Hur mycket hållbarhet tål den gröna ekonomin?
LatiCes översättare: Susanna Berthelsen
Det finns tre huvudsakliga aktörer på Río+20: De officiella representanterna för stater och regeringar, företagarna och folkets representanter. Varje grupp representerar ett projekt och en framtidsvision.
De officiella representanterna, kommer efter att de har övervägt utkastet från mötet att återigen föreslå den uttjatade hållbara utvecklingen, nu med en grön färgning. Men de glömmer dock att erkänna att denna var ett stort misslyckande. Gorbatjov säger: den nuvarande modellen för ekonomisk tillväxt är ohållbar; den skapar kris, social orättvisa och fara för en miljömässig katastrof (O Globo 8/6 2012). De grundläggande naturresurserna är på väg att förstöras, det fastställdes redan 2005 i FN:s globala utvärdering av ekosystemen och upprepades i den nyligen utkomna rapporten från UNEP. Utkastet från Rio+20 fastställer att: ”den hållbara utvecklingen fortsätter att vara ett avlägset mål” (nr.13). Med sin dogmatiska tro på hållbar utveckling som, i grunden, är materiell tillväxt, fortsätter de att föreslå mer av samma sak.
Med övertygelse säger Gorbatjov fortfarande: ”20 år efter Río -92 omges vi fortfarande av cynism och, i många fall, av desperation”. Har inte makthavarna i det nuvarande systemet genomgått någon sorts lobotomi? De inser inte allvaret i miljöhotet. De föredrar att rädda det finansiella systemet och bankerna framför att garantera liv och skydda jorden. Där är rödljuset redan tänt och specialkrediten fixad.
Företagarna, också viktiga aktörer, börjar bli medvetna om jordens begränsningar, befolkningsökningen och den globala uppvärmningen. De väntar inte på något nästan omöjligt konsensus från FN-mötena och regeringarnas håll. Mer än hundra företagsledare träffades i Río innan det formella mötet. De vill bilda en G-0 grupp som motvikt till G-2, G-7 och G-20. Med viss självövertygelse säger de: ”vi måst ta kommandot”. Den gemensamma agenda de kommit överrens om går i linje med den gröna ekonomin men inte som en påmålad fasad utan den handlar om produktion med låga koldioxidutsläpp som bevarar så mycket som möjligt av naturen. Men, det rör sig bara om 1 % av företagen med en omsättning på mer är en miljard dollar enligt nyligen framtagna uppgifter från Financial Times. De är medvetna om att det finns ett olösligt problem inom den nuvarande modellen: hur kan man kombinera hållbarhet och vinst. Aktieinnehavarna vill inte ge upp sin vinst till förmån för hållbarheten. Hållbarhetsmålen blir därför så svaga att de knappt syns. Men dessa företagare har åtminstone sett problemet: antingen ändrar de på sig eller så går de under med alla andra.
Den tredje aktören är folkets representanter. Det rör sig om tusentalspersoner som kommit från hela världen, antiglobaliseringsrörelsen, de som vill visa vad de gör med en solidarisk ekonomi och en rättvis handel, med bevarandet av traditionellt förädlade grödor och kampen mot genmanipulerade produkter, med organisk produktion på familjenivå, med ekobyar och alternativa energikällor. Här presenteras en annan produktions- och konsumtionsmodell som bättre överrensstämmer med naturens rytm, en modell som stammar ur ett nytt sätt att se på jorden, som ett väsen med värdighet och rättigheter. För att sammanfatta skulle man kunna säga: i den första gruppen härskar uppgivenhet, i den andra upphetsning och i den tredje, hopp.
Jag bedömer att följande blir resultatet av Río+20. FN:s formella möte kommer att godkänna den gröna ekonomin och upprätthålla samma kapitalistiska grundmodell. Därmed får företagen grönt ljus att handla med naturresurserna. Man kommer att skapa en Världsmiljöorganisation utifrån samma modell som Världshandelsorganisationen.
Företagarna kommer att pressa regeringarna så att de inte ingriper i den gröna ekonomins affärer. De vill ha en fri marknad, för det handlar ju om en ekonomi med låga koldioxidutsläpp och därför miljövänlig, men inom ramarna för den nuvarande modellen.
Folkets representanter kommer att lansera ett alternativ till den Gröna Ekonomin: Den Solidariska Ekonomin. De kommer att framföra globala krav mot kommersialiseringen av de nödvändiga naturresurserna som vatten, jord, grödor, skogar, hav och andra som kan anses vara mänsklighetens gemensamma tillgångar.
Omställningen till ett nytt samhällsparadigm kommer inte att ske än, men den kommer att vara nödvändig med tanke på de sociala och miljömässiga kriser som närmar sig. Det kollektiva lidandet kommer att ge oss bittra lektioner. Vi kommer alla att få lära oss, den hårda vägen, om kärlek och omtanke om mänskligheten och Moder Jord, en förutsättning för den framtid som vi vill ha.
Flera artiklar av: Leonardo Boff