöst.
En vecka senare har dagarna långsamt rullat på, jag kände mig helt tomt och hade ingen aning om var det var för dag. Jag hade heller ingen aning om vad jag skulle göra, eller hur jag skulle göra det, jag kände mig helt hopplös och hjälplös. Dagarna hade inte alls vart lika fina längre, visst solen hade lyst, men för starkt. Och blommorna hade bara dragit till sig en massa bin och getingar som irriterade en med att surra och envisas med att flyga in på mitt rum. Skogen var inte alls fin och grön längre, utan mörk, mörk grön, en tråkig färg. Och de susade så där irriterande när vinden for förbi. Allting kändes verkligen uruselt och ingenting dög.
Det går ytterligare en vecka med samma irriterande ting, det går en månad och allt är för oförändrat. Det går ett år sedan min vän flyttade till, det som kändes var andra sidan rymden. Men vi talades vid i telefonen fyra till fem gånger per dag, Ibland mer, men telefonsamtalen hade börjat sinat bort. Vi hade inte så mycket att säga varandra längre kändes det som. Fast igentligen hade vi nog en massa att tala om, för när vi väl talades vid så varade det i timmar.
Efter ytterligare någon månad, hörs vi knappt av alls. Min vän har aldrig tid, och är bara sur och irriterad på allt och alla. Skolan var usel, hennes mamma var dum och allt var bara dåligt och negativt. Hon började dessutom ofta nämna alkohol i samband med saker hon gjort, sällan man hörde henne göra någonting en hel dag utan att alkohol var det minsta inblandat. Det började nu ringa varningsklockor i huvudet på mig, och jag började inse att det inte längre var min bästa vän jag talade med, det var någon annan i hennes kropp. Men när man i frågasatte hennes beteende blev hon mer irriterad eller rent utav arg, för hon kunde inte förstå varför jag ens frågade. Men det gjorde mig bara mer säker på att jag faktiskt hade rätt, hon var inte densamma. Hon var nu en helt okänd som var fara för sig själv, en fara då hon endast förstörde för sig själv utan att se konsekvenserna utav vad hon faktiskt gjorde. Och jag hade rätt angående mina misstankar om att hon var i fara, för detta var nu inkörningsporten till vad som komma skall.
Plötsligt en dag ringde min mobiltelefon, så jag lyfte luren och ser att det är hon. Glad över att hon ringde svarade jag med ett leende -"Hej det är Linda". Men när jag hörde hennes flamsiga röst som lät som någon annans, ångrade jag mig med detsamma att jag ens svarat. Hon talade sedan om att hon sniffat sprayfärg. Jag kunde inte tro mina öron, hade min bästa vän missbrukat droger? Men Varför? Jag orkade inte ens argumentera med henne, inte heller fråga varför hon gjort det eller vad hon tänkte på när hon dessutom ringde mig och berättade det. Så jag beslutade mig för att bara lägga luren i örat på henne, när jag hade gjort det, kände jag hur benen nästan blev undansparkade. Och jag kände sedan hur det hårda
Kalla golvet slog mina knän i fallet. Orken fanns inte ens att resa sig upp, så jag blev sittande kvar, med tom blick ut i tomma intet. Kännslan var obeskrivlig, jag kände både hat och sorg på samma gång, hur kunde hon göra något sådant mot mig, och framför allt sig själv? Hur kunde hon?
Mamma hade hört mitt fall och mina skrik när jag grät, så hon for in i rummet och frågade vad som hänt, så hon fick historien berättad för sig. Jag såg i min mammas ögon att hon kände som jag gjorde, hon såg ju faktiskt min vän som sin egen dotter Min mamma beslutade sig sen för att ringa upp min väns mamma och berätta alltihop, liksom hon tog det hårt och började gråta. Jag hoppades att min vän skulle ringa mig när hon nyktrat till, och insett vad hon faktiskt gjort. Vilket hon också gjorde. Jag beslutade mig då för att ge henne ett val, antingen behåller hon mig som vän, eller så väljer hon drogerna. För det var omöjligt för henne att behålla båda delarna. Hon sa hon valde mig förstås. Men när hon ringde igen, och var påverkad, några dagar senare så visade hon raka motsatsen. Sedan dess sa jag upp våran kontakt. Visserligen så valde hon att fortsätta försöka nå mig, men utan resultat.
Idag (3 år senare) är min föredetta bästa vän "tung" missbrukare, som missbrukar hasch, amfetamin, morfin, heroin och mycket mycket mer. Hon har dessutom blivit LVU placerad, vilket innebär Lagen om Vård utav Unga. Där hon setat sex månader än så länge, och får troligtvis sitta minst ett år till. Detta anser jag vara precis vad hon behöver, men det jag kan bli arg över är varför hon inte fått hjälp tidigare? I tre hela år har hon kunnat struntat i skolan, missbrukat, struntat i att komma hem och bara struntat i precis allting. Detta har hon kunnat gjort utan någon som helst påföljd, visst hon fick efter två år gå och ta kissprov två gånger i veckan, och ha en från socialen som kontaktperson som hon då träffade en gång i veckan. Men sen då? Om hon struntade att göra kissproven, vad hände då? Jo, de ringde efter henne eller skicka papper till henne. Anledningen till att hon idag är på LVU-hem är för att hennes mamma anmälde henne till LVU. Förstår ni vad det är jag säger? Hennes mamma var tvungen att anmäla sin egen dotter till LVU, för att ingen annan hjälpte till eller ens lyssnade på vad hon hade att säga. Hur kan det "perfeta" svenska samhället se ut så? Hur kan man låta det gå så långt, och är det verkligen ens förälders plikt att behöva anmäla sitt eget barn? Borde inte andra gå in och åtminstånde stödja henne?
Det är hit jag vill komma med hela artikeln, man hjälper de som är sjuka och de som har problem. Men dess anhöriga, vad får de för hjälp? De blir inte ens tillfrågade utav socialen eller det svenska samhället om de vill ha stöd eller hjälp med någonting. Och jag anser för att kunna bota en missbrukare, behöver man behnadla hela dess omgivning. Man kan inte tro att en missbrukare som blivit "ren" sedan skall kunna komma tillbaka till samma hem, med föräldrar som lever kvar i hur det var när barnet missbrukade. De kan inte komma tillbaka till den gamla vardagen med de gamla vännerna. De måste börja om från noll. Och för att kunna göra detta krävs det att vänner, bekanta, samt familj får stöd och hjälp och framför allt choachning, med hur de i sin tur skall kunna choacha den föredetta missbrukare.
Jag själv hade önskat att det fanns någon sådan hjälp idag, då jag idag har kontakt med min vän och försöker choacha henne igenom detta för att hon skall orka. Men jag har ingen som jag kan prata av mig till, inte heller någon som kan choacha mig hur jag skall hjälpa henne på bästa sätt. Vad finns det sympatiska samhället och det hjälpsamma Sverige som alla talar så mycket gott om? Jag är ännu idag rädd att hon skall återgå till missbruket när hon väl är färdig behandlad, rädd att bli sårad ännu en gång. Rädd att behöva stå och se på när min vän sakta tar livet av sig med hjälp utav droger.
Så ni alla som nu läst denna artikel, var vaksamma när någon ni känner missbrukar, se till att skaffa någon att få hjälp utav ni med. Och se till att hjälpa andra annhöriga och självklart missbrukaren också. Men gör inte allt, och ta inte på er för stor roll. För det är en tung börda att bära på, och man klarar inte utav allting själv, men alla kan göra något. Och se till att inte blunda för problem, utan våga ta tag i dessa. Tillsammans skapar vi då det hjälpsamma och sympatiska Sverige som alla talar så gott om.
Flera artiklar av: Linda Karlsson