Kampen om vattnet
LatiCes översättare: Margot Herbertsson
De andinska folken liknar varandra, är nästan samma folk... fastän ibland uppstår svårigheter på grund av närsynthet och brytningsfel, bildligt talat, hos den andre och även hos oss själva...
Cochabamba upplevde under det tjugoförsta århundradets första månad en rad okontrollerbara sociala protester. Den dåvarande presidenten och diktatorn Hugo Banzer - en av Plan Condórs lydiga bödlar - utlyste undantagstillstånd i staden. Ingenting utom kulor, polis och sårade skulle få komma in i staden. Ingen som inte var död skulle få lämna staden.
Cochabamba gav inte upp; i sann demokratisk anda samlades man och deltog i massiva öppna möten. Fackföreningsmöten, möten med bevattningsgrupper, för olika yrkesgrupper, lärare, chaufförsstuderande, urfolksgrupper. Alla beslöt de att försvara och ta tillbaka sina rättigheter. Protesterna intensifierades, antalet demonstranter mångdubblades, man ockuperade torg och gator och överallt byggdes barrikader. Staden förvandlades till ett slagfält mot missaktning och förtryck. Efter fyra månaders militarisering, kamp, stenkastning, skadade, förkvävning, gråt ... segrade folket.
Men vilken var den utlösande faktorn till den folkliga vreden i Cochabamba? Vattnet är svaret.
Trogen de nyliberala planerna bestämde Bolivias regering att vattnet skulle privatiseras. Bechtel, som är ett jätteföretag med huvudkontor i Kalifornien, bötfällt i New Hampshire för att ha förgiftat vattnet där, och som bland annat ägnar sig åt att bygga kärnkraftverk, fick, nästan som gåva, hela Cochabambas inklusive hela Cochabambadalens vatten. Även regnet ingick.
Allt vatten, drickbart, icke drickbart, rent, förorenat, smutsigt, varmt, kallt, avloppsvatten, svart, vitt, ända tills den mest obetydliga pöl på gatan tillhörde ett privat konsortium bildat av Bechtel, som ville verka mer inhemskt och tog sig det pittoreska namnet Aguas Tunari. Som det brukar gå till i sådana här fall, höjde företaget eller regeringen (man vet inte vilken av dem) omedelbart vattentarifferna. Det var mycket stora prisökningar, några ända upp till 150 procent, som dränerade de små inkomsterna för tusentals familjer. Det var tariffer som det var omöjligt att betala; människor blev rasande när chefen för företaget, en man vid namn Thorpe (läs Torpe) /ordlek: torpe betyder klumpig på spanska ö.a./ deklarerade att: "Det enda sättet att få vatten är att betala". Vreden och alieneringen från flera sekler av lidanden och orättvisor, steg till en nivå som fick de förfinade företagsledarna att ge sig av från Bolivia, hans excellens Hugo Banzer kort tid därefter. Han genomförde då vad som kanske var den enda värdiga handlingen i hela hans liv - han avgick som president; två år efter protesterna dog han i cancer. Men det viktigaste är att på bara fem månader blev kontraktet som skänkte bort vattnet till Aguas Tunari ogiltigt och vattnet privatiserades inte.
Filmen "Till och med regnet" visar något om några sidor av den mycket grymma verklighet som var Kampen om vattnet.
Det har gått något mer än ett årtionde av det nya årtusendet, men hoten om att mista vattnet, allt vattnet, fortsätter. Den giriga törsten efter vatten, men framför allt är det nästan samma scenario, också vid Andernas bergskedja, men denna gång närmare öknen i en liten by bebodd av urfolk, ättlingar till herdar, boskapsdrivare och bönder och som bär den tunga bördan av att vara den turistiska, arkeologiska och himmelska huvudstaden i Chile.
"Vattnet?" är den fråga som oroar på Atacamaöknens slätter.
En grupp människor med vita, vackra kolonisatörsansikten1 har kommit för att i oklara ordalag tala om vattnet. Det enda som man kan känna - om man har någon kunskap om alkemi - är att de är fulla av goda avsikter, åtminstone på ytan.
Avsikten med dessa illustra besök är att "definiera alternativ för förbättring av bevattningen i San Pedro de Atacama..." . Vi visste inte att vårt bevattningssystem behövde förbättras. Ingen av dem som i åratal har skött bevattningen i byarna har sagt att det är ett dåligt system. Men vad man kan säga är att människor går med en konstant ångest och fruktar framtiden, med föraningar om att gruvbolagen kommer att lägga beslag på vattnet. De märker att för varje dag kommer mindre vatten; några misstänker att gruvbolagen i området har något med att göra; de flesta är övertygade om att bolagen håller på att torrlägga vattenkällorna; de säger att på grund av vattenbrist kan de så mindre arealer, vattnet blir också alltmer grumligt, kanske beror det på turister som parkerar i våra majsfält; att barnen har få möjligheter eftersom de känner att de fått en undermålig utbildning; att de är arga på de höga priserna i byn som om de också vore penningstarka turister; att de förlorar sin kultur och sina traditioner, att de ger sig av för alltid... och allt detta för att de på sin mark har främlingarnas Gran Capital (stora huvudstad).
Men dessa svårtolkade konsultföretag följer den moderna västerländska diskursen och talar om dammar och vattenkraftverk, lovar att maximera, öka, generera... jordbruksmarkerna. Ett betydande antal personer och särskilt de som sysslar med bevattningsfrågor, anser att dessa komplexa projekt enbart gynnar gruvbolagen, som vill sätta tänderna i fler vattenkällor i Atacama-området. Det är möjligt att detta tal inte är mer än eufemismer för att egentligen säga: "vi tar allt vattnet och behåller det i dammar, säkerligen, även regnvattnet...".
Från 1879, efter ett krig i vilket de flesta döda var quechua, aymara och atacama - över deras blod - konstruerades de mycket omhuldade gruvföretagen, omättliga när det gällde vatten. Först var det salpetern, sedan kopparn och nu litium. Fast deras närvaro sträcker sig mycket längre tillbaka. 520 år har förflutit under vilka urfolken levt under oket av att tvingas stödja erövrarna.
Erövringen ("La Conquista" på spanska) är ännu inte avslutad, den fortsätter på samma spår. Vi har en stat som tjänar storföretagens intressen och som inte är intresserad av att leva i harmoni med urfolken i Atacama. Vårt territorium är besegrat och koloniserat. Vinsterna från vårt territorium hamnar på börserna i London, New York eller var det nu kan vara, på samma sätt som tidigare utvunna rikedomar fördes på fartyg till det kungliga indiska handelskompaniet i Sevilla och därefter till de rika europeiska bankernas kassavalv. Den stora mängd mineraler som utvanns på och under Pacha Mama (Moder Jord) kommer tillbaka i form av färdiga produkter som batterier till mobiltelefoner eller kopparkablar, på samma sätt som silvret från Potosí gjorde en resa över havet för att återvända som lyxföremål. Dödandet fortsätter, nu på grund av glömska eller assimilering som kommer att utplåna oss. Mycket har inte förändrats under fem århundraden.
Det finns inga sakliga skäl att acceptera en privat konsults uppfattning i ett område som är ockuperat av privata gruvbolag vilkas önskan och intresse är att tjäna egna pengar - till vilket pris som helst - utan att ta eget ansvar2.
Vår filosofi och vårt levnadssätt är helt olikt det man har tagit hit och tvingat på oss. Det som de kallar tillgångar, ser vi i Anderna som en del av Pacha Mama. Vattnet är inte en vara som man kan sätta ett pris i dollars på. Vattnet är liv och skapar liv, det är en del i kretsloppet. Livet i olika former är det dyrbaraste vi har, antingen det är en vattendroppe, ett majskorn eller en människa och mellan allt finns ett samband. "Vattnet är jordens blod" säger de gamle i Atacama, uråldrig kunskap som inte bör glömmas bort. Vattnet är inte skapat för att stödja den enorma gruvexploateringen och skapa tvivelaktiga vinster, där några tjänar enormt mycket och andra ingenting och vilket leder till att det tar slut.
Ibland kommer de ihåg oss, företag och institutioner kastar åt oss några smulor, i form av seminarier, kurser, en fotbollscup och stöd till besynnerligt konsthantverk och musik...3 Kanske för att visa ett vänligt ansikte, i bästa fall tror de att då överlever "infödingarna" i denna postmoderna värld, där varje varelse har en roll som robot. Tydligen är urfolken bara till för turismen och deras marker bara till för exploatering. Men de andinska urfolken är starkt bundna till och älskar Jorden (la Tierra), vad den representerar och vad den består av, eftersom de är en del av den. Det finns ett starkt och oförglömligt band till Pacha Mama, på samma sätt som en mor till sitt barn. Om man berövar oss vattnet och höjer vattenavgifterna, innebär det en direkt dödsdom för kulturen i San Pedro de Atacama. Utan vatten finns ingen årlig tradition av sådd och skörd, det skulle innebära ett avsked till de få gröna områden som finns kvar, de enda träd som skulle finnas kvar, skulle vara hotellens plastträd och Atacamas urbefolkning skulle bli ett minne blott.
Kanske är det värt att utkämpa en så hård kamp som den i Cochabamba för att återfå rätten att existera och inte försvinna förödmjukade, glömda och utplånade från planeten. Men kanske det inte är nödvändigt att gå så långt, kanske ett nej skulle vara tillräckligt, kanske vi ska vända tillbaka och se på våra traditioner och vilka vi är och vad vi betyder. Det kanske är vad vi behöver för att finnas kvar, i den andre och i oss själva erkänna vilka vi är, att vi tillhör den andinska kulturen, återvända till vårt ursprung som vi ser tydligt i la minga, la torna /gemensamt arbete, ömsesidigt utbyte, ö.a./, i familjen, i våra legender och låta detta vara grunden till hur vi ska agera.
Det giriga kapitalet släpper oss inte, det har tagit ifrån oss vatten, mark, kultur, men det kan inte ta ifrån oss hoppet om frihet.
Vi vill inte ha förmyndare som "vägleder" oss, som det var under kolonialtiden då man trodde att vi saknade själ och ansågs som djur, vi vill inte ha konsultfirmor som talar om för oss vad vi ska göra: ett folk som har under tusentals år har överlevt torrperioder, imperialistiska krig och invasioner. Atacama har en obestridlig rätt att själv bestämma över sättet att leva i området.
I den bekymmersamma situation som vi nu lever i, påminner vi oss Juan Carlos Aduviris uttrycksfulla ord som uttalades av Daniel i filmen "Till och med regnet" ("También la lluvia"); de tycks mig på något sätt representera vad många i Atacama-öknen känner. "Kamrater: Vad ska de stjäla mer? luften vi andats? Svetten på vår panna? Jag säger er att allt de kommer att få från mig är mitt piss..."
-------------------------* Byn Séquitor, Atacama-öknen, nationen Lickan-Antay.
1 Obs att detta inte är en rasistisk beskrivning; min spontana känsla bekräftar mina observationer
2 Som den geniale Ambrose Bierce uttryckt vad som är ett aktiebolag.
3 Tolka inte detta som att jag motsätter mig kulturell utveckling hos befolkningen.
Flera artiklar av: Jorge D'Orcy