Jordens andetag / Fey neyen ta nag mapu
LatiCes översättare: Karina Hansson
Jorden andas, skriker, hostar, den kommunicerar och frigör något som vi ännu inte kan tyda. Man måste sluta titta uppåt och istället återigen rikta blicken nedåt mot marken, där vi ställer våra fötter, där vi bor och där vi livnär oss.
Så kan vi skapa ett rättvist, vackert, lyckligt och vänligt land utan rädsla och skräck för jordbävningar och plundring. Fyllt av liv och färger, musik och tystnad, vågor och sjöar, bergskedjor och hav, allt omfamnat av den vise och upplysta Brödgranen (lat. Araucaria araucana) och uråldrig fred.
Jag känner att det inte har slutat att skälva sedan den 27 februari. Ödesdiger, fylld av mänskliga misstag och av förödelse. Sedan dess har det hänt många saker på väldigt kort tid.
Oräkneliga avgångar, myndighetsbyten, oräkneliga löften, kulturella aktiviteter som inleds bara för att visa att man fortsätter att hjälpa, och självklart, den officiella hjälpen från Fundación Teletón, ett Tak för Chile, och dessa företagare som tvättar bort bilden av sina utsugande och förorenande företag.
Kanske endast som en anekdot, kan nämnas att dagarna efter jordbävningen stod det volontärarbetare vid ingångarna vid livsmedelsaffärerna. När folk gick in i butiken fick de en lista, som i grund och botten sade "om ni vill hjälpa till, köp det som står på listan som ni får av oss". När kunderna sedan gick ut från affären, fanns det andra volontärer med vagnar som samlar upp det köpta. I min smak är detta den mest extrema och grymma formen av nyliberalism.
Istället för att skänka något som gör nytta och som finns i ditt hus, det är nog nu med att gå in i vilken livsmedelsaffär som helst och till exempel köpa dubbla paket med ris istället för en, och på detta sätt undvika sitt samvete och skriva upp sig på listan över de hjälpsamma.
Det tåls även att nämna det som hände vid det stora eventet "Chile hjälper Chile". Först och främst, det är länge sedan jag trodde på varken Fundación Teletón eller att Ett Tak för Chile, detta sedan jag intervjuade Felipe Berríos och Teletóns VD, Mónica Casarejos för att de skulle förklara hur det kom sig att dessa institutioner hade beslutat att ta emot pengar från Barrick Gold, ägarinnan av det ifrågasatta multinationella projektet "Pascua Lama". Vid denna tidpunkt förnekade Berríos allt, och Casarejos förklarade att de hade en urvalsmetod där de endast arbetade tillsammans med företag som tar sitt sociala och etiska ansvar. Därefter undertecknades det olycksaliga "Atacamas kompromiss" (Compromiso Atacama), där diverse institutioner och stiftelser ännu idag, får pengar från Barrick Gold.
Dock, värre är att lyckas med sitt mål genom att använda människor som lider och är nedfällda, till och med vilsna. Det är en show där ordet solidaritet är utslitet och där den avlägsna smärtan förvandlas till en donation som TV-tittarna stödjer och företagarna som visar sig så bedrövade och beredda att återuppbygga Chile. De borde vara mer transparenta och helt enkelt förvandla ordet solidaritet till barmhärtighet eller helt enkelt smärta.
I "Chile hjälper Chile" fungerade det offentliga telefonnätet, samma telefonnät som under de 12 första timmarna efter jordbävningen var helt värdelöst. Det är klart, nu var det till för att skapa kontakter, i direktsänd television, med huvudkontoren hos Chilenska banker och hos bankerna Santander - som samlade sig för första gången för detta solidariska korståg.
Företagarna - som idag kallas företagare - samlade sig för att besvara telefonsamtalen inför kamerorna under de första minuterna av Teletón, det vill säga, då det en fanns tillräcklig stor publik. En viss Jean Paul Luksic och Sommerville skrattade tillsammans med prästen Tupper när Mario Kreutzberger blandade ihop dem och presenterade dem med förväxlade namn. Upp tills nu svarar företagarna till landets viktigaste företag i telefon för att visa hur mänskliga de är. Om det påstås att detta inte handlar om pengar, är det viktigt att veta att i Jean Paul Luksics fall hade han $US 667,7 miljoner i nettointäkter år 2009. Det vill säga ca 346.840 miljoner pesos med gruvföretaget Los Pelambres, Michilla och El Tesoro. Och de fyra bröderna Luksic donerade 2.700 miljoner pesos.
Den andra företagaren som intar arenan är Piñera, idag republikens president. Han har inte utsett ett större antal tjänstemän runt om i landet trots det akuta läget han påstår landet befinner sig i och trots att han skryter om att ha de bästa. Piñera uppges ha röstat Nej i folkomröstningen 1989 men idag styr han med den mest hårdföra höger sektorn (till exempel Lavín), och vilket nöje ger det honom att kasta nejlikor i havet för de saknade. Det vill säga, det förvirrar oss alla. Vad skulle en Gladys Marin säga, eller en Volodia.
Ett minne för historien är det när Piñera i Constitutión kallar till brådskande möte (Cabildo Abierto) som demokrat, för att sedan kasta nejlikor i havet. och vad händer med dina handlingar Herr President?
Slutligen, bortsett från vissa tillfälligheter, tror jag att om det är något som vi fruktar är att förlora vår försörjning, jorden, där vi tar de första stegen som barn och där vi begravs efter döden. På grund av detta skälver vi när det är en jordbävning, därför vi får panik när vi inte har ställen att sätta ner våra fötter. Jorden andas, skriker, hostar, den kommunicerar och frigör något som vi ännu inte kan tyda.
Men i det ödelagda området, sköljde havet in och badade kusterna via de vägar där lastbilar fyllda med tall och eukalyptusvirke från skog- och virke producenten Celulosa Arauco y Constitución eller MASISA passerar, som i sin tur har sugit ut denna sydcentrala område genom att fortsätta med denna ensidiga odling.
Kusten i Cobquecura hade redan fått en pipeline full av giftigt avfall som hotade överlevnaden för sjölejonen. På grund av detta sköljde havet inte in i Cobquecura, eftersom folket redan hade skyddat staden under åratal.
Man måste sluta titta uppåt och istället återigen rikta blicken nedåt mot marken, där vi ställer våra fötter, där vi bor och där vi livnär oss.
Vad uppnår vi med att titta uppåt om marken under oss rör på sig? Det är dags att lyssna på jorden och stödja dem som överlevde och förlorade sina hem. Det är dags att inte hamna i chock och återbygga andan hos folket och tillsammans med glädje återuppbygga städerna. Det är dags att måla, rita och konstruera ekologiska kvarter, ekologiskt hållbara samhällen, där den sanna solidariteten går före den otyglade kapitalismen. Så kan vi skapa ett rättvist, vackert, lyckligt och vänligt land utan rädsla och skräck för jordbävningar och plundring. Fyllt av liv och färger, musik och tystnad, vågor och sjöar, bergskedjor och hav, allt omfamnat av den vise och upplysta Brödgranen (lat: Araucaria araucana) och uråldrig fred.
---------------------------------------------------* Ledarmot av Gemensamt handlande mot Pascua Lama (Colectivo de Acción contra Pascua Lama) och redaktör vid Ecoterritorios.
Flera artiklar av: Mapuexpress