Peru. Choropampa: byn som de fortsätter att döda än idag
Kaos en la red
LatiCes översättare: Hugo Klappenbach
Bild: Grufides
Det gör ont i själen, man blir upprörd över och arg på hur företagen och ägarna, bland de Roque Benavidez, är villiga att investera miljoner i politiker och politiska kampanjer när samtidigt, helt nonchalant, nekar de en hel by några förhållandevis få slantar och låter den dö.
Man blir upprörd när man hör prata om miljonerna som de stora peruanska företagarna har lagt på att finansiera politiska kampanjer i landet. Vad osannolika och omoraliska deras bortförklaringar låter när de hävdar att "Det var av kärlek till vårt land" eller för att rädda oss från "chavismen" eller som Roque Benavidez säger, "Det ekonomiska stödet var riktade till det privata företagandet och inte till partigrupperingar". I tanke på att kandidaten som favoriserades företrädde hans intressen går det visst att påstå att målgruppen var det privata företagandet.
Faktumet är att de inte har förnekat det och på så sätt har avslöjat vilken metodologi dessa ekonomiska grupper har tillämpat för att komma åt makten under de senaste decennierna: Använda pengar för att påverka regeringarnas beslut. Det ät nästan en installerad plutokrati i Peru. Det värsta är att det inte bara handlar om ekonomiska intressen utan även om att regeringarna skänker de stora företagen allsköns privilegier, blir tillåtande, medgörliga och ineffektiva i sin kontrollerande roll.
I juni 2000 i provinsen Cajamarca, på grund av en olycka, släpptes 151 kilo kvicksilver tillhörande gruvbolaget Minera Yanacocha mitt i byn Choropampas centrum. Ca 5000 människor blev direkt drabbade och började visa upp allvarliga hälsoproblem. Kvinnor, män, barn och äldre fick skakningar, huvudverk, kväljningar och kunde knappt andas. Gruvbolaget skylde ifrån sig och kom med bortförklaringar som t ex att folk blev sjuka för att de vidrörde och plockade kvicksilvret, att hälsoproblemen inte var så allvarliga, att folk var giriga och ville plocka bolaget på pengar.
Kort därefter erbjöd bolaget de drabbade futtiga ersättningssummor, mellan 2000 och 5000 soles i genomsnitt (ca 6 300 respektive 15 700 kr, övers. anmärkning), samtidigt som det befäste att detta inte utgjorde på något sätt ett ansvarserkännande för olyckan utan däremot en humanitär gest från deras sida. Folket var desperata pga. skulder för mediciner eller behandlingar och accepterade erbjudandet. Bolagets jurister fick de att skriva på "utomrättsliga överenskommelser" som förberedes i förväg med det syftet. I dem förband sig de drabbade att aldrig, inte på något sätt, stämma bolaget och att inte komma med några andra krav.
Mycket riktigt, ingen från bolaget blev straffad, de rättsliga straffprocesserna lades ner och inga ersättningskrav blev framgångsrika just pga. de ovannämnda "utomrättsliga överenskommelserna".
Med tiden började folk inse att hälsoproblemen efter olyckan inte var så lindriga och tillfälliga som bolaget påstod utom tvärtom, var allvarliga och bestående. Symtomen och smärtor tilltog och utvecklades progressivt till komplicerade sjukdomar. Choropampa har blivit ett samhälle som visar mest fall av sjukdomar som t ex Gillain-Barre (nervsjukdom, övers. anmärkning). Den unga befolkningen dör efter diagnoser som t ex cirros (skrumplever, övers. anmärkning), njurar som akut sviktar, kroppssmärtor, huvudvärk och blödningar. En nästan gemensam nämnare för alla insjuknande är nedsatt syn. Vad gjorde bolaget då? Det visade sig aldrig mer. För bolaget är Choropampa ett avslutat ärende. De har satt sitt döva öra till när folk har bett och bönat om hjälp.
Saken är som sagt att under många år nu har bolaget inte gett så mycket som ett öre till de drabbade som bett om hjälp om sin hälsa och inte investerat en enda sol i att åtminstone förbättra deras livskvalitet. Det finns inte ens en vårdcentral med medicinska resurser eller personal kvar.
Den sjukförsäkringen bolaget skapade för att få tyst på folkprotesterna delar ut knappt några smärtstillande medel, d v s om de bedömer att åkommorna har någon relation med föroreningen och de sjuka befinner sig praktiskt taget nära döden. Den senaste månaden fick Choropampa begrava sina 3 senaste döda.
Det gör ont i själen, man blir upprörd över och arg på hur företagen och ägarna, bland de Roque Benavidez, är villiga att investera miljoner i politiker och politiska kampanjer när samtidigt, helt nonchalant, nekar de en hel by några förhållandevis få slantar och låter den dö.
Men byns död kommer inte bara hand i hand med de ansvarigas glömska och indolens utan den har sina rötter i orättvisan samt bär straffrihetens krona. Denna vecka, 19 år efter katastrofen, enligt beslut av en domare i Cajamarca provinsen, arkiverades de få stämningsansökningarna som några av de drabbade som inte hade skrivit på de "utomrättsliga överenskommelserna" hade gjort mot bolaget. Domaren Amaya Valderrama bedömde att blodproven som visade att invånare som t ex Juana Martinez och hennes familj, som hade 111,70 mikrogram kvicksilver per liter i blodet, inte utgjorde bevis nog för att påstå att blodförgiftningen de drabbades av hade samband med olyckan.
Kan detta vara möjligt? Kan detta vara sant? Ja, i detta land där det råder skumma affärer och där pengar kan köpa allt är det möjligt att det som hände ska undvikas som samtalsämne i syfte att garantera företagarnas intressen.
Choropampa ska betraktas som en levande och pågående fråga att reda ut. Vi kan inte tillåta att maktens orättvisa fortsätter att döda den.
källa: http://www.noticiasser.pe/opinion/choropampa-el-pueblo-al-que-siguen-matando
| Tweet |
Flera artiklar om: Miljö